Description: Quiero informarles que tengo un nuevo blog en español con mismo contenido como en mis blogs en Bloggspace y Podomatic. Esta vez utiliso Wordpress. Pienso que es más facil tener un layout atractivo con Wordpress. La dirección es la siguiente:
Ahora puedo confirmar lo que ya he comprobado en otro episodio, por qué pasa todo lo mal a mí?
Tengo que pintar la casa. Verde. He dejado un poco sin pintar (siempre dejo un poco) en la parte más arriba. Todo lo demás pinté el año pasado. Quiero hacerlo con una escalera, pero mi mujer no me deja hacerlo con una escalera. Y claro, el hastial tiene una altura de nueve metros. Ella quiere que uso un “skylift” un remolque con un ascensor que llega 12 metros hacia arriba. Soy un hombre obediente y por esto esperaba hasta que el informe meteorológico prometió buen tiempo. Y fue hoy.
Hablaba con mi vecino para que me ayudara transportar la maravilla. Íbamos a la empresa y un empleado nos daba instrucciones para el uso y todo parecía funcionar bien. (Nos contaba que el otro día un señor que había alquilado la máquina le llamaba, y le pedía que viniera porque quedó atrapado arriba en la cesta y quería hacer uno de sus necesidades. El empleado le respondía: “¿No puedes orinar desde la cesta?” Y el señor en la cesta le respondía: “Por favor, ¡es la otra!” Yo no sé como todo terminaba.)
Llegado a nuestra casa repetía las instrucciones, primero el contacto, después bajar las piernas, poner el monstruo en una posición horisontal, recoger la pintura y los pinceles del garaje – sí había mucho para hacer. Me sentía muy técnico. Equipé a mi vecino con la cámara de vídeo, porque fue un momento histórico, muy arriba con pintura y pinceles, en medio camino al cielo.
Primero quería probar el ascensor. Todo funcionaba bien. Primero levantaba el brazo (tiene dos “brazos” para levantar la cesta) más bajo, ¡oh! , sin problemas, veía el hastial acercarse y después levantaba el brazo de arriba y el cielo estaba cerca.
Pero, cuando quería bajar el brazo de arriba no me dejaba hacer descender. Y allí estaba yo, colgando en el aire. Pero había un botón para “aterrizaje de emergencia” y usando este podía regresar seguramente al suelo. Un empleado vino para arreglar el problema. Lo trató dos veces, sin suerte, y teníamos que volver con la maldita máquina a la empresa.
Y ahora tengo que esperar un día con buen tiempo para hacer otro intento de poner un poco de pintura en el hastial…..
Durante los últimos años mi peso ha aumentado y bajado. Y cuando pesaba más, 112 kilo (soy alto, 190 cm) pero era demasiado. Durante un período trabajaba para adelgazar y lograba alcanzar 100 kilo. Y como el optimista que era compraba pantalones que iban bien con el peso nuevo.
Pero mantener el peso no es fácil, especialmente no si uno tiene trabajo como profesor. No me movía mucho en mi trabajo. Y cuando viene el invierno y la navidad…. Mi mujer es profesora de hogar y quiere que tengamos una navidad tradicional con todos los platos navideños. Y mi carácter es un catástrofe. Entonces comprendéis que pasaría, aumenté otra vez, y tenía que decir adiós a todos los pantalones chinos. Colgaban en el guardarropa, como acusándome porque no podía vestirme con ellos.
Pero, ahora, cuando soy jubilado, tengo todo el tiempo del mundo a entrenar y trabajar fisicalmente. Todo el verano, por las mañanas, cuando mi mujer dormía, iba en bicicleta 20 – 25 km. Y claro, trabajaba cada día con algo en la casita. Aquí en Flen doy paseos y lucho con la mala hierba. Trato de dar un paseo de 4 km por la mañana después de una gira, 20 minutos en la bicicleta. Y esta mañana toqué a 102 kilo en la balanza! Una vez o dos veces hago footing, no muy rápido, pero no ando por lo menos. Ahora aspiro a adelgazar hasta 100 kilos en diciembre.
Y esta mañana, saqué los chinos del guardarropa para probármelos. Y pasó un milagro, podía tener dos de los chinos. Y si soy tenaz puedo pasar la navidad sin catástrofes gastronómicos!
Volver a su casa después de un verano en el campo puede ser una sorpresa. ¡Que han crecido las rosas! ¡Y las campánulas! Y las anémonas, que lindas son. Y la mala hierba, hay por todas partes. En el camino en la entrada al garaje, en el césped, en los arriates, y en las rosas. Especialmente en las rosas. Y especialmente la correhuela mayor, en sueco “snårvinda” que significa una planta que trepa en las malezas. Aunque es una de nuestras plantas más hermosas es una mala hierba. Hay un tipo de correhuela la ipomea tricolor, con flores azules, que se cultiva también en Suecia. En España es muy popular entre los suecos que tienen casas allí.
Bueno, esas flores tienen una característica muy irritante. Trepan en otras plantas y es casi imposible quitarlas de por ejemplo rosas. Y con las rosas es aún más complicado, por que tienen espinas, que hacen que es muy difícil de quitar y además uno se hace daños con las espinas. Cuesta mucho trabajo y juramentos renovar a una rosa atacada por esa maldita planta. Lo he hecho yo esta mañana y mis manos y mis brazos tienen rasguños en zigzag. Pero a Kerstin le gustan y ella las dejan crecer “porque las flores son tan lindas”, ¡por favor! un jardinero no puede razonar así.
Pero el trabajo aún más riesgoso es pintar la casa. Queda un poco del verano pasado. Siempre queda un poco cuando yo hago algo…. Lo que queda son las partes más arriba y las partes de difícil acceso y la casa parece tener fiebre tifoidea en verde. Y que dicen los vecinos…??
Pero con una escalera y poco de valor todo estará arreglado hasta el invierno. Para las partes más arriba, la fachada lateral por ejemplo, tengo que alquilar un “skylift”, no sé cómo se llama en español – no hay en Wikipedia. Y cuesta 100 euro por un día…
Yo quiero hacer todo con escalera, pero Kerstin dice: “No, no con tu contrapeso, en una escalera tan arriba”.
Pues, hoy llueve, y no tengo que pintar algo hoy.
I. No tenemos verja alrededor de la casita, no, pero al lado que da al camino tenemos unas plantas de rosas, pero viven una existencia lánguida. La causa de esto son los abedules que absorban el agua. Compramos las rosas y yo saqué la pala para cavar. Funcionaba bien, pero en un hoyo era difícil cavar. Pero con un poco de fuerza...
Finalmente estaban allí todas las rosas. En una fila, rojas, muy maravillosas. Después, cuando mi mujer quería llamar a su madre, el teléfono no funcionaba... Con un poco de fuerza es muy fácil destruir una línea telefónica.
II. En la casita había una terraza bajo tejado cuando tomamos posesión de la casita. Pero queríamos algo más. Una terraza bajo aire libre no sería mal. Dicho y hecho, puse manos a la obra. Primero, marcar las esquinas. Lo hacía con una pieza de hierro de armadura. Con un martillo la batía en el suelo.
Pero, ¿qué pasó? Empezó a correr agua.... ¡Por favor! Mi vecino jubilado que ha sido plomero/fontanero me preguntó: “¿Sabes dónde está el conducto de agua? Le contesté: “Sí, aquí”, señalando al hoyo. Tenía que cavar un hoyo grande para cambiar el tubo roto. Y me preguntaba: “¿Por qué me pasan cosas así? Y no con los vecinos?” Una enigma, de verdad.
III. Después del fracaso con el conducto construía una terraza muy buena. Pero mucho quiere más y decidíamos construir otra al lado de la casita que da al bosque. Empecé a cavar para los plintos. Después de unos minutos mi mujer dijo: “¿No es que hay un tubo de desagüe que va al pozo colectar en alguna parte abajo?” Y entonces empezaba a cavar más cuidado, y exactamente, la pala tocaba con un tubo de desagüe. Que no rompía gracias al consejo de Kerstin. A veces tengo suerte...
Pero esta mañana Kerstin quería llamar a su madre y el teléfono no funcionaba. Pero ahora la culpa no era mía.! Toda la urbanización estaba sin conexión. ¡Y no era yo! Bueno, ¿qué había pasado? En un prado cerca de la urbanisación han cultivado bosque de energía. Ahora van a cambiar el cultivo y van a cultivar trigo en el prado. Para preparar el prado han usado una máquina para mejorar las zanjas. Y era la máquina que había causado las problemas. ¡Y era el trabajo de un profesional! ¡Silenciar a toda la urbanisación!
Este día, uno de las últimas antes de que mi mujer empieze a trabajar voy a daros un poco de información del ambiente de la casita. Primero, disculpenme por no haber publicado algo más que una pequeña tentativa de poesía. Y también quiero decir bienvenidas a dos de mis más fieles lectoras de mi blog, ¡Lorena y Susana! Este verano decidí hacer todas las cosas que me han cazado durante años y que me han causado mala y intranquila conciencia. Cosas como corregir los caños del tejado para que el agua corra y n gotea en la cabeza si uno pasa cuando llueve o corregir el paso de la escalera de la casita que parece venirse abajo cada vez que se va en ella. Y muchas otras cosas.. muchas… muchas. Como poner la letrina en el abono, que no era tan fácil que pensaba.
Es así. Tenemos un retrete y no servicios con agua donde la casita. Lo más común es que tener baño en su casita y una cisterna que se vacía cuando está llena (cuesta 130 euro cada descarga) y no somos hecho de dinero y somos ecologistas que queremos vivir en una pequeña escala. Algo que puede resultar un poco peligroso….
Era así. Para poner el contenido de la letrina en el abono tenía que cavar un poco para tener espacio para la letrina, y claro, es necesario cavar bastante profundo por la higiene. La primera palada tomaba sin riesgo y la segunda también. Pero en una profundidad de medio metro…. Aparecieron avispas, avispas de tierra, ¡que vivían en el abono! No es fácil vivir una vida ecológica con avispas en el abono.
El día antes de este episodio tuve una picadura de una avispa “normal” y no me molestaba mucho. Pensaba que era la misma cosa con estas terroristas y continuaba a cavar… Pero venían más y más insectos y pronto formaban un enjambre de insectos alados que volaban alrededor de mi cabeza. Y uno de ellos, ¡tenía el descaro a picarme en la nariz! Que maldita avispa. Y la picadura tenía otra calidad que la otra del otro día. Ardía como fuego y trataba de defenderme con una escoba, pero tenía que retirarme. Había perdido la primera parte de la lucha del abono.
Y la letrina quedaba sin arreglar. Que retirada miserable con escoba de arma y con nariz que arde. Me iba para equiparme para la guerra contra las avispas. No pantalones cortos sino pantalones largos, cazadora, sombrero y guantes. Es el equipo correcto para cazar a avispas. Y un poco de Myrr (una insecticida) y mucho ánimo.
Ponía un poco de Myrr en la entrad del avispero para averiguar el efecto. Tenía absolutamente ningún efecto. Ponía un poco más de Myrr pero el enjambre parecía estar con valor. Entonces tomé la pala, apunté a la entrada del avispero y lo dé un golpe tan fuerte que el mango de la pala se acorvó. ¡Esto era la medicina! Las avispas en el avispero no podían salir y las afuera no podían entrar.
Y mañana espero que pueda continuar el trabajo y que estén muertas las avispas en el avispero. Vamos a ver….
Soy un hombre viejo
y el futuro nunca ha sido tan cerca.
Pero hago giras en bicicleta.
Temprano por la mañana
con las zanjas pasando al lado.
Las vacas me miran con sorpesa
entre telarañas de arañas
pensando hay hombres extrañas...
Telarañas hiladas con tanto trabajo,
miles y miles en prados y campos
cubiertas de rocío como faroles de gris.
Veo las grullas en gris y negro
que trotan majestuosas.
Y todo en gris de humedad y niebla
una mañana fresca para gente fuerte.
Paso fincas con cabras con barba larga,
cabras con aparición lista.
Y las ovejas blancas descansan en la roca
me miran también, piensan hay gente loca...
¡Y todo pasa cuando tú duermes en la cama!
Y veo los gansos que se reúnen en grupos
y que nos van a abandonar.
El otoño se acerca...
Un corzo aparece...
Tú duermes en la cama y el futuro,
nunca ha sido tan cerca.
Una de mis experiencias favoritas de mi tiempo en el colegio no tiene mucho que ver con la educación. No, se trata del Rock. En Suecia hay una forma de competencia entre grupos de rock basados en las compañías donde trabajan los miembros del grupo. Un colegio puede tocar con un grupo lo mismo que una fábrica u otra institución.
Todo comenzó cuando Jonas, un profesor de música nos informó que había mostrado nuestro interés de participar. Ya había pensado que personas iban a tocar en el grupo. Y yo fui galardonado con la tarea de tocar el bajo eléctrico. Nunca había tocado el bajo en mi vida, pero un bajo tiene cuatro cuerdas y ellas son similares a cuatro de las seis cuerdas que tiene la guitarra. Es decir, el cometido no era totalmente imposible.
Dos de los miembros del grupo habían sido mis alumnos hace cerca de 15 años, los dos guitarristas. El grupo consistía en una vocalista, Nina, dos guitarristas Johnny y Jocke, Jonas en el teclado, Mårten, que tocaba la batería, y yo en el bajo. También teníamos unas chicas que bailaban. Practicabamos un mes y medio en el sótano de un colegio. Creo que él que aprendía más era yo. Empezaba a pensar que era muy divertido tocar el bajo. Bueno, ¿qué repertorio teníamos? Nuestro número fuerte era Proud Mary una pieza de música muy sugestiva de John Fogerty en Credence Clearwater Revival. Pero tocábamos también Twist and shout, Johnny be good y muchos otros éxitos.
Y vino la noche de nuestro estreno. Tuvo lugar en un restaurante que se llamaba Othello en Katrineholm (no hay más). Habían dos premios que se podían ganar. Un premio para el grupo, pero también un premio para la hinchada. Y nosotros venimos en un autobus con casi todos los colegas del colegio – ¡que hinchada teníamos!
Tocábamos para ganar. Tocábamos que el techo casi se levantaba y el estado de ánimo estaba a punto de explotar. Y la hinchada hacía su trabajo muy meritorio.
Ganamos los dos premios. Fue un éxito y pudimos regresar en el autobús muy contentos.
(La fotografía es de una pausa entre las repeticiones).
Erase una vez un joven sueco que estudió en un castillo. Era yo, y el castillo se llamaba Wik, una fortaleza medieval. Allí residía una universidad popular donde yo estudié por dos años. En la tercera planta del castillo estaba la sala de los caballeros. Colgaban retratos de gente de generaciones pasadas y los muros eran muy fuertes. Era posible sentarse en las ventanas y eso era lo que hicimos yo y mi novia de entonces una noche, después de haber escuchado música clásica por hora o dos. Afuera la luna brillaba en el lago y todo estuvo muy tranquilo. Entonces oímos voces en la escalera. Hablaban susurrando en voz media alta. Comprendimos que era la noche mágica obligatoria. Y qué es esto? Era así. Por lo menos una noche del semestre unos muchachos invitavan a unas muchachas a convivir un rato con fantasmas. Bueno, los muchachos entraron sin encender la luz. Arreglaron el scenario para la noche de fantasmas. Yo y mi novia estuvimos silenciosos como en la misa. Nadie nos encontraba. Los actores se escondieron en diferentes sitios de la sala. Y nadie nos encontraba. Luego todo estaba tranquilo. Después de un minuto o algo así pudimos escuchar voces de muchachos y muchachas. Y pronto entraron en la sala. Y los fantasmas se revelaron con sus vestiduras de sabanas, gritaron y se comportaron como auténticos fantasmas. Y nadie nos encontraba. Las chicas chillaron y se fueron debajo de las escaleras. Los fantasmas se desarmaron y salieron de la sala. Podíamos eschuchar discusiones en la escalera una planta más abajo. Entonces yo me fui a la puerta, con toda la fuerza que tenía en mis pulmones pegué un grito* digno de un fantasma. Y oímos las voces abajo: “Hubo alguién más en la sala?” “No, contestaron las fantasmas, éramos solo nosotros”. Y todos salieron corriendo del castillo, y se hablaba mucho de lo que había pasado, los fantasmas en el castillo, que gritaban tanto. Esta es una de las razones por las que no creo que hay fantasmas.
Tengo un podcast en inglés también. Es una traducción de don Gerardo de Suecia. Desde el nacimiento se ha llamado Swedish Info (Info Sueco). No he tenido muchos visitantes, dos o tres cada día y 30 descargas per semana.
El otro día me ensimismaba y pensaba en el nombre. Info….. probaba la palabra….. ¡y no me gustaba! Por favor, nunca en vida me interesaba esa palabra en el colegio cuando era profesor. Información o info es algo que nos inunda cada día sin que nos guste. Tener una palabra así en su podcast es que condenarlo a la muerte o por lo menos a una vida descuidada. Y lo más lo pensaba lo más comprendía que era necesario cambiarlo el nombre del podcast…
Tengo que encontrar un nombre que despierta el interés de los escuchadores y lectores. Entonces, como una revelación santa apareció el nombre, debía llamarlo The Swedish Terminator (El Terminador Sueco). Me parecía un nombre dramático y creo también que hay mucha gente que busca películas del actual gobernador de California, Arnold Schwarzenegger.
Y os podéis comprender mi alegría cuando encontré que 20 personas habían descargado episodios del renacido podcast El Terminador Sueco. Y entonces pensaba, si Schwarzenegger lo supiera….
La familia de mi hijo consta de Martín (mi hijo), Erika (su novia) y Lia (la hija de ocho meses). Son los miembros humanos. También hay tres animales. Sylvester (el gato), Spencer (un perro) y un Chihuahua muy pequeño que se llama el Bife (=el bistec) que es alojado en la familia cuando la dueña trabaja o sale a divertirse.
El Bife es muy tímido y no se tiene en mucho. Anda de puntillas y es más pequeño que el gato. Pero ahora sabemos que es muy rápido y de poca confianza. Vais a ver….
A causa de la festividad de Reggae afuera la gente no cerraban las puertas, también así pasó con la puerta de las escaleras de Martín. Y cuando Martín abrió la puerta del apartamento, el camino estaba todo derecho a la libertad. Y el Bife aprovechó la ocasión y se desapareció. “El Bife ha huido”, Martín gritó con voz de horror (Aquí tengo que intercalar que aunque el Bife no es mucho perro cuesta por lo menos 1300 dolares).
Martín y Erika corrían alrededor de los barrios para tratar de encontrar al Bife. Pero cuando es fiesta y la ciudad está colmada de gente no es fácil encontrar a un perro del tamaño de un ratón. Y los nervios de Martín que ya estaban amartillados sufrían aún más tensión. 10 000 coronas…….
Llamaron a la dueña que les podía consolar que el Bife se había huido también de ella y les decía que iba a llamar a la policía para ver si el Bife estaba allí. Y la policía que no había informado a los organizadores de la fiesta de Reggae (ver episodio 120) por lo menos había hecho la mejor acción del día. El Bife estaba en la comisaría y una piedra cayó del corazón de Martín (un dicho sueco cuando se le ha quitado un peso de encima a alguien).
Y parecía que era más fácil soportar las ventanas con vidrio temblando a causa del bajo de los altavoces de la fiesta de Reggae afuera.
El apartamento de estudiantes donde vive mi hijo Martín y su familia está en un barrio en Uppsala que se llama El Triangulo. Es un barrio bastante grande que existía también cuando yo estudiaba en Uppsala hace 40 años. Pensábamos pasar la tarde tan tranquilamente como fuera posible en una ciudad de fiesta y con jóvenes pasando y gritando. Por lo menos tratábamos…
Martín miraba a ver cuanta gente había en el patio triangular. Había mucha gente de todo el mundo y no solo de gente que viven allí. Vio algo alarmante. Estaban amueblando el fondo del patio con cuatro altavoces gigantes. “Son de 400 vatios cada uno” dijo Martín comentando lo que pasaba afuera, “y si creen que van a tocar con ellos voy a explicarles que no está permitido”. “Por favor, hoy es un día de fiesta”, yo trataba pero no lograba convencer a Martín. De repente oímos un sonido ensordecedor. El vidrio en las ventanas temblaba y cosas en la mesa se movían y se sentía el ruido incluso en el esqueleto. Era el bajo.
Martín se fue para poner su autoridad en juego.
Regresó con una promesa de que iban a reducir el bajo. La promesa duró cinco minutos. Era una fiesta organizada por un club de Reggae en Uppsala. Pretendían tener permiso pero no era así según la policía con quién Martín habló.
Despues que Martín había hablado con los jefes de los altavoces monstruosos otras dos veces, se hastió. Y lo más humillante era que uno de los jefes le habían llamado “reaccionario”. Le dije yo “Eso es ser adulto” Entonces hay que soportar tales insultos.
Teníamos que emprender la retirada y fuimos a Wik, un castillo medieval que tiene un parque muy hermoso. Allí descansamos escuchando el canto de los pájaros en vez de atormentarnos los oídos con reggae y cuando regresamos la fiesta había terminado.
Forsränningen (difícil de traducir, la competencia de la cascada o algo así) tiene lugar en Fyrisån (el río de Fyris) en Uppsala el último día de abril “Walpurgis”, todos los años. Estudiantes de toda Suecia tratan con la ayuda de balsas, más o menos frágiles, de pasar el Haglundsbron (el puente de Haglund) hasta la Islandsfallet (la cascada de Island) con una evaluación del estilo en Kvarnfallet (la cascada de la Molina). Durante el viaje los participantes tratan de irritar a los otros equipos verbal y fisicamente – salpicar agua a los otros es clásico. Suelen participar 350 “rännare” (competidores) y un poco más de 30 000 suelen ver el espectáculo. El Rector Magnificus de la universidad de Uppsala entrega los premios. Cada balsa tiene de 2 a 4 “rännare” y todos los mayores de 18 años de edad pueden participar. La mayoría son estudiantes de la universidad de Uppsala, pero estudiantes de otras universidades, suecas y estranjeras, vienen para “ränna” (competir).
En este año 2010, mi mujer y yo fuimos para ver Forsränningen juntos con nuestro hijo Martín y su familia. Nosotros los suecos no somos mimados con tales espectáculos. No sé por qué no tenemos más fiestas. Los daneses tienen más tradiciones que nosotros. Si, ¿y cuales rännarlag (equipos) eran nuestros favoritos? Habían muchos pero creo que los Smurfs eran los mejores.
Si venís a Suecia en Walpurgis algún año os recomiendo una visita a Uppsala. La ciudad también tiene una catedral y otros viejos edificios para aquellos con interés en la cultura.
Era una noche como otra cualquiera. No pensaba en algo particular cuando venía en su ciclomotor en camino a su casa en Sandby. Los vientosveranales le encontraban y la vida jugaba, pero todo se iba a cambiar dentro de poco…
De repente su ciclomotor se puso a toser en una colina un poco de distancia de Västland. Se sentía un poco incómodo por que le había pasado también el próximo fin de semana. En el mismo sitio…. Entonces el ciclomotor hubo arrancado después de un intento, pero no esta vez. Saco las herramientas de la caja que pertenecía al ciclomotor. Trataba de limpiar la bujía y después hacer otro intento. No funcionaba. Se puso de rodillas otra vez para armar con el carburador. Entonces vio algo que se movía en el bosque a la derecha. Parecía ser algo colgante, no quería ir para ver lo que era, pero de un poder que no parecía ser su mismo, empezó a entrar en el bosque. Entró e iba más y más lejos del camino. Veía que era un pie que colgaba, y una pierna……. Entonces el poder le dejó y pudo huir al camino y el ciclomotor arrancó sin problemas
El otro día un amigo mío me dio un CD con canciones de los años cincuenta y sesenta. Una de las canciones se llama Corinna Corinna, una melodía un poco sentimental. Recuerdo el tiempo cuando tenía 15 años (hace medio siglo – que viejo soy). Por las noches nos encontrábamos en un café. Afuera estaba lleno de motocicletas, ciclomotores y coches americanos grandes. Dentro habían muchachos valientes y muchachas pintadas y con peinados avanzados. Su coca-cola mezclaban con vodka y discutían o soñaban de cosas que querían hacer o ser. En la máquina tocadiscos sonaban música con cantantes como Elvis, Roy Orbison, Fats Domino, Brenda Lee y otros artistas.
De vez en cuando venía a este café un hombre un poco diferente a la clientela normal. Tenía entre 50 y 60 años. Venía en un ciclomotor en modelo de unavespa. Estaba sin afeitar y olía un poco de finca de su trabajo. Bebía siempre una coca y tocaba siempre la misma melodía en la máquina tocadiscos,Corinna Corinna . No comprendía inglés pero comprendía de la melodía que era muy sentimental y siempre lloraba cuando la tocaba.
Nos parecía un poco tonto ese señor. Unos decían que era así porque una vez hubo encontrado a un hombre ahorcado en el bosque…..
En el episodio 59 hablaba un poco del gato de mi vecino, Bozo, un gato muy amable que suele visitarnos a veces. Tengo otra historia hoy pero antes de contárosla tengo que informaros un poco de la vida del otro gato que tenemos en Suecia, el lince.
En España hay solo 200 individos del lince ibérico, el felino más amenazado del mundo. En Suecia van a cazar 209 ejemplares de lince, ¡¡solo este año….!! A mí me parece una locura. (Y lo de los lobos, hay más o menos 250 lobos en Suecia y este año cazaron a 27 de ellos).
Estiman que tenemos 2000 linces en Suecia. No muchos han visto a un lince, pero mi amigo Fred, que vive afuera de Estocolmo, en Österskär, lo ha hecho.
Un día cuando estaba hablando con su vecina oía sonidos de algo en la terraza de madera, como un animal grande. Y de repente, entre Fred y su vecina vino un lince corriendo y desaparecía en el bosque abajo. Ellos no creían sus ojos, un lince, cerca de la capital, Estocolmo. Después vino un hombre con un móvil en su mano y les preguntó: “Habéis visto el lince?” Él había visto el lince desde su coche cuando el lince estaba andando en el prado a lo largo de la carretera. Cuando el lince giró tenía que salir del coche y seguir el gato caminando porque quería una foto de él. Así suena el lince.
Es más fácil con Bozo. Durante el invierno no lo ha gustado ir de visita – hacía demasiado frío, pero cuando lo vi por mi ventana, fui a abrir la puerta y claro, vino de visita, la primera de este año.
Entró en la puerta principal y como siempre hacía su ronda, primero en la sala de estar, después en el dormitorio y la cocina. Luego fue arriba para inspectar los dormitorios en la segunda planta y después bajaba para salir de la puerta que da a la terraza. Y afuera había mucha nieve.
Tenemos una pequeña casa en un palito donde ponemos el alpiste para los pájaros. Bozo, gato como es, trataba de entrar en la casa, pero entonces toqué en la ventana para informarlo que esto era prohibido. Dejó sus tratos y empezó a irse en la nieve, pero caía en la nieve cada paso que tomaba.
¿Y qué hizo el gato? Regresó a la puerta que da a la terraza, esperando que yo lo dejaría entrar otra vez. Y claro, soy un hombre bueno y amigo de los animales, domésticos como salvajes, lo hice.
¿Y que hacía el gato? Pasaba por la cocina y el vestíbulo y se iba a la puerta principal. Me miró como diciendo: “Pero, por favor, deje me salir”.
Así es Bozo, el gato de mi vecino.
Cuando estudiaba en el liceo de noche no habían problemas para encontrar trabajo en el periodo de vacaciones. Muchos veranos trabajaba de conserje, cortaba la hierba y los setos, rastrillaba las veredas, llenaba las basuras y cosas así. Pero un verano pasé con otro trabajo.
A la chica que fue mi novia en este período le gustaba mucho el mar, su padre tenía una casita maravillosa con vistas al mar en la costa del oeste en Hamburgsund y ella incluso iba a examinarse para capitán de barco. Sí, a ella le gustaba mucho el mar. Un día, leyendo el periódico encontró a un anuncio que buscaba trabajadores en un pequeño astillero en el archipiélago en la costa del este. “Por favor”, me pido, “solicita la plaza, y así yo podría visitarte en los fines de la semana”. Lo hice y me dieron el trabajo. Para poder llegar al trabajo era necesario ir en barco, (ahora hay un puente) claro, el trabajo estaba en una isla, Högmarsö. En Suecia hay un tipo especial de barcos que frecuentan estas rutas entre las islas de la costa del este, son los barcos de Waxholm (una foto aquí) y el barco en el cual yo iba se llamaba Hugin (el nombre viene de uno de los cuervos del dios Odin en la mitología Sueca).
Y de esta manera comenzó mi carrera como raspador de óxido en la compañía Hufvudstaden en la isla Högmarsö. Eramos cuatro o cinco trabajadores en el astillero que se llamaba el astillero de Furusund. Tres de nosotros eramos estudiantes, yo en el liceo de noche, y los dos otros en la universidad. El jefe se llamaba Adolf y tenía dos hermanos, gemelos, que eran trabajadores allí. Había también un hombre, Kalle, que trabajaba allí. Después de un tiempo llegó también un desertor norteamericano, Jon, que no sabía sueco y que Adolf, el jefe, hizo mi protegido porque sabía hablar inglés. Para mí era un tesoro de oro ser cotrabajador y casi profesor de un anglohablante y esto fundamentaba mis buenos conocimientos de inglés. Sí, claro, y Sundman, que tenía 69 años corría como un mono entre los barcos en el astillero (el apellido significa hombre del estrecho, un nombre típico del archipiélago en el este). Vivíamos en viejas casas amarillas desde el momento en que la actividad en el astillero florecía, pero cuando vivíamos nosotros allí estaba desastradas, con falta de pintura y chimenea revocando. Yo tenía un piso de una habitación con cocina mientras que Runo que era el aristócrata de los inquilinos tenía un piso de dos habitaciones y cocina.
Y el trabajo, en que consistía el trabajo. La mayor parte del tiempo raspábamos óxido de gabarras y transbordadores que pertenecían a la compañía. Primero los subíamos en la grada y los fijábamos. Después raspábamos y también limpiábamos el interior de las gabarras y en los transbordadores pintábamos las paredes con una pintura que apestaba, terrible y probablemente no pasaría las norma para la seguridad en el trabajo que tenemos ahora. Y a veces hacíamos pausas. Entonces era así. Si venía el jefe, veía que no trabajábamos, entonces, sus hermanos y kalle empezaban a trabajar. Runo, el desertor de EEUU y yo, continuábamos descansando,simplemente porque estábamos cansados Esto no le gustaba a Adolf porque estaba acostumbrado a que todos solían plegarse a sus más mínimos deseos. Y su cara se hacía oscura y su ojo de esmalte casi nos miraba… Cada vez que Runo y yo terminábamos un trabajo, íbamos a Adolf y le preguntábamos si tenía otro trabajo para nosotros. Y claro que había trabajo, pero casi siempre decía algo en estilo así: “Bueno, podéis ir a raspar óxido en Marina (un barco) no vale la pena porque nunca acabáis con algo”. Que jefe era, Adolf, injusto, porque trabajábamos más que los otros, pero no empezábamos a trabajar en un una pausa solamente porque Adolf aparecía. Pero las noches…. El verano sueco es muy claro y el crepúsculo viene tarde. Solíamos pescar en los puentes en los grandes cobertizos para barcos que rodeaban el astillero. Extendidos en los puentes con el sedal en la mano, sin caña, con la mirada en el agua verde, con una vista de por lo menos cuatro metros hacía el fondo, veíamos percas de tamaños gigantes. Y mordían, sí que mordían, con los gusanos que habíamos desenterrado con los mosquitos volando alrededor nuestras cabezas era imposible no morder. Freíamos las percas en la sartén antigua que pertenecía a cada piso. Con patatas y mantequilla daban platos muy ricos. Kalle tenía una trainera que había amarrado en el mar a poca distancia del astillero. El barco hacía agua y cada día después del trabajo Kalle, y veces junto con nosotros, tenía que sacar el agua del barco. Kalle tenía grandes perspectivas para el futuro. En el canal de la Mancha hay muchos buques naufragados. Con la trainera y un poco de educación para buzo, no debía ser tan difícil sacar las riquezas de los buques y si yo le ayudaba me compartiría la mitad de las riquezas…. Para él esto era totalmente la verdad y se sentía ofendido cuando Runo, con una postura más sobrio de la vida, le pinchaba con esto. Cuando Runo y yo nos encontramos, algo que hacemos a veces, solemos hablar mucho de Kalle y sus sueños de ser rico sacando naufragados del canal de la Mancha. Si, creo que esto fue el verano de mi vida. Mi mujer dice que de la manera en que hablamos de este período puede dar la impresión que se trata de años de trabajo. Pero se trata de un mes y medio. Pasaron muchas cosas y todas muy intensas. Revivo esto a veces cuando hacemos viajes con el transbordador a Åland. Desde el transbordador es posible ver la isla Högmarsö. Una vez cuando estuvimos en viaje mi mujer dijo: “Por qué no hacemos un viaje a la isla, así yo también podré saber de que hablais Runo y tú”. Sí, y lo hacíamos. Encontramos a una mujer que podía contarnos muchas cosas interesantes. Su hija, por ejemplo, que vive en Canadá, viene a esta isla cada verano para tener la tienda allí. El resto del año no hay tienda y la gente tiene que comprar sus artículos y su comida en otros lugares. Pero ahora hay puente y es más fácil. Nos contaba también que Adolf, el jefe, se murió en la primavera, muy, muy viejo. También decía que las casas donde vivíamos estaban derruidas. En el astillero encontramos a Tomas, un hombre que hacía que incluso yo me sentía pequeño (y yo mido 189 centímetros). Nos contaba que ahora el astillero es privado y es una pequeña compañía donde gente con barcos pueden alquilar un sitio para trabajar con sus barcos. Nos daba unos minutos para mostrar barcos que tenían allí. A él le gustaba mucho la lema de Adolf que “no vale la pena, nunca acabáis con algo” y que iba a reintroducirla en el astillero. Y nosotros fuimos a casa y los sueños de un tiempo tan lejano y sin embargo tan cerca caían abajo en la memoria y todo era como antes.
When I studied in the evening school I had no problems to find a work during the summer vacations. Many summers I worked as a caretaker, moved the lawn and cut the hedges, raked the walks and filled the garbage and such things. But one summer I spent with another work. The girl who was my fiancée this time liked the sea very much, her father had a marvelous summer house with view of the sea on the west coast en Hamburgsund and she even was preparing for the masters certificate. Yes, she liked the sea very much.
One day, reading the newspaper she found an announcement where they looked for workers on a small shipyard on the east coast. “Please”, she asked me, “apply for this work, in this way I can visit you in the weekends”. I did so and they offered me the employment. To reach the work it was neccesary to go by boat, (today there is a bridge) of course the work was on an island, Högmarsö. In Sweden we´ve got special type of boats that frequent this routes between the islands on the east coast, Waxholm boats (a photo here) and the boat I went with was called Ugin (the name comes from one of Odins ravens in the Swedish mythology). And in this way began my carrier as a roast scraper in the company Hufvudstaden on the island Högmarsö. We were four or five workmen on the shipyard named Furusund. Three of us were students, I in the evening school and the others in the university. The boss was called Adolf and he had two brothers, twins, who worked there. There was man, Kalle, too who worked there. After some time came an American deserter, Jon, who couldn´t speak Swedish and Adolf made him my protégé because I could speak English. For me it was goldmine to be workmate with and almost teacher for an English speaking person and this founded my good knowledge of English. Of course, who was 69m years and run like monkey among the boats in the shipyard (his last name means man from the bay, a typical name in the archipelago on the east coast).
We lived in old yellow houses from the time when the activity flourished on the shipyard, but when we lived there they were flaked off, lacking paint and with chimneys that smoked in. I had a flat with one room and kitchen while Runo who was the tenants aristocrat had a flat with two rooms and a kitchen.
And the work, in what consisted the work? Most of the time we raked roast from barges and ferries that belonged to the company. First we brought them up on the slips and fixed them. After that we raked and cleaned the interior and in the barges and ferries we also painted the walls with a tint that smelled awfully and that probably wouldn´t have passed the directions for industrial welfare safety. And sometimes we took a break. Then it was like this. If the boss came, he´d notice that we didn´t work, then, his brothers and Kalle began working. Runo, the deserter and I. went on taking a break, quite simply because we were tired. Adolf didn´t like this because he was used to have a labour force that obeyed every hint from him. And his glass eye almost looked at us…
Every time when Runo and I had finished a job, we went to Adolf and asked him if he had another job for us. And of course there were jobs, but almost every time we asked him he said something in this way: “Well, you can always rake roast on Marina (a boat), there´ll be nothing done anyway I guess”. He was something of a boss, Adolf, because we worked more than the others. But we didn´t begin work only because Adolf appeared.
But the evenings…. The Swedish summer is very light and the twilight is late. We suse to go fishing in the big boathouses round the shipyard, extended on the bridges with the fishing-line in the hand, without rod, staring in the green water, with a sight of four meters to the bottom, we saw giant perches. And they bit, yes the bit, with the worms we had picked with the mosquitos flying around our heads it was impossible not to bite. We fried the perches in the old frying-pan that belonged to every flat. With potatoes and butter they gave very delicious meals.
Kalle had an old fishing boat that he had tied at a distance from the shipyard. The boat made water and every day after work Kalle, and sometimes together with us, had to empty the water in the boat. Kalle had great expectations for the future. In the English Channel there are many wrecked ships. With the trawler and some education how to dive, it wouldn´t be so difficult to take up the richness from the wrecks and if I helped him he´d share the richness half and half with me… For him this was completely true y he felt offended when Runo, who had a more sober view of life, teased him for it. When Runo and I meet now and then we use to speak a lot about Kalle and his dreams to be rich taking up wreck of the English Channel.
Yes, I think this was the summer of my life. My wife says that from the way we speak about this period you may think it was about years of work. But it deals with a month and a half. There happened many things and everything was very intensive. I live it over again when we take trips with the ferry to Åland. From it it´s possible to see the island Högmarsö. At one occasion when we were travelling my wife said to me: “Why don´t we take a trip to the island, so I can know what you and Runo are talking about?” Yes, and so we did. We met a woman who could tell us interesting things. Her daughter for instance, who live in Canada, comes every year to open the shop there. The rest of the year there is no shop and people have to by their articles y food in other places. But today there is a bridge and it´s easier. She told us that Adolf, the boss, had died that spring, very, very old. She also told us that the houses where we lived were pulled down. In the shipyard we met Tomas, a man who made even me feel small (and I´m 189 tall). He told us that the shipyard is private own now and it´s a little company where people can hire a place and fix their boats. He gave us some minutes to show the boats they had there. He like very much Adolfs device “You can always….” and he liked to reintroduce it on the shipyard. And we went home and the dreams from a time so distant fell back in the mind and everything was as it was before.
När jag läste på kvällsgymnasiet hade jag inga problem att hitta jobb under semestertider. Många somrar arbetade jag som fastighetsskötare, jag klippte gräs och hackar, krattade gångar, fyllde sopor (man packade tunnorna) och sånt. Men en sommar tillbringade jag med ett annat jobb. Min dåvarande flickvän tyckte mycket om havet, hennes far hade ett jättefint sommarnöje med havsutsikt på västkusten och hon höll t o m på att ta skepparexamen. Ja, hon tyckte verkligen mycket om havet. En dag när hon läste tidningen hittade hon en annons där man sökte arbetskraft till ett lite varv i skärgården på östkusten. ”Snälla”, bad hon mig, ”sök det så kan jag komma och hälsa på dig på helgerna”. Det gjorde jag och fick jobbet. För att komma till jobbet måste man åka båt (i dag finns en bro) så klart för arbetsplatsen låg på en ö, Högmarsö. I Sverige finns en speciell typ båtar som går på de här rutterna mellan öarna, det är Waxholmsbåtar(ett foto här) och båten som jag åkte med hette Hugin (namnet på en av Odens korpar i den svenska mytologin). Och på det här sättet började jag min karriär som rostskrapare hos bolaget huvudstaden på ön Högmarsö. Vi var fyra eller fem arbetare på varvet som hette Furusunds slip. Tre av oss var studenter, jag på kvällsgymnasiet och de andra två på universitetet. Basen hett Adolf och han hade två tvillingbröder som jobbade där. Det fanns också en man, Kalle, som jobbade där. Efter nån tid kom det också en amerikansk desertör, Jon, som inte kunde svenska och som basen, Adolf, gjorde till min skyddsling för jag kunde prata engelska. För mig var det ett gyllene tillfälle att få jobba ihop med och nästan var lärare åt en engelsktalande det grundlade mina (rätt så goda kunskaper i engelska. Ja, så klart, så var det Sundman, som var 69 år och som sprang som en apa mellan båtarna på slipen (namnet Sundman betyder mannen från sundet, ett typiskt namn i skärgården på ostkusten).
Vi bodde i gamla gula hus från den tid när verksamheten på varvet blomstrade, men när vi bodde där var de förfallna, dåligt målade och med spisar som rykte in. Jag hade en lägenhet på ett rum och kök, men Runo, hyresgästernas aristokrat, hade en lägenhet på två rum och kök. Och jobbet, vad bestod jobbet i för nåt? Större delen av tiden skrapade vi rost på pråmar och färjor som hörde till bolaget. Först drog vi upp dem på slipen och gjorde fast dem. Sen skrapade vi rost och vi gjorde rent inuti pråmarna och på färjorna målade vi insidans väggar med en färg som förmodligen inte skulle klara arbetarskyddets regler i dag. Och ibland tog vi rast. Då var det så här. Om basen kom, så såg han att vi inte arbetade, då började hans bröder och Kalle att jobba. Runo, desertören och jag, vi fortsatte vila oss, helt enkelt därför att vi var trötta. Det gillade inte Adolf, för han var van att alla lydde hans minsta vink. Och han blev mörk i ansiktet och emaljögat nästan tittade på oss.. Varje gång Runo och jag avslutade ett jobb gick vi till Adolf och frågade om han hade nåt annat arbete åt oss. Och det är klart att det fanns arbete, men varje gång sa han nåt i stil med: ”Äh, ni kan väl g och skrapa rost på Marina (en båt) det var samma, det blir ju ändå ingenting gjort”. Vilken bas han var Adolf, ojust, för vi jobbade mer än de andra, men vi började inte jobba igen udner en rast bara för att Adolf råkade dyka upp. Men kvällarna… Den svenska sommaren är mycket ljus och skymningen kommer sent. Vi brukade fiska från bryggorna i de stora båthusen som omgav slipen. Utsträckta på bryggorna med reven i handen, utan spö, med blicken i det gröna vattnet, med sikt på åtminstone fyra meter till botten såg vi jätteabborrar. Och de nappade, ja de nappade, med maskarna som vi plockat med myggen svärmande kring huvudena var det omöjligt att inte nappa. Vi stekte abborrarna i den gamla stekpanna som hörde till varje lägenhet. Med potatis och smör så blev det en delikatess. Kalle hade en trålare som han hade gjort fast i sjön en bit från slipen. Båten tog in vatten och varje dag efter jobbet, ibland tillsammans med oss, var Kalle tvungen att få vattnet ur båten. Kalle hade stora planer för framtiden. I Engelska kanalen finns det många skeppsvrak. Med trålaren och lite kunskaper i dykning skulle det inte vara svårt plocka upp rikedomarna i skeppen och om jag hjälpte honom så skulle vi dela 50 – 50. För honom var det här fullständigt sant och han blev förolämpad när Runo, med lite nyktrare syn på livet, retade honom för det här. När Runo och jag träffas, nåt vi gör ibland, brukar vi prata mycket om Kalle och hans drömmar om att bli rik på att dra upp vrak ur Engelska kanalen. Ja, jag tror att det här var sommaren i mitt liv. Min fru säger att på det sätt som vi pratar om den här perioden kan det ge intrycket att det handlar om år av arbete. Men det handlar om en och halv månad. Det hände mycket och det var intensivt. Jag återupplever det här ibland när vi reser till Åland. Från färjan är det möjligt att se Högmarsö. En gång när vi var på resa sa min fru: ”Varför gör vi inte en resa till ön, så jag också kan veta vad ni pratar om Runo och du.” Ja, och det gjorde vi. Vi träffade en dam som kunde berätta många intressanta saker. Hennes dotter t ex, som bor i Kanada, kommer till ön varje år för att ha affären där. Resten av året finns det ingen affär och folk får köpa sina varor och sin mat på andra ställen. Men nu finns det bro och det är lättare. Hon berättade att Adolf, basen, hade dött på våren, mycket, mycket gammal. Hon sa också att husen där vi bodde hade rivits. På varvet träffade vi Tomas, en man som gjorde att t o m jag kände mig liten (jag är 189 cm lång). Han berättade för oss att nu är varvet privat och det är ett litet bolag där folk kan hyra in sig och arbeta med sina båtar. Han gav oss några minuter för att visa båtarna som de hade där. Han gillade Adolfs devis: ”äh, det var samma, det blir ändå ingenting gjort” och han skulle återinföra det på varvet. Och vi åkte hem och drömmarna från en så avlägsen tid och ändå så nära föll tillbaka i minnet och allt blev som det brukar.
Ayer fuimos a nuestra casita, la segunda vez este invierno. El frío y la nieve ha hecho que es demasiado caro y también trabajador. Pero esta vez era para visitar a nuestros vecinos que también son unos de nuestros mejores amigos. Cuando vamos a la casita podemos elegir entre dos caminos, el camino feo y el camino bonito. El camino “feo” es la carretera de 25 kilómetros y el camino “bonito se serpentea entre bosques, prados y lagos y es 40 kilómetros. Normalmente tomamos el bonito, porque tenemos tiempo y nos gusta disfrutar de la naturaleza. A veces uno puede ver a alces y corzos. Y esta vez mi mujer gritó: “Cuidado, hay un corzo a la derecha!” Frené muy rápidamente, el corzo fue en el camino y corrió unos diez metros en frente del auto y después se piró en la nieve a la derecha y desapareció en la capa dura de la nieve y nosotros podíamos respirar. Cuando venimos a la casita cruzaron dos corzos el camino. Nuestros vecinos a ambos lados del camino dan a comer a los corzos y los corzos ofrecen un escenario cuando vienen a comer afuera de la ventana. Casi parecen domesticados. Después vi a mi vecina y le dije que habíamos visto a dos corzos. “Dos”, dijo la vecina, “ayer tuvimos nueve corzos como comensales aquí. Vais a ver cuando venéis.” Cuando estábamos sentados en la sala de estar de nuestros vecinos, vinieron, primero dos y después cuatro. Y podíamos movernos sin que tuvieran miedo. Y claro que me había preparado y traía mi cámara con función de video. El resultado podéis ver arriba. Para vosotros que no tienen corzos en vuestros países he recortado un poco de hechos de Wikipedia: En estado adulto, el corzo tiene una altura en la cruz de sólo 76 centímetros como máximo y un peso de entre 15 y 30 kilos. Los machos presentan cuernas pequeñas de tres puntas que mudan cada año a principios del invierno y se han terminado de desarrollar ya cuando comienza la primavera. El pelaje es pardo-rojizo en ambos sexos durante el verano, volviéndose grisáceo en invierno, al tiempo que aparece una mancha blanca sobre la grupa. El vientre es de color más claro que la espalda. Las crías, por el contrario, presentan un manto rojizo salpicado de numerosas motas blancas para aumentar su camuflaje con el entorno. Son característicos los gritos que emiten ambos sexos, similares a un ladrido. Puedo añadir que el corzo es muy popular entre los cazadores y da un asado muy rico.
Ingmar Bergman, el cineasta sueco famoso, ha hecho el manuscrito de la película Tormenta (en sueco Hets) que trata de un profesor sádico de latino, llamado Calígula. Calígula tiene como alumno Jan-Erik Widgren que va a pasar el bachillerato. Hay una chica Bertha, que trabaja en una tabaquería donde Calígula y Widgren son clientes. Los padres de Widgren demandan mucho de su hijo y que pase el examen. Cuando se ve metido en un drama en torno a Bertha la presión aumenta. EnYoutube podéis ver la película con traducción inglesa aquí
Nunca tenía un profesor tan sádico como Calígula, pero cuando pienso en mi tiempo como estudiante hay un profesor que me hace sentir estrés aunque han pasado más de 50 años. Es un profesor de matemáticas que me causa tantos sentimientos. Le llamábamos Klampe. El verbo “klampa” en sueco significa andar con pasos pesados, y Klampe es un hombre que anda así. Además recuerdo sus pantalones, un poco cortos, que le daba una impresión tonta, pero, por favor, nadie en Samrealskolan en Tierp se atrevía nunca a reírse de él. Podía tener consecuencias malas, en la clase.
A Klampe le gustaba mucho dejar a los alumnos hacer ejercicios matemáticos en la pizarra. Para ellos que tenían nervios de acero y que habían hecho sus tareas muy bien no era gran cosa, pero para él que no sabía su tarea, dios mío….. Uno de estos alumnos era yo. No me interesaba a las matemáticas y con un profesor como Klampe lo hacía aún menos. No sé si Klampe había visto la película Tormenta, pero comprendo después de haber visto la película como adulto, que Klampe tenía talento para actuar en el papel de Caligula.
Su método era así. Elegió a un alumno que sabía que no había hecho su tarea (yo, por ejemplo) y le pido solucionar unos problemas matemáticos en la pizarra. Cuando el alumno mostraba su ignorancia, Klampe se burlaba de él. Como el dictador que era demandaba también que los demás alumnos participaran en la tormenta y tenían que reírse del desdichado en la pizarra. Teniendo el puntero en la mano apuntaba cada palabra maliciosa con el puntero, descuidado echado en la silla, disfrutando de la molestia de su alumno. Sí, podía ser realmente terrible para un joven vivir tales clases.
Me acuerdo que a veces incluso soñaba con él, oía sus pasos pesados en el corredor antes de que abriera la puerta de la clase. Creo también que él era la causa de que tenía que terminar mis estudios allí y continuar el el colegio popular (folkskolan) de donde venía. A mi no me gustaba ese colegio. En esta forma de estudiar, samrealskola, los alumnos estaban en la educación secundaria hasta el año seis, desde el año siete iban en samrealskolan cuatro años para terminar con una educación de diez años. Los otros que no elegíansamrealskolan, iban ocho años en la educación primaria y secundaria. Y yo tuve que regresar a la secundaria para ir allí el último año, el año ocho.
Un poco de consuelo sentía al oír que Klampe se había pasado de la raya en una prueba oral en historia (también era profesor de historia) y que había llamado imbécil a una chica que se vino abajo y que el rector le había dado una reconvención a Klampe por no haberse comportado según las reglas.
Afortunadamente no tenía más que él que era tan malicioso y la vida y el tiempo hace que cosas así desaparecen profundamente en la memoria. No creo que haya sido así en mi carrera (si es una carrera) de profesor en el colegio sueco. Pero quería qué sepáis algo de él y creo que basta con esto.
In English/En inglés
Klampe, an evil teacher (114)
Ingmar Bergman, the famous Swedish director, wrote the manuscript for the movie Hets that deals with the sadistic teacher of latins, called Caligula. On of his pupils is Jan-Erik Widgren who´s going to pass his examination. There is a girl, Bertha, who works in a tobacco shop where Widgren and Caligula are clients
Widgrens parents are very demanding and want him to pass his examination. When he gets involved in a drama around Bertha the pressure increases. On Youtube can You watch the movie here.
I never had a teacher that sadistic as Caligula, but when I think back on my time as a student is there one teacher who can make me feel stress even after 50 years. It´s teacher of math who causes these feelings. We called him “Klampe”. The verb “klampa” in Swedish means to tramp, walk with heavy steps, and a person who walks in this way can be called Klampe. Moreover I remember his pants, a little short, which gave him a somewhat silly impression, but, believe me, nobody in Samrealskolan inTierp dared laugh at him. That could have bad consequenses, in the classroom.
Klampe liked very much to let pupils do exercises at the blackboard. For those who had nerves made of steel or had done their homework well it was peace of cake, but for the person that hadn´t done his homework, o dear…. One of those pupils was I. I wasn´t interested in math and with a teacher like Klampe I liked it even less. I don´t know whether Klampe had seen the movie Hets, but I realized after having seen it as a grownup, that Klampe had talent for acting as Caligula.
Hi used this method. He chose a pupil he knew hadn´t done his homework (me for instance) and asked him to solve some math problems on the blackboard. When the pupil showed his ignorance, Klmpe made fun of him. Like the dictator he was he urged the other pupils to participate in the baiting and they had to laugh at the poor pupil at the blackboard.
With the pointer in his hand he pointed out every evil word with it, slovenly placed in the chair, enjoying the pupil´s misfortune.
Yes, it could be really horrible to be young one in such classes.
I remember that sometimes I dreamed about him, i heard his heavy steps in the corridor before he opened the classroom door. I also think that he was the cause of that I had to end my studies ther and go back to the elementary school where I came from.
I didn´t like this school. In this kind of school, samrealskola, the pupils where in the elementary school until year six and from year seven they went to samrealskolan four years to end with an education of ten years. The other ones who didn´t choose samrealskolan, studied eight years in the junior school and the elementary school. And I had to return to the elementary school to go there the last year, year eight.
I felt some comfort when I heard that Klampe had gone beyond the limits when he had an oral examen in history (he was a history teacher as well) and that he had called a girl imbecile so she got a break down and that the headmaster had given him a reprimand for not having behaved according to the rules.
Luckily enough I didn´t have more teachers so evil as Klampe and life and time make things disappear deeply in the mind. I don´t think I been like this in my carrier (if it is a carrier) as a teacher in the Swedish school. But I wanted You to know a little about him and I think this will do.
En sueco/På svenska
Klampe, en elak lärare (114)
Ingmar Bergman, den berömde svenske regissören, har gjort manuskriptet till filmen Hets som handlar om en sadistisk latinlärare, kallad Caligula. Caligula har Jan-Erik Widgren som ska ta studenten som elev. Det finns en flicka Bertha, som jobbar i en tobaksaffär där Calígula och Widgren är kunder. Widgrens föräldrar kräver mycket av sin son och att han ska klara examen. När han blir inblandad i ett drama kring Bertha ökar pressen. På Youtube kan ni se filmen i engelsk översättning här
Jag hade aldrig en så sadistisk lärare som Caligula, men när jag tänker på min tid som elev finns det en lärare som får mig att känna stress trots att det har gått 50 år. Det är en mattelärare som får mig att få såna känslor. Vi kallade honom Klampe. Verbet ”klampa” på svenska betyder att gå med tunga steg, och Klampe är en person som går på det viset.
Jag kommer också ihåg hans byxor, lite korta, som gav honom ett töntigt intryck, men, snälla, ingen i Samrealskolan i Tierp vågade nånsin skratta åt honom. Det kunde få dåliga följder för honom i klassen.
Klampe tyckte mycket om att låta eleverna göra matteövningar på svarta tavlan. För dem som hade nerver av stål och hade gjort sina uppgifter var det ingen sak, men för den som inte hade gjort läxan, herregud…. En av dessa elever var jag. Jag var inte intresserad av matte och med en lärare som Klampe gjorde jag det ännu mindre. Jag vet inte om Klampe hade sett filmen Hets, men jag förstår efter att ha sett filmen som vuxen, att Klampe hade talang för att framträda i rollen som Caligula.
Hans metod var denna. Han valde ut en elev som han visste inte kunde läxan (mig t ex) och bad honom lösa några matteproblem på svarta tavlan. När eleven visade sin okunnighet, hånade Klampe honom. Som den diktator som han var krävde han också att de övriga eleverna skulle delta i hetsen och de var tvungna att skratta å den olycklige vid tavlan. Han hade pekpinnen i handen och underströk varje elakt ord med pekpinnen, vårdslöst nedslängd i stolen, samtidigt som han njöt av att sin elevs bekymmer. Ja, det kunde vara rätt fruktansvärt för en ung människa att vara med om sånt.
Jag minns att jag t o m drömde om honom, jag hörde hans tunga steg i korridoren innan han öppnade klassrumsdörren.
Jag tror också att han var orsaken till att jag måste sluta mina studier där och fortsätta i folkskolan där jag kom ifrån. Jag gillade inte den där skolan. I den här skolformen, samrealskola, gick eleverna i folkskolan till år sex, från år sju gick de i samrealskolan fyra år för att sluta med en utbildning på tio år. De andra som inte valde samrealskolan gick åtta år i småskolan och folkskolan. Och jag var tvungen att gå tillbaka till folkskolan för att gå där det sista året, år åtta.
Någon liten tröst kände jag när jag fick höra att Klampe hade gått över gränsen på ett muntligt läxförhör i historia (han var historielärare också) och att han hade kallat en flicka för dum i huvudet så att hon fick ett sammanbrott och att rektorn hade gett Klampe en reprimand för att inte ha uppfört sig enligt reglerna.
Som tur var hade jag ingen mer som var så elak som honom och livet och tiden gör att sånt där försvinner djupt ner i minnet. Jag tror inte att jag har varit sån i min lärarkarriär (om det nu är nån karriär) som lärare i den svenska skolan. Men jag ville att ni skulle veta lite om honom och jag tror att det får räcka med det här.
En Estocolmo hay un albergue muy popular. Es una nave vieja que se llama “af Chapman” y que tiene mástiles y lo todo. Está en Skeppsholmen (=el islote de naves) una de las islas que forman parte de nuestra capital fantástica, la Venecia Nórdica, Estocolmo.
Queríamos que nuestro hijo tuviera una aventura, vivir una noche en este barco, mirando por la ventana redonda imaginándose como era la vida de un marinero en los tiempos pasados.
Mi mujer llamó al albergue y pido una habitación para tres. Todo funcionaba bien, había habitaciones para tres y nosotros nos alegrábamos mucho de poder vivir una noche en una nave.
Al llegar al albergue comenzamos a sospechar que no era tan fácil vivir una noche en una nave….. ¿Por qué? Porque el albergue consistía en dos unidades, la nave y un edificio en la tierra. Y claro, nosotros no teníamos una habitación en la nave…. Pero problemas son para soltar.
Esto pasó el año antes de cuando Estocolmo era la capital cultural de Europa y en toda Skeppsholmen estaban preparando los edificios para que sean buenos. Y el edificio donde vivimos era un edificio viejo con historia también y fuera de las ventanas colgaban telas que hacían imposible ver algo afuera. Y las ventanas no habían sido cerradas y por esto también había polvo en la habitación. Veíamos que a Martín no le gustaba esto y pensábamos: ¿Qué hacemos?
Mi mujer, que no es asmática, dijo: Váyate a la recepción y les di que tengo asma, y es imposible para mi vivir en una habitación así. Y fui a la recepción con este mensaje y nos dieron otra habitación, en otra planta, pero tan polvorosa como la otra y con telas oscurando la vista. Que situación absurda….
Entonces mi mujer se fue a la recepción. Decía que era tan imposible vivir en esta habitación por su asma. También añadía que si nuestro último tren no hubiera ido habríamos vuelto a casa. Una discusión estalló y la chica en la recepción buscaba entre las llaves y arrugaba la frente.
Finalmente dijo: “Tenemos una habitación en af Chapman, la nave, pero es la habitación número 13...”
Bueno, si tenemos que, claro la habitación número 13… simulábamos nosotros, dentro de nosotros diciendo: “¡Viva!”.
Y con esta mentira piadosa asmática de ayuda fuimos a bordo de af Chapman. La habitación 13 era una habitación de cuatro literas (ahora el albergue está restaurado y tiene camas muy lujosas). Martín inmediatamente se lanzó en la cama y empezó a estudiar la capital por la ventana redonda. Y todo terminó bien.
In Englsih/En inglés
An asthmatic solution (113)
In Stockholm there is a very popular youth hostel. It´s an old ship called “af Chapman” with masts and everything. It´s situated at Skeppsholmen (the islet of ships) one of the islands that make our fantastic capital, the Northern Venice, Stockholm.
We wanted our boy to have an adventure, to live one night in this ship, looking out through the round window imaging how the life of a sailor was in times gone by.
Mi wife called the youth hostel and booked a room for three. All went well, there were rooms for three and we enjoyed to be able to live one night on a boat.
When we came to the youth hostel we began to suspect that it wasn´t so easy to live one night on a boat….. Why? Because the hostel had two units. The ship and a building on land. And of course, we didn´t have a room on the ship… But problems are to be solved.
This happened the year before Stockholm was to become the European Capital of Culture y on all of Skeppsholmen they were preparing the buildings to have them fashionable. And the building where we lived was an historic building too and the windows had coverings hanging in front of them which made it impossible to look outside.
And the windows hadn´t been closed and because of that there where dust in the room. We saw that Martin didn´t like it and thought: What do we do?
My wife, who is not asthmatic, said: Go to the reception and tell them that it´s impossible to live in a room like this. I went to the reception with this message and they gave us another room, on another floor, but as dusty as the other one and with coverings in front of the windows. The situation was absurd…..
Then my wife went to the reception. She said it was impossible to live in this habitation because of her asthma. And she also added that if the last train hadn´t gone we had gone home. A discussion began and the girl in the reception looked among the keys and wrinkled her forehead. Finally she said: “We´ve got a room on af Chapman, the ship, but it´s the room number 13”.
Well, if we have to, of course room number 13.. We simulated, inside us yelling: Hurrah!
And by help of this little asthmatic white lie we went onboard on af Chapman. The room number 13 was a room with four beds (now the ship has been renovated and it has very luxurious beds). Martin immediately threw himself on the bad and began to study the capital through the round window. And all ended well.
En sueco/På svenska
En astmatisk lösning (113)
I Stockholm finns ett mycket populärt vandrarhem. Det är ett gammalt skepp som heter af Chapman och det har master och allting. Det ligger vid Skeppsholmen en av de öar som utgör vår fantastiska huvudstad, Nordens Venedig, Stockholm.
Vi ville att vår son skulle få ett äventyr, bo en natt på den här båten, titta ut genom det runda fönstret och föreställa sig hur det var att vara sjöman i förgångna tider.
Min fru ringde vandrarhemmet och beställde ett rum för tre. Allt funkade bra, det fanns rum för tre och vi gladde oss över att kunna bo en natt på en båt.
När vi kom till vandrarhemmet började vi misstänka att det inte var så lätt att en natt på en båt….. Varför? Därför att vandrarhemmet bestod av två enheter, båten och en byggnad på land. Och det är klart, vi hade inte rum på båten…. Men problem är till för att lösas.
De här var året innan Stockholm blev Europas kulturhuvudstad och på hela Skeppsholmen höll man på att förbereda byggnaderna för att de skulle se fina ut. Och byggnaden där vi bodde var också en gammal byggnad med historia och utanför fönstren hängde skynken som gjorde det omöjligt att se ut. Och fönstren hade inte varit stängda och därför var det damm i rummet. Vi såg på Martin att han inte gillade det här och tänkte: Vad gör vi?
Min fru, som inte har astma, sa: Gå till receptionen och säg att jag har astma, och att det är omöjligt för mig att bo i ett sånt här rum. Och jag gick iväg till receptionen med detta meddelande och de gav oss ett annat rum på en annan våning, men lika dammigt som det andra och med skynken som skymde sikten.
Vilken absurd situation…..
Då gick min fru till receptionen. Hon sa att det var så omöjligt att bo i det här rummet p g a hennes astma. Hon tillade dessutom att om inte vårt sista tåg hade gått så skulle vi ha åkt hem. En diskussion utbröt och flickan i receptionen letade bland nycklarna och rynkade pannan.
Till slut sa hon: ”Vi har ett rum på af Chapman, båten, men det är rum nummer 13…”.
Tja, om vi måste, det är klart rum nummer 13… gjorde vi oss till, inombords sa vi ”Hurra!”
Och med den här astmatiska nödlögnen gick vi ombord på af Chapman. Rum nummer 13 var ett fyrabäddsrum (nu är vandrarhemmet renoverat och har mycket lyxiga bäddar).
Martin slängde sig omedelbart på en bädd och började studera huvudstaden genom det runda fönstret. Och allt fick ett gott slut.
Quiero informarles que tengo un podcast nuevo en español con mismo contenido como en mis podcastes en Bloggspace y Podomatic. Esta vez utiliso Wordpress. Pienso que es más facil tener un layout atractivo con Wordpress.
La dirección es la siguiente: http://turbeng.wordpress.com/ Mis vistantes más frecuentes recomiendo cambiar a mi nuevo podcast , o, plogcast, porque contiene blog y podcast.
Cuando estudiaba en el liceo de noche no habían problemas para encontrar trabajo en el periodo de vacaciones. Muchos veranos trabajaba de conserje, cortaba la hierba y los setos, rastrillaba las veredas, llenaba las basuras y cosas así. Pero un verano pasé con otro trabajo. A la chica que fue mi novia en este período le gustaba mucho el mar, su padre tenía una casita maravillosa con vistas al mar en la costa del oeste en Hamburgsund y ella incluso iba a examinarse para capitán de barco. Sí, a ella le gustaba mucho el mar. Un día, leyendo el periódico encontró a un anuncio que buscaba trabajadores en un pequeño astillero en el archipiélago en la costa del este. “Por favor”, me pido, “solicita la plaza, y así yo podría visitarte en los fines de la semana”. Lo hice y me dieron el trabajo. Para poder llegar al trabajo era necesario ir en barco, (ahora hay un puente) claro, el trabajo estaba en una isla, Högmarsö. En Suecia hay un tipo especial de barcos que frecuentan estas rutas entre las islas de la costa del este, son los barcos de Waxholm (una foto aquí) y el barco en el cual yo iba se llamaba Hugin (el nombre viene de uno de los cuervos del dios Odin en la mitología Sueca).
Y de esta manera comenzó mi carrera como raspador de óxido en la compañía Hufvudstaden en la isla Högmarsö. Eramos cuatro o cinco trabajadores en el astillero que se llamaba el astillero de Furusund. Tres de nosotros eramos estudiantes, yo en el liceo de noche, y los dos otros en la universidad. El jefe se llamaba Adolf y tenía dos hermanos, gemelos, que eran trabajadores allí. Había también un hombre, Kalle, que trabajaba allí. Después de un tiempo llegó también un desertor norteamericano, Jon, que no sabía sueco y que Adolf, el jefe, hizo mi protegido porque sabía hablar inglés. Para mí era un tesoro de oro ser cotrabajador y casi profesor de un anglohablante y esto fundamentaba mis buenos conocimientos de inglés. Sí, claro, y Sundman, que tenía 69 años corría como un mono entre los barcos en el astillero (el apellido significa hombre del estrecho, un nombre típico del archipiélago en el este). Vivíamos en viejas casas amarillas desde el momento en que la actividad en el astillero florecía, pero cuando vivíamos nosotros allí estaba desastradas, con falta de pintura y chimenea revocando. Yo tenía un piso de una habitación con cocina mientras que Runo que era el aristócrata de los inquilinos tenía un piso de dos habitaciones y cocina.
Y el trabajo, en que consistía el trabajo. La mayor parte del tiempo raspábamos óxido de gabarras y transbordadores que pertenecían a la compañía. Primero los subíamos en la grada y los fijábamos. Después raspábamos y también limpiábamos el interior de las gabarras y en los transbordadores pintábamos las paredes con una pintura que apestaba, terrible y probablemente no pasaría las norma para la seguridad en el trabajo que tenemos ahora. Y a veces hacíamos pausas. Entonces era así. Si venía el jefe, veía que no trabajábamos, entonces, sus hermanos y kalle empezaban a trabajar. Runo, el desertor de EEUU y yo, continuábamos descansando,simplemente porque estábamos cansados Esto no le gustaba a Adolf porque estaba acostumbrado a que todos solían plegarse a sus más mínimos deseos. Y su cara se hacía oscura y su ojo de esmalte casi nos miraba… Cada vez que Runo y yo terminábamos un trabajo, íbamos a Adolf y le preguntábamos si tenía otro trabajo para nosotros. Y claro que había trabajo, pero casi siempre decía algo en estilo así: “Bueno, podéis ir a raspar óxido en Marina (un barco) no vale la pena porque nunca acabáis con algo”. Que jefe era, Adolf, injusto, porque trabajábamos más que los otros, pero no empezábamos a trabajar en un una pausa solamente porque Adolf aparecía. Pero las noches…. El verano sueco es muy claro y el crepúsculo viene tarde. Solíamos pescar en los puentes en los grandes cobertizos para barcos que rodeaban el astillero. Extendidos en los puentes con el sedal en la mano, sin caña, con la mirada en el agua verde, con una vista de por lo menos cuatro metros hacía el fondo, veíamos percas de tamaños gigantes. Y mordían, sí que mordían, con los gusanos que habíamos desenterrado con los mosquitos volando alrededor nuestras cabezas era imposible no morder. Freíamos las percas en la sartén antigua que pertenecía a cada piso. Con patatas y mantequilla daban platos muy ricos. Kalle tenía una trainera que había amarrado en el mar a poca distancia del astillero. El barco hacía agua y cada día después del trabajo Kalle, y veces junto con nosotros, tenía que sacar el agua del barco. Kalle tenía grandes perspectivas para el futuro. En el canal de la Mancha hay muchos buques naufragados. Con la trainera y un poco de educación para buzo, no debía ser tan difícil sacar las riquezas de los buques y si yo le ayudaba me compartiría la mitad de las riquezas…. Para él esto era totalmente la verdad y se sentía ofendido cuando Runo, con una postura más sobrio de la vida, le pinchaba con esto. Cuando Runo y yo nos encontramos, algo que hacemos a veces, solemos hablar mucho de Kalle y sus sueños de ser rico sacando naufragados del canal de la Mancha. Si, creo que esto fue el verano de mi vida. Mi mujer dice que de la manera en que hablamos de este período puede dar la impresión que se trata de años de trabajo. Pero se trata de un mes y medio. Pasaron muchas cosas y todas muy intensas. Revivo esto a veces cuando hacemos viajes con el transbordador a Åland. Desde el transbordador es posible ver la isla Högmarsö. Una vez cuando estuvimos en viaje mi mujer dijo: “Por qué no hacemos un viaje a la isla, así yo también podré saber de que hablais Runo y tú”. Sí, y lo hacíamos. Encontramos a una mujer que podía contarnos muchas cosas interesantes. Su hija, por ejemplo, que vive en Canadá, viene a esta isla cada verano para tener la tienda allí. El resto del año no hay tienda y la gente tiene que comprar sus artículos y su comida en otros lugares. Pero ahora hay puente y es más fácil. Nos contaba también que Adolf, el jefe, se murió en la primavera, muy, muy viejo. También decía que las casas donde vivíamos estaban derruidas. En el astillero encontramos a Tomas, un hombre que hacía que incluso yo me sentía pequeño (y yo mido 189 centímetros). Nos contaba que ahora el astillero es privado y es una pequeña compañía donde gente con barcos pueden alquilar un sitio para trabajar con sus barcos. Nos daba unos minutos para mostrar barcos que tenían allí. A él le gustaba mucho la lema de Adolf que “no vale la pena, nunca acabáis con algo” y que iba a reintroducirla en el astillero. Y nosotros fuimos a casa y los sueños de un tiempo tan lejano y sin embargo tan cerca caían abajo en la memoria y todo era como antes.
When I studied in the evening school I had no problems to find a work during the summer vacations. Many summers I worked as a caretaker, moved the lawn and cut the hedges, raked the walks and filled the garbage and such things. But one summer I spent with another work. The girl who was my fiancée this time liked the sea very much, her father had a marvelous summer house with view of the sea on the west coast en Hamburgsund and she even was preparing for the masters certificate. Yes, she liked the sea very much.
One day, reading the newspaper she found an announcement where they looked for workers on a small shipyard on the east coast. “Please”, she asked me, “apply for this work, in this way I can visit you in the weekends”. I did so and they offered me the employment. To reach the work it was neccesary to go by boat, (today there is a bridge) of course the work was on an island, Högmarsö. In Sweden we´ve got special type of boats that frequent this routes between the islands on the east coast, Waxholm boats (a photo here) and the boat I went with was called Ugin (the name comes from one of Odins ravens in the Swedish mythology). And in this way began my carrier as a roast scraper in the company Hufvudstaden on the island Högmarsö. We were four or five workmen on the shipyard named Furusund. Three of us were students, I in the evening school and the others in the university. The boss was called Adolf and he had two brothers, twins, who worked there. There was man, Kalle, too who worked there. After some time came an American deserter, Jon, who couldn´t speak Swedish and Adolf made him my protégé because I could speak English. For me it was goldmine to be workmate with and almost teacher for an English speaking person and this founded my good knowledge of English. Of course, who was 69m years and run like monkey among the boats in the shipyard (his last name means man from the bay, a typical name in the archipelago on the east coast).
We lived in old yellow houses from the time when the activity flourished on the shipyard, but when we lived there they were flaked off, lacking paint and with chimneys that smoked in. I had a flat with one room and kitchen while Runo who was the tenants aristocrat had a flat with two rooms and a kitchen.
And the work, in what consisted the work? Most of the time we raked roast from barges and ferries that belonged to the company. First we brought them up on the slips and fixed them. After that we raked and cleaned the interior and in the barges and ferries we also painted the walls with a tint that smelled awfully and that probably wouldn´t have passed the directions for industrial welfare safety. And sometimes we took a break. Then it was like this. If the boss came, he´d notice that we didn´t work, then, his brothers and Kalle began working. Runo, the deserter and I. went on taking a break, quite simply because we were tired. Adolf didn´t like this because he was used to have a labour force that obeyed every hint from him. And his glass eye almost looked at us…
Every time when Runo and I had finished a job, we went to Adolf and asked him if he had another job for us. And of course there were jobs, but almost every time we asked him he said something in this way: “Well, you can always rake roast on Marina (a boat), there´ll be nothing done anyway I guess”. He was something of a boss, Adolf, because we worked more than the others. But we didn´t begin work only because Adolf appeared.
But the evenings…. The Swedish summer is very light and the twilight is late. We suse to go fishing in the big boathouses round the shipyard, extended on the bridges with the fishing-line in the hand, without rod, staring in the green water, with a sight of four meters to the bottom, we saw giant perches. And they bit, yes the bit, with the worms we had picked with the mosquitos flying around our heads it was impossible not to bite. We fried the perches in the old frying-pan that belonged to every flat. With potatoes and butter they gave very delicious meals.
Kalle had an old fishing boat that he had tied at a distance from the shipyard. The boat made water and every day after work Kalle, and sometimes together with us, had to empty the water in the boat. Kalle had great expectations for the future. In the English Channel there are many wrecked ships. With the trawler and some education how to dive, it wouldn´t be so difficult to take up the richness from the wrecks and if I helped him he´d share the richness half and half with me… For him this was completely true y he felt offended when Runo, who had a more sober view of life, teased him for it. When Runo and I meet now and then we use to speak a lot about Kalle and his dreams to be rich taking up wreck of the English Channel.
Yes, I think this was the summer of my life. My wife says that from the way we speak about this period you may think it was about years of work. But it deals with a month and a half. There happened many things and everything was very intensive. I live it over again when we take trips with the ferry to Åland. From it it´s possible to see the island Högmarsö. At one occasion when we were travelling my wife said to me: “Why don´t we take a trip to the island, so I can know what you and Runo are talking about?” Yes, and so we did. We met a woman who could tell us interesting things. Her daughter for instance, who live in Canada, comes every year to open the shop there. The rest of the year there is no shop and people have to by their articles y food in other places. But today there is a bridge and it´s easier. She told us that Adolf, the boss, had died that spring, very, very old. She also told us that the houses where we lived were pulled down. In the shipyard we met Tomas, a man who made even me feel small (and I´m 189 tall). He told us that the shipyard is private own now and it´s a little company where people can hire a place and fix their boats. He gave us some minutes to show the boats they had there. He like very much Adolfs device “You can always….” and he liked to reintroduce it on the shipyard. And we went home and the dreams from a time so distant fell back in the mind and everything was as it was before.
När jag läste på kvällsgymnasiet hade jag inga problem att hitta jobb under semestertider. Många somrar arbetade jag som fastighetsskötare, jag klippte gräs och hackar, krattade gångar, fyllde sopor (man packade tunnorna) och sånt. Men en sommar tillbringade jag med ett annat jobb. Min dåvarande flickvän tyckte mycket om havet, hennes far hade ett jättefint sommarnöje med havsutsikt på västkusten och hon höll t o m på att ta skepparexamen. Ja, hon tyckte verkligen mycket om havet. En dag när hon läste tidningen hittade hon en annons där man sökte arbetskraft till ett lite varv i skärgården på östkusten. ”Snälla”, bad hon mig, ”sök det så kan jag komma och hälsa på dig på helgerna”. Det gjorde jag och fick jobbet. För att komma till jobbet måste man åka båt (i dag finns en bro) så klart för arbetsplatsen låg på en ö, Högmarsö. I Sverige finns en speciell typ båtar som går på de här rutterna mellan öarna, det är Waxholmsbåtar(ett foto här) och båten som jag åkte med hette Hugin (namnet på en av Odens korpar i den svenska mytologin). Och på det här sättet började jag min karriär som rostskrapare hos bolaget huvudstaden på ön Högmarsö. Vi var fyra eller fem arbetare på varvet som hette Furusunds slip. Tre av oss var studenter, jag på kvällsgymnasiet och de andra två på universitetet. Basen hett Adolf och han hade två tvillingbröder som jobbade där. Det fanns också en man, Kalle, som jobbade där. Efter nån tid kom det också en amerikansk desertör, Jon, som inte kunde svenska och som basen, Adolf, gjorde till min skyddsling för jag kunde prata engelska. För mig var det ett gyllene tillfälle att få jobba ihop med och nästan var lärare åt en engelsktalande det grundlade mina (rätt så goda kunskaper i engelska. Ja, så klart, så var det Sundman, som var 69 år och som sprang som en apa mellan båtarna på slipen (namnet Sundman betyder mannen från sundet, ett typiskt namn i skärgården på ostkusten).
Vi bodde i gamla gula hus från den tid när verksamheten på varvet blomstrade, men när vi bodde där var de förfallna, dåligt målade och med spisar som rykte in. Jag hade en lägenhet på ett rum och kök, men Runo, hyresgästernas aristokrat, hade en lägenhet på två rum och kök. Och jobbet, vad bestod jobbet i för nåt? Större delen av tiden skrapade vi rost på pråmar och färjor som hörde till bolaget. Först drog vi upp dem på slipen och gjorde fast dem. Sen skrapade vi rost och vi gjorde rent inuti pråmarna och på färjorna målade vi insidans väggar med en färg som förmodligen inte skulle klara arbetarskyddets regler i dag. Och ibland tog vi rast. Då var det så här. Om basen kom, så såg han att vi inte arbetade, då började hans bröder och Kalle att jobba. Runo, desertören och jag, vi fortsatte vila oss, helt enkelt därför att vi var trötta. Det gillade inte Adolf, för han var van att alla lydde hans minsta vink. Och han blev mörk i ansiktet och emaljögat nästan tittade på oss.. Varje gång Runo och jag avslutade ett jobb gick vi till Adolf och frågade om han hade nåt annat arbete åt oss. Och det är klart att det fanns arbete, men varje gång sa han nåt i stil med: ”Äh, ni kan väl g och skrapa rost på Marina (en båt) det var samma, det blir ju ändå ingenting gjort”. Vilken bas han var Adolf, ojust, för vi jobbade mer än de andra, men vi började inte jobba igen udner en rast bara för att Adolf råkade dyka upp. Men kvällarna… Den svenska sommaren är mycket ljus och skymningen kommer sent. Vi brukade fiska från bryggorna i de stora båthusen som omgav slipen. Utsträckta på bryggorna med reven i handen, utan spö, med blicken i det gröna vattnet, med sikt på åtminstone fyra meter till botten såg vi jätteabborrar. Och de nappade, ja de nappade, med maskarna som vi plockat med myggen svärmande kring huvudena var det omöjligt att inte nappa. Vi stekte abborrarna i den gamla stekpanna som hörde till varje lägenhet. Med potatis och smör så blev det en delikatess. Kalle hade en trålare som han hade gjort fast i sjön en bit från slipen. Båten tog in vatten och varje dag efter jobbet, ibland tillsammans med oss, var Kalle tvungen att få vattnet ur båten. Kalle hade stora planer för framtiden. I Engelska kanalen finns det många skeppsvrak. Med trålaren och lite kunskaper i dykning skulle det inte vara svårt plocka upp rikedomarna i skeppen och om jag hjälpte honom så skulle vi dela 50 – 50. För honom var det här fullständigt sant och han blev förolämpad när Runo, med lite nyktrare syn på livet, retade honom för det här. När Runo och jag träffas, nåt vi gör ibland, brukar vi prata mycket om Kalle och hans drömmar om att bli rik på att dra upp vrak ur Engelska kanalen. Ja, jag tror att det här var sommaren i mitt liv. Min fru säger att på det sätt som vi pratar om den här perioden kan det ge intrycket att det handlar om år av arbete. Men det handlar om en och halv månad. Det hände mycket och det var intensivt. Jag återupplever det här ibland när vi reser till Åland. Från färjan är det möjligt att se Högmarsö. En gång när vi var på resa sa min fru: ”Varför gör vi inte en resa till ön, så jag också kan veta vad ni pratar om Runo och du.” Ja, och det gjorde vi. Vi träffade en dam som kunde berätta många intressanta saker. Hennes dotter t ex, som bor i Kanada, kommer till ön varje år för att ha affären där. Resten av året finns det ingen affär och folk får köpa sina varor och sin mat på andra ställen. Men nu finns det bro och det är lättare. Hon berättade att Adolf, basen, hade dött på våren, mycket, mycket gammal. Hon sa också att husen där vi bodde hade rivits. På varvet träffade vi Tomas, en man som gjorde att t o m jag kände mig liten (jag är 189 cm lång). Han berättade för oss att nu är varvet privat och det är ett litet bolag där folk kan hyra in sig och arbeta med sina båtar. Han gav oss några minuter för att visa båtarna som de hade där. Han gillade Adolfs devis: ”äh, det var samma, det blir ändå ingenting gjort” och han skulle återinföra det på varvet. Och vi åkte hem och drömmarna från en så avlägsen tid och ändå så nära föll tillbaka i minnet och allt blev som det brukar.
El colegio sueco es lo mío, donde trabajé durante 28 años, perfeccionándome cada año con más y más conocimientos. Teníamos equipos de trabajo con profesores que tenían las mismas asignaturas. Las clases tenían aulas para su educación. Todo estaba bien. Los alumnos conseguían buenas notas. Hasta que el municipio decidió reconstruir el colegio y esta nueva escuela debía de tener un liceo bajo el mismo techo.
El municipio quería algo moderno. Lo más moderno era tener un consultor. Y vino un consultor, con semblante petulante que seducía a los representantes del municipio. Su concepto era así, para ser breve, damos las aulas al liceo y dejamos los guardaropas para los alumnos de la educación secundaria. ¿Les parece estúpido? Sí, claro.
El consultor dibujaba círculos y figuras de diferentes tamaños y tipos en la pizarra. Los profesores se miraban y el terror se pintaba en sus caras. ¿De dónde ha salido este hombre? La gran idea del consultor era esta:
¡Unidades básicas! Los profesores se retorcieron de dolor pedagógico, por favor, por favor…
Pero, ¿por qué son tan espantosas las unidades básicas? Déjame ejemplificar con palabras reales: Cuando el rey de Suecia (sí el rey que distribuye los Premios Nobel) inauguró la escuela reconstruida iba por los espacios del colegio. De repente vino a un espacio muy grande, con vidrio, vidrio vidrio, con mesas y sillas, muy, muy, moderno. El rey preguntó: “Que espacio es esto?” Entonces uno de los representantes altos le respondió: “Es una unidad básica, un espacio donde una y varias clases pueden tener su educación al mismo tiempo”. El rey replicó muy de prisa: “¿No se molestan entonces?”
Y piensaos, nadie en la cola de sabelotodos que seguían el rey podía darle una respuesta de esta pregunta…..
Y claro que es así, acorralar a tres clases en el mismo espacio, hace que sea imposible tener una enseñanza buena. Los profesores se molestan y también los alumnos.
Hice una visita a este colegio tan moderno, esta pesadilla de vidrio, con un profesor de España qu estaba de visita en mi casa. Cuando observamos una unidad básica donde un grupo tenía clase entraron tres chicas, gritando y en desorden. Dije a mi amigo: Acorralar a varios clases en la misma aula para tener enseñanza común es una invención pedagógica que no he entendido nunca. Mikel tampoco lo comprendía, algo que me alegró mucho. Y una mujer en Méjico con quien tenía contacto hace unos años lo expresó así: Es como dar a comer a los alumnos en el baño.
Ahora tenéis una idea de que es una unidad básica. Es la muerte para una educación efectiva. Es una idea “moderna” sin reflexión pedagógica. Y lo horripilante es que el consultor y el arquitecto están destruyendo colegios en toda Suecia con aplausos de los autoproclamados expertos de los municipios, ¿que mundo es este?
El año pasado publicaron una investigación en la universidad de Queensland, el hombre que ha llevado a cabo el trabajo se llama Vinesh Oommen, llegó a la conclusión que trabajar en una oficina paisaje es mal para la salud. Dentro comillas les doy una traducción libre de partes de los resultados: “ En 90 % de la investigación era considerado negativo trabajar en oficinas paisajes porque ellas causan un nivel alto de estres, conflictos, hipertensión y alta rotación de personal (los alumnos no pueden terminar, el colegio es obligatorio, mi observación).
El nivel alto de ruido hace que los empleados pierdan concentración algo que causa baja productividad. Hay problemas porque todos pueden ver lo que haces en el ordenador o que oir lo que dices en el teléfono. Causa una sensación de inseguridad. Además, virus y bacterias tienen más colaboradores a infectar y así más personas tienen influenza”.
Y aquí la conclusión entre comillas: “Fundado en estos resultados, creo que los empleadores de nuestro país tienen que reconsiderar el ambiente de disposición abierta en sus oficinas”.
La autoridad sueca más alta Skolverket (La dirección de educación) ha criticado esta manera de organizar la enseñanza en varios puntos. Desfavorece por ejemplo a los hijos que tienen notas peores que las hijas (pero en una Suecia totalmente infectada del feminismo tal vez sea correcto esto).
En vez de organizar los equipos de trabajo alrededor de las asignaturas, que da mejores profesores , están agrupados con un grupo de alumnos. Esto significa que los profesores con las mismas asignaturas no tienen posibilidad de discutir y mejorar la educación de sus asignaturas.
La construcción de las aulas, o mejor, la falta de aulas, trae consigo una manera de organizar el trabajo. En vez de enseñar, los profesores dejan a los alumnos hacer “trabajos de colegio”. Esto no es un problema exlusivamente para este colegio, al contrario, el problema es nacional, y Skolverket ha señalado esto como una gran causa de la decadencia de los resultados de los alumnos suecos.
Aquí un enlace a una página con una unidad básica:
http://www.arkitekt.se/s11065?skip11064=-1 En un espacio como esto acorralan a veces tres grupos para tener educación al mismo tiempo.
La organización de un colegio de esta manera, como han entendido, tiene muchas consecuencias negativas. A mí, personalmente, me causaba hipertensión, depresión y provocó mi jubilación anticipada.
A mi personalmente, causaba hipertensión, depresión y provocó mi jubilación antecipada.
Este invierno (2009/10) ha sido el invierno más frío hace 1942 en partes de Suecia. Y 1942 fue el año cuando lucharon en Stalingrad, cuando el general Invierno ayudó a ganar la guerra para lo antinazistas. Pensarse que pasamos algo igual que ellos…. Nos sentimos como inuítos en toda esta nieve.
Los inviernos de mi infancia recuerdo como muy fríos y con mucha nieve. Pero entonces vivía más al norte que hoy y es dificil de comparar. Muchos de los inviernos de los últimos años han hecho calor y hemos tenido poca nieve. Un enero pude coger flores (pero no fue como un año en el termino del siglo XVII, cuando los abedules se abrieron en enero….) Algunos, después un tiempo como esto, piensan que no haya efecto invernadero, pero hay diferencia entre el clima y el tiempo…
Mañana vamos a ir a nuestra casita de verano para quitar la nieve del tejado. Un vecíno nuestro nos contó que la parte de su tejado afuera del muro se hubo roto, y no queremos que esto pase con nuestro tejado. Vamos a poner sopa caliente en nuestro termo y traer bocadillos y café para comer en el aire libre.
Los hijos de mi vecino saltan del tejado de la casa de juegos directamente abajo en la nieve.
En los supermercados no hay quitanieves más y es imposible encontrar palas para nieve – por favor que tiempos..
Soy un hombre romántico, al que le gusta la nieve y los tiempos duros, y que no piensa en irse al extranjero en cuanto la temperatura baja un poco bajo cero, pero esto empieza a ser demasiado. Tengo ganas de que llegue la primavera.
Hay una cuesta aquí que llamamos Himlabacken (= la cuesta al cielo) y nunca en mi vida tenía problemas de ir allí en el invierno, pero este año cuando regresamos de un viaje a la familia de mi hijo y en una tormenta de nieve, fue imposible pasarla. Los tiros derraparon acá y allá – ¡que tiempo!, ¡que tiempo!
Y un amigo mío en Bilbao decía que han tenido el mismo tiempo allí (-18) y en muchas partes de España alrededor de la navidad. ¿Es así?
Pero, ¡que linda es el paisaje cubierto de nieve! Es tan blando, con las conturas flacas, blanco contra el blanco. Y cuando hace sol en el amanecer y en el crepúscolo el color de la nieve es tan diferente.
Gente van a esquiar, tenemos pistas diferentes aquí en mi ciudad, de 1,5, 2,5, 5, 10 kilómetros de distancia y todos que entrenan para la competición de las competiciones, Vasaloppet (94 kilometros), han tenido posibilidad de poner muchos kilómetros de esquiar en sus piernas. Mi mujer y yo solemos hacer viajes en coche en los alrededores para disfrutar de la naturaleza en invierno. Un día vimos cuatro alces comiendo en los arbustos y un poco después vimos un pigargo.
Conozco a una mujer de Méjico que vive aquí en Suecia con sus dos hijas. Para ellas debe ser algo fuera de lo normal encontrarse en todo esto blanco.
En sueco/på svenska
Ett inferno av snö
Den här vintern (2009-2010) har varit den kallaste vintern sen 1942 i delar av Sverige. Och 1942 var det år då de slogs i Stalingrad, när general Vinter hjälpte antinazisterna att vinna kriget. Tänka sig att vi går igenom nåt liknande som dem… Vi känner oss som eskimåer i all den här snön.
Min barndoms vintrar minns jag som mycket kalla och med mycket snö. Men då bodde jag längre norrut än i dag och det är svårt att jämföra. Många av de senaste vintrarna har det varit varmt och vi har haft lite snö.
En januari kunde jag plocka blommor (men det var inte som ett år på sjuttonhundratalet, då björkarna slog ut i januari…) Några, efter en tid som den här, tror att det inte finns nån växthuseffekt, men det är skillnad mellan klimat och väder..
I morgon ska vi åka till vår sommarstuga för att skotta snö på taket. En granne till oss berättade att takfoten utanför väggen hade rasat, och vi vill inte att det ska hända vårt tak. Vi häller varm soppa i vår termos tar med smörgåsar och kaffe för att dricka i fria luften.
Grannbarnen hoppar från taket på lekstugan direkt ner i snön.
I affärerna finns inte längre några snöslungor och det är omöjligt att få tag på snöskovlar – snälla, vilka tider..
Jag är en romantiker, som tycker om snö och hårda tider, och inte tänker på att åka utomlands så fort temperaturen går ner lite under noll, men det här börjar bli för mycket. Jag längtar till att våren ska komma.
Det finns en backe här som de kallar Himlabacken och aldrig i mitt liv hade jag problem med att åka där på vintern, men i år när vi kom tillbaka från min sons familj och i en snöstorm, var det omöjligt att ta sig upp. Däcken slirade hit och dit – vilket väder, vilket väder.
Och en vän till mig i Bilbao sa att de har haft likadant väder där (-18) och på många andra ställen i Spanien runt jul. Är det så?
Men så vackert landskapet är när det är täckt av snö! Det är så mjukt, med böljande konturer, vitt mot det vita. Och när det är sol i gryningen och skymningen är färgen på snön så annorlunda.
Folk åker skidor, vi har olika spår här i min stad, på 1,5, 2,5, 5, 10 kilometers längd och alla som tränar inför tävlingarnas tävling, Vasaloppet (94 km) har haft möjlighet att få många skidkilometer i sina ben. Min fru och jag brukar göra små bilturer i omgivningarna för att njuta av naturen på vintern. En dag såg vi fyra älgar som åt och lite senare såg vi en havsörn.
Jag känner en kvinna från Mexiko som bor i Sverige med sina två barn. För dem måste det vara nåt utanför det normala att vara i allt det här vita.
Es la lucha contra el peso. El invierno frío y la extravagante mesa de navidad ha hecho que mi peso ha alcanzado alturas demasiadas. Una decisión se ha desarollado durante el último mes. Para no totalmente perder la lucha contra el peso es necesario comprar una bicicleta estática. Y también hacer paseos. Y comer menos…..
Pues, comprabamos una bicicleta. Tiene 12 programas de diferentes tipos. La hemos puesto en el vestibulo en la segunda planta. Trato de hacer ejercicios por lo menos 30 minutos cada día. Aún no he visto resultatodos dignos de atención. Ejercicios aumenta el hambre y hay que tener cuidado que uno no tome un bocadillo extra después de los esfuerzos en la bicicleta.
Es una bicleta “made in” China. La bicicleta es buena pero las intrucciones para el uso era un fracaso. Ni siguiera mi mujer, que siempre me recomienda leer las instrucciones antes de que empiece empalmar algo, comprendía algo. Y de esta manera nos tomaba una semana hasta que comprendieramos todas las finezas.
Es un poco aburrido estar sentido pedaleando 30 minutos. Es otra cosa ir en bicicleta en la naturaleza, entonces uno puede ver un corzo o una ave de presa o algo así, pero tales animales no aparecen en la segunda planta de una casa (o por lo menos rara vez).
Pero hay otras ventajas. Puedo escuchar la radio o ver la tele al mismo tiempo que hago ejercicios. No mal. Mi amigo del norte suele anotar las “distancias” que va en su bicicleta. Con un poco de obstinación es posible dar una vuelta alrededor del globo después de entrenar unos años…. Mi mujer leía un artículo de una señora que tenía un mapa de España en la pared, y que marcaba cada vez con alfileres la distancia que había recorrido. Y además, leía algo de los pueblos que había pasado.
No, me contento con el ejercicio, 30 minutos todos los días que estoy en casa. Pero os lo digo, cuando viene la primavera, entonces voy a hacer los paseos “live”, en mi “bicicleta movil”. ¡Hasta luego!
Lia es una chica de tres meses. Su cumplemeses fue el 23 de diciembre 2009. Vive con su padre (Martin) y madre (Erika) en Uppsala. En el apartamento vive también el perro Spencer y el gato Sylvester. Y yo soy el abuelo de Lia porque Martín es mi hijo.
La primera navidad de Lia estuvo blanca, con montones de nieve en la naturaleza y un verdadero tiempo de gnomos aquí en Suecia. Mi mujer y yo regalamos la pequeña familia un cámara de video para que puedan filmar Lia cuando crece.
Lia es una chica muy bonita y muy buena. No grita mucho, solo cuando quiere comer y cuando quiere dormir, por lo tanto, un bebe ideal. Tiene una sonrisa muy encantador y la abuela y el el abuelo ambos quieren tenerla en sus brazos. Sí, es una chica muy amada Lia. Espero que tengan más hijos, pero las familias normalmente no tienen muchos hijos en Suecia.
Las familias en Suecia generalmente son pequeñas. Dos hijos es lo más frecuente. Solo un por ciento de las familias tienen más de 5 hijos. Yo, nacido en 1945 no tenía hermanos. Pero en la familia de mi padre eran diez y en la de mi madres ocho. Es un desarrollo bastante rápido. Las mujeres suecas dan a luz a 1,8 hijo. Pero dicen que en los países en el sur de Europa nacen aún menos hijos. Que no nacen más en Suecia tiene mucho que ver que las mujeres en Suecia tienen un trabajo.
Suecia es un país con mucha igualdad entre hombres y mujeres. Compartimos los quehaceres en la casa. Hay legislación que hace posible a un padre o madre estar en casa con su hijo un año después del nacimiento. Durante este período recibe el padre o la madre que está en casa con su niño un subsidio como si fuera por enfermedad.
Martín estará en casa con Lia durante el verano. Como su padre quiere hacer algo para mostrar voluntad de ser igual. Lia tiene padres muy buenos pienso su abuelo.
En sueco:
Lias första jul (105)
Lia är en flicka på fem månader. Hon bor med sin pappa (Martin) och mamma (Erika) i Uppsala. I lägenheten bor också hunden Spencer och katten Sylvester. Och jag är Lias farfar för att Martin är min son.
Lias första jul var vit, med berg av snö i naturen och ett riktigt tomteväder här i Sverige. Min fru och jag gav den lilla familjen en videokamera för att de ska kunna filma Lia när hon växer upp.
Lia är en mycket söt och snäll flicka. Hon skriker inte mycket, bara när hon vill ha mat och när hon vill sova, en idealisk bebis.
Hon har ett mycket charmfullt leende och farmor och farfar vill båda hålla henne i armarna. Ja, det är en mycket älskad flicka Lia. Jag hoppas att de får fler barn, men familjerna i Sverige har normalt inte så många barn.
Familjerna i Sverige är vanligtvis små. Två barn är det vanligaste. Bara en procent av familjerna har fler än fem barn. Jag, som föddes 1945, har inga syskon. Men i min pappas familj var de tio barn och i min mammas åtta.
Det är en ganska snabb utveckling. Kvinnorna i Sverige föder i snitt 1,8 barn (2010). Men de säger att i länderna i Sydeuropa föds det ännu färre barn. Att det inte föds fler i Sverige har mycket att göra med att kvinnorna i Sverige har ett arbete.
Sverige är ett land med mycket jämlikhet mellan män och kvinnor. Vi delar på hushållsgöromålen. Det finns lagstiftning som gör det möjligt för en pappa eller mamma att vara hemma med sitt barn ett år efter födelsen. Under den perioden får pappan eller mamman som är hemma samma ersättning som vid sjukdom.
Martin ska vara hemma med Lia under sommaren. Som sin far vill han göra nåt för att visa vilja till jämställdhet. Lia har mycket bra föräldrar tycker hennes farfar.
La navidad ha terminado. La mayoría de los suecos tiran su árbol los Reyes, pero nosotros lo tiramos una semana más tarde, en Tjugondag Knut, veinte días después de la Nochebuena. Lo hacemos porque nos gusta tener navidad en casa tanto tiempo posible.
Este año el árbol no había perdido casi ningunos agujas, y pensabamos que era una lástima, cortarlo de sus ramos para usarlos para cubrir las arriates contra los corzos en la primavera.
Bueno, yo lo puse, en el pie de árbol, en la nieve fuera de la casa. Muy bonito pensábamos. Pero falta algo….
Sí, claro, faltan adornos. El posible ponerlo los adornos de navidad los que lo hemos quitado recientemente? Y qué dicen los vecinos? Tal vez piensen que somos locos o tontos o algo así? Hay otra solución?
Mi mujer que siempre tiene buenas ideas dijo: Ahora sé, ¡bolas de sebo, para los pájaros! Que idea más buena, pensaba yo. Me fui a BP (Bröderna Persson = Los hermanos Persson) porque allí tienen bolas de sebo, entre otras cosas. Compré una bolsa con 25 bolas, me fui a la casa y estando en la nieve puse 8 adornos en el árbol.
Pensaba para mí, ahora, la habladuría entre los pájaros: ¡Hay comida nueva donde vive don Gerardo!
Tengo que informaros de que tenemos otros dos sitios con alpiste, una pequeña casa, que un conserje en el colegio hizo una vez, y una botella de Coce, con un aparato en la boca donde cae el alpiste en un pequeño plato verde – todo dispuesto para ser comida de lo pájaros hambrientos.
Pues, que pasaba? No mucho. Parece que tenemos vecinos que ponen sacos de alpiste y miles bolas de sebo en sus jardines, porque no vienen pájaros a nuestro árbol. Niego creer que tienen algo en particular contra nosotros. Pero quién sabe….
Es tan hermoso, con un banda de pajaritos volando y comiendo de lo que uno ha puesto en el jardin – y que satisfacción que da al donador. Nada de esto podíamos sentir – con una idea tan buena. Pero, el tiempo de milagros no había pasado. El tercer día vinieron, ¡dos hurracas!
Normalmente no son los pájaros que gente quieren alimentar, pero a falta de pajaritos puede pasar. Y hurracas son aves inteligentes (mira episodio 84) y da a comer a la inteligencia del reino de los aves no es malo. O, ¿qué pensáis vosotros?
Sí, es la verdad. Y sabéis dondé está? Extendido en mi garaje, sí, digo la verdad. Tiene cara muy facil conocida, 80% de las Santas en Suecia tiene la misma cara. Comprada en Coop (la coperación sueca) a un precio de 28 coronas (somos civilisados, no tenemos euro). Está vestido en un abrigo militar de pieles blanco, comprado en un almacén militar, donde la caida de la Union Soviética ha hecho que haya liquidacón total de cosas del ejército. Y en los píes tiene mis botas viejas, ambos con agujeros. Y lleno con nieve. Lleno con nieve en el garaje decís? Sí, porque lo había puesto en una silla afuera de la ventana para tener un poco más sensación de navidad en la Nochebuena, aunque no haya falta este invierno con ton toda la nieve.
Es una visión triste verdad. Muerto y extendido entre tablas y una silla alta de niño. En el fondo inumerables cajas de cartón y sacos de hierba que me olvidaba de transportar al vertedero. Es un fin lamentable para tal caballero.
Pero dentro de poco voy a colgarlo en la pared. Allí va a estar hasta que venga la próxima navidad. Gente se alegra de verlo cuando entran en el garaje. Claro, es un poco fuera de la tradición.
Hemos tenido varios Papa Noëles para nuestro niño Martín. Solíamos contratar a un vecino para actuar de Papa. Recuerdo sobre todo dos. El primero era mi vecino Roland, el favorito de mi hijo, y él entró en el guardarropa “por error” y esto parecía muy divertido a los presentes. El segundo era Knut. El dijo que había dejado a los renos en la gasolinera para lavarlos.
Sí, y los niños crecen y ahora son adultos. Ahora son ellos que tienen que actuar de Papa Noël. La navidad viene y la navidad pasa, y Papa Noël descansa en el garaje.
No año recuerdo como 1973. Occurieron cuatros acontecimientos que me acuerdo muy claro.
El drama en Norrmalmstorg.
El robo empezó cuando Janne Olsson, un interno de permisión entró en Kreditbanken en Norrmalmstorg el 23 de agosto. La policía llegaba al banco y Janne hería un policía en la mano con una ametralladora. También tenía dinamita y amenazaba a saltar por los aires el banco.
Tomaba cuatro personas de rehenes de la plantilla. Olsson demandaba que soltaran a otro criminal, y que se le traieran al banco. También demandaba entre otras cosas tres millones de coronas suecas.
Todo terminó cuando la policía taladraba un agujero en el techo y dejaba gas en la habitación. Los rehenes empezaban a sinpatizar con los criminales y desde esta ocasión el fenómeno se llama síndrome de Estocolmo. Olsson vive ahora una vida dentro de los limites de la legalidad. Toda Suecia veía la tele para saber lo que pasaba en Norrmalmstorg.
http://en.wikipedia.org/wiki/Norrmalmstorg_robbery (en inglés)
La muerte del rey Gustavo VI.
En nuestro corredor con estudiantes vivía en este período un dr phil de alguna asignatura de Francia. Era profesor o catedrático de Francia y hablaba un inglés malo. Durante el tiempo que vivía con nosotros, el actual rey, Gustaf VI Adolf, estaba enfermo. Èl estuvo rey de Suecia entre 1950 y 1973. La agonía del rey y lo de Norrmalmstorg pasaba en el mismo período y cuando el dr phil regresaba de la universidad veía nosotros estando mirando la tele y siempre nos preguntaba en inglés: “The king is still very bad?” El rey falleció el 23 de septiembre de 1973. Su lema era: La obligación sobre todo.
http://es.wikipedia.org/wiki/Gustavo_VI_Adolfo_de_Suecia El golpe de estado en Chile.
El 11 de septiembre supe que en Chile habían hecho un golpe de estado. Mirabamos la tele con disgusto, veíamos los generales de los Altos Mandos con Augosto Pinochet en cabeza. Sus gafas de sol que le daban una expresión de falta de empatía total. Sentíamos desesperación cuando supimos que Salvador Allende se ha había suicidado. Y también saber que EEUU estaba metido en el asunto.
http://es.wikipedia.org/wiki/Golpe_de_Estado_del_11_de_septiembre_de_1973 La guerra de Yom Kippur.
El 6 de octubre de 1973 los trupos de Siria y Egipto atacaron a Israel y Israel, tomado por sorpresa de la ataque, no lograba el terreno perdido hasta que tres semanas. Teníamos miedo que resultara en algo más serioso y que resultara en una guerra más extendida. Los países árabes productores de petróleo impusieron un embargo sobre países con relaciones comerciales con Israel. Y el precio de petróleo aumentaba. Y en la tele uno podía ver jeques en negociaciones de la OPEP.
http://es.wikipedia.org/wiki/Guerra_de_yom_kipur Y finalmente puedo añadir que una chica rompió la petición de mano conmigo este año….. Menos dramático en la historia mundial, pero bastante triste para mí.
La navidad se acerca. El ingrediente más importante en una mesa de navidad es el jamón y en noviembre muchos cerdos viven su último mes. Pero viven bien, (porque los suecos son amigos de los animales) hasta entonces, creíamos, hasta ahora. En los periódicos y en la tele han mostrado como unos criadores de cerdos han descuidado a sus animales. La Alianza de los Derechos de los Animales ha visitado un centena de fincas que crían cerdos y han descubierto descuido del ley de protección de los animales en casi todas las fincas. Falta paja en el suelo, el aire es malo y los animales tienen heridas y otras lesiones. Lo más notable es que uno de los malhechores es un campesino que es presidente de Swedish Meat (Carne Sueca), Lars Hultström, además miembro del consejo de la administración de Scan (una asociación que tiene que ver con comida de carne). En sus establos de cerdos está sucio y estrecho. Allí el grupo encontraba un cerdo muerte, tieso y hinchado. Los otros cerdos comían del cuerpo…. Y la finca del presidente está muy cerca de donde vivimos nosotros….. Lena Lindström, portavoz del grupo, dice que solo han entrado en fincas abiertas para filmar. No intervenían aun que era difícil no hacerlo. Pensaban que era más importante documentar los descuidos. Solo en una ocasión ayudaron a un animal. Era un cerdo atrapado con la cabeza debajo de un tubo de hierro. La Alianza ha denunciado a la policia las fincas que no crían sus cerdos según el ley de protección. Y cómo se defendían los criadores? Una táctica es dejarse fotografiar con un cochinillo muy limpio en el abrazo. Lo ha hecho señora Charlotte Önnestedt, la mujer del año 2005 de LRF (La Asociación de Campesinos de Suecia). Y lo que le indigna más es que la Alianza ha intruido en su finca sin preguntarla(?). Es que si le hubieran preguntado habría tenido la posibilidad de arreglar lo todo antes? Lo propongo. Algo que uno se pregunta es por qué los veterinarios no han encontrado este descuido en sus inspecciones? Han dormido pasando en esas fincas? O hacen las inspecciones después de informar a los campesinos que vienen? Mejor comer carne de cerdo del extranjero? Los cerdos españoles de rasa cerdo negro parece vivir una vida más natural. Paseando en los bosques de roble , comiendo bellotas…. Es una vida por un puerco! Pero será un poco caro… Convertirse a una religión donde está prohibido comer cerdo? No, imposible, soy ateísta. Adoptar el vegetarianismo? No, me gusta la carne y pienso que es difícil tener una dieta variada y completa. Comeré cerdo en el futuro con todo, pero espero que los criadores hayan aprendido la lección y que críen sus cerdos justo. Y voy a comer el jamón de la navidad. ¡Ojalá que no me atragante! Finalmente, enlaces de cerdos. Si quiere ver más, busque en Youtube. Escucha a Johanna: http://www.youtube.com/watch?v=5jx8sIalBuc Lechones comiendo: http://www.youtube.com/watch?v=2fZJARypYM8 Cerdos con chistes: http://www.youtube.com/watch?v=_VzppYRYowI
Ahora tenemos ”tiempo de duendes” aquí en Suecia. Con mucha nieve y vientos fuertes. Parece que es lo mismo en toda Europa. España, Portugal, Italia y Suecia están en alerta. En las cunetas están camiones y coches en todo el país. Para ser corto: El invierno ha llegado con mucho jaleo.
Y gente se pregunta como es con el efecto invernadero; con tanto frío y tanta nieve….? Es que se han eqivocado los científicos? Tal vez fuera lo mejor, porque en Copenhague están performando un fracaso en las negociaciones sobre el clima.
A mi me gusta estar en casa viendo la nieve y escuchando los vientos que corren alrededor de las casas. ¿Vamos a tener una navidad blanca? Es el enigma que todos los suecos tratan de solver por ver el pronóstico en la tele o mágicos del tiempo autoproclamados. No sé, va a hacer tiempo, es seguro…
Esperamos que venga la navidad. En Suecia tenemos una fiesta el 13 de diciembre que se llama Lucia. Tiene sus raices en tradiciones suecas y sicilianas. Según creencias populares los animales sabían hablar esta noche y era una noche peligrosa. Las preparaciones para la navidad deberían estar terminadas este día. La tradición de Lucia que tenemos ahora es del cambio del siglo veinte. Parece que la tradición ha sido más común en el Oeste de Suecia. (Lucia es una santa de Sicilia, pero la tradición sueca no tiene mucho que ver con las tradiciones sicilianas. La canción más famosa que cantamos en Lucia es una canción de Sicilia, una cancion de los pescadores).
Lucia es una chica con velas en su cabeza. Con ella vienen unas otras chicas con velas en los manos. En sueco se llaman tärnor (chicas de honor o algo así). Hay chicos con cucuruchos en la cabeza y estrella en un palo en la mano y uno o dos gnomos con linternas en los manos. Las chicas y los chicos con cucurucho están vestidos en vestidos blancos y las chicas tienen espumillón en la cabeza y alrededor de la cintura.
Esta “compania” también es un choro y cantan canciones y declaman versos sobre Lucia y la navidad. La canción más famosa es Santa Lucia, con melodía de Sicilia y texto sueco.
Es una lucha entre las chicas quién sera la Lucia del año. Tienen votaciones en los colegios. En las escuelas de párvulos casi todas las pequeñas son Lucia.
Quiero informarles que tengo un podcast nuevo en español con mismo contenido como en mis podcastes en Bloggspace y Podomatic. Esta vez utiliso Wordpress. Pienso que es más facil tener un layout atractivo con Wordpress.
La dirección es la siguiente: http://turbeng.wordpress.com/
Mi gusto ha sido malo muchos años. Dicen que uno puede perderlo de una infección, y bien lo sabe Díos que he sufrido infecciones en mi vida.
Es malo y es bueno. Por qué es malo? Sí, porque no siento el sabor de la comida muy bien, y es algo que me falta. Pero tengo una técnica para tener una idea de que sabor tiene. Suelo olfatear la comida un poco a hurtadillas. Porque no es bien educado hacerlo en público. Yo sé porque mi madre siempre me rependía cuando lo hacía. Si olfateo puedo tener una idea del sabor.
¿Pero bueno? ¿Es posible que puede ser bueno? Sí, actualmente, hace la compra de vino más barato. Ofrecerme un vino de muy buena calidad es echar margaritas a los puercos. No siento la diferencia. Por esto suelo comprar un vino tinto chileno que se llama El Emperador (que se un vino bueno aunque es barato).
Lo compro en la red algo que lo hace aún más barato.
Y participar en cata de vino, jajaja, que chiste, con tal gusto.
Pero no me preocupa. Mi mujer a veces participa en cata de vinos por mediación de sus colegas en el colegio. Y cuando me cuenta que pasa tengo que sonreír.
He visitado unos sitios en internet que tratan de cata de vino. He aquí algo que promete qué sabríais por un curso:
• Análisis visual: el color, la transparencia, brillo, intensidad, matices del pigmento y formación de burbujas.
• Análisis de los aromas: frutales, florales, herbáceos, tostados y especiados, valorando su limpieza, complejidad e intensidad.
• Análisis de las sensaciones en boca: acidez, impresiones dulces, astringencia dada por los taninos, materia y cuerpo, equilibrio, persistencia de los aromas, etc.
No es malo todo esto…..? Dudo de que sea posible tener un gusto que puede con cosas así. Trataba de combinar (en sueco) la palabra cata de vino con engaño. Ni un solo acierto, algo que me parece muy raro. Porque a mi juicio es un engaño.
Adultos que gargarizan juntos discutiendo cosas que posiblemente no pueden saber, soñando como si estuvieran en el baño, limpiando los dientes. Escupir el vino no me apetece, me parece un sacrilegio escupir bebidas que cuestan tanto. Hay expertos, que si no ven la botella, no saben contar la diferencia entre los vinos más baratos y los de calidad superior.
No siguo bebiendo mi vino chileno barato, haciendo la necesitad virtud….
El Gnomo
El frío es duro en la noche invernal
las estrellas relucen y brillan
Todos duermen en casa aislada
en la medianoche profunda.
La luna camina su vía tranquila,
la nieve brilla en abeto y piño,
brilla blanca en el tejado.
El gnomo no está acostado.
Está allí en la puerta de la finca
gris en la nieve blanca,
mira, como en inviernos pasados,
hacia arriba a la media luna,
mira al bosque y abeto y piño
que oscuros rodean la granja,
medita aunque no haya respuesta
de una enigma extraña.
Dirige su mano por pelo y barba,
agitando caperucha y cabeza ---
“no este enigma es dificil,
esto yo no adivina”
no piensa más en cosas así,
desechan esos problemas
va para arreglar y cuidar
los quehaceres de la casa
Va a las cabañas de comida
toca las cerraduras---
las vacas sueñan en luz de la luna
con el verano en los compartimientos;
olvidandose de látigo y rienda.
El caballo en la cuadra sueña también;
sobre el pesebre se inclina
soñando con trébol fresco---
Va a la cerca de cordero y oveja,
mira, que duermen por dentro;
va a las gallinas, el gallo está
orgulloso en el palito más alto:
El perro en la caseta se encuentra bien,
se despierta menea el rabo,
el perro conoce al gnomo
los dos son buenos amigos.
De puntillas anda al fin que ver
los queridos amos de casa,
mucho tiempo se ha dado cuenta
que a ellos les gustan su celo;
Al cuarto de los niños anda despacio
se acerca a ver los niñitos,
y nadie se lo envidía
por él es una gran alegría.
Así les ha visto, padre y hijo
por muchas generaciones
dormitar de niños; pero de dónde
bajan aca se pregunta?
Familia seguía familia pronto,
florecía, envejecía, --- pero ádonde se iba?
El enigma que no se deja
adivinar, otra vez volvía!
El gnomo se va al desván del granero;
allí tiene su vivienda
arriba en el olor del henil,
cerca el nido de la golondrina;
ahora el nido bien está vacio,
pero pronto estará otra vez allí,
en la primavera regresa
con su esposa hermosa.
Va a tener mucho para cantar
recuerdos del viaje largo,
pero nada tendrá del enigma que
en el sentido del gnomo se mueve.
Por una grieta en el pared del granero
brilla la luna al barba del anciano,
el rayo en la barba destella,
el gnomo cavila y piensa.
El bosque y el paisaje está callado,
la vida afuera está fría,
solo lejano de la cascada del río
se oye el lente sonido.
El gnomo escucha y, casi en sueño,
se cree oir el corriente del tiempo,
y se pregunta adónde se va,
y dónde la fuente está.
El frío es duro en la noche invernal
las estrellas relucen y brillan.
Bien duermen todos en casa aislada
hasta que venga mañana,
La luna camina su vía tranquila,
la nieve brilla en abeto y piño,
brilla blanca en el tejado.
El gnomo no está acostado.
El “padre” del Gnomo es Viktor Rydberg que vivió en el siglo 1900. Es la única obra de él que ha sobrevivido la dentellada del tiempo. Jenny Nyström ilustraba el poema con un gnomo.
Entre toda la mierda de tradiciones americanizadas es un alivio que todavía haya poemas así.
Aquí hay postales de navidad de nuestra pintadora famosa Jenny Nyström: http://www.samlaren.org/jennynystrom/ Ella ilustraba el Gnomo.
Esta canción escribía cuatro chicas en de mis clases en el colegio. El artista que la performa, Markolio, hacía el texto. La canción se llama Pobre Duendecito.
http://www.youtube.com/watch?v=apxPsK59m24
Ahora te contaré algo de un viaje con muchos incidentes. Era un viaje a España. La Unión Europea me había regalado dinero en forma de una beca para que pueda irme a un curso en Oviedo en Asturias. Este relato consiste en partes elegidas de mi descripción del viaje que tuve que hacer después del curso.
El vuelo estaba anulado!
El avión para Köpenhamn a las 8.35 estaba anulado. Sentía un poco de molestia y tenía indicio de palpitaciones, pero Wera (una compañera de viaje) pensaba que debíamos ir a la Información (no te olvides ir a la Información si vayáis a algún sitio – puede merecer la pena) Hicimos un cambio, muy bravo y rápido. Después teníamos que correr al avión que salió a las 8.00.
Si hubiera seguido el consejo de mi buen amigo Fred, llegar a la facturación del equipaje un cuarto antes ("solo escriben así, queda tiempo aún así") habría podido ir a la mierda. Y sentía como un presagio lúgubre por el futuro, es decir el viaje, podéis jurar…
Pero, para alimentar vanas esperanzas en nosotros, los viajes a Köpenhamn y Madrid pasaban sin problemas – desayuno y almuerzo en el avión y uno piensa que la vida es sin problemas.
¡Overbooking!
En Barajas teníamos un espacio vacío en el horario y yo y unos compañeros de curso teníamos cuatro y media hora para fustigar bastante a rectores y colegas, en paz y tranquilidad, sin ser molestados de clases y cosas así. Tomamos café solo y masticábamoscruasanes y las migas volaban, hacíamos un poco ruido que solo unos profesores de juerga pueden hacer.
Cuando venimos a la facturación del equipaje teníamos overbooking. No sabía qué era eso, pero comprendía que era algo malo, porque los otros parecían indignados. No era tan bueno, lo comprendí cuando los otros me lo explicaban.
Si uno tiene overbooking te no dejan subir a bordo, la compañía aérea ha reservado demasiados pasajeros en esperanza de que vengan anulaciones y no parecían venir anulaciones en absoluto, sino teníamos que estar sudando y era un poco ruidoso también – no era divertido tener overbooking de verdad.
Por otra parte debía ser muy divertido para Gunnar, al que le gusta cuando vuelos están anulados – es un poco más emocionante así, dice. Él había ido a Madrid para pasear y tomar una cerveza. Tener overbooking debiera ser mejor aún – el momento de tensión es un poco más prolongado cuando tú estás esperando, viendo a los compañeros de curso y otros desaparecer y tú tienes que esperar y esperar. ¡Él si no tenía overbooking! Cobardemente hubo hecho su facturación del equipaje varias horas antes de la salida y de esta manera había perdido la posibilidad de tener un overbooking monstruoso.
Preguntamos qué pasaría si, solo de pensarlo, no pudiéramos ir en el avión para Oviedo, algo que podría interesante saber. Primero no entendimos que ella dijo en la transportación, pero después comprendía que iba a haber hotel en Madrid, con cena magnífica y desayuno y cosas así. De repente una transportacionera nos capture y nos llevó a la salida, nos bañábamos en sudor y las maletas iban de aquí para allí. Al fin solo quedamos Ruth, Wera y yo y una persona de Oviedo que teníamos overbooking. Pero ahora habíamos venido lejos y solo teníamos un poco de overbooking si uno lo dice así.
La mujer en la transportación de equipaje veía nuestros vistazos y repitió con vista tierna la oferta de una noche completa en Madrid y para estar seguro empecé a prepararme mentalmente a una buena noche en Madrid. ¿Tal vez no sea tan malo? ¿Cena con tres platos? Coñac con el café… Pero entonces empezó el alboroto otra vez y fuimos transportados al avión y en un abrir y cerrar los ojos estuve en camino al aire, sentado al lado del señor español que era overbooked. Empezó a hablar inglés conmigo y si hubiera sido persistente y insistido en que hablara español conmigo habría tenido un poco de práctica, pero estuve demasiado cansado y él venía de Miami y tenía un derecho cierto de hablar inglés.
¿Buena comida?
Ahora os contaré otra cosa. Estábamos alojados en familias anfitrionas en el sitio del curso y mi anfitrión era un joven estudiante de biología que se llamaba Pedro. Me enseñaba mucho de las condiciones de los jóvenes en España y es probablemente el único flautista y biólogo español que he acompañado en guitarra. Ocurrió la noche antes de nuestra separación, después de dos días de vida juntos. Si pensáis raro que uno se marcha de gente tan amable, solo puedo decir que era eso con la comida….
Pedro no era buen cocinero, no, no era tan buen cocinero como era flautista y para ser franco tampoco no valía gran cosa como flautista. Considera también el desagradable overbooking y mi firme horror de mal de estómago – solo necesita venir a Dinamarca para tener arcadas!
La primera noche Pedro me sirvió un plato con pollo y arroz. El plato fue preparada en una sartén y era cuidadoso con el calor para que el pollo no fuera bien cocido, algo que hacía que el pollo tenía piernas bastante rojas al servir. Además, el pollo estaba en el fregadero cuando venimos, yo no entiendo por qué, porque no tenía congelador. Estudiaba biología y tal vez fuera amigo de los animales y pensaba que estaba demasiado frío por el pollo en la nevera – yo no sé.
Entre tanto el pollo hervía en la sartén limpiaba manos y fregadero con una toalla media muy antigua que debía haber fallado a poner en la colada varias semanas (y tú puedes imaginar que suciedad se ve muy bien en una toalla blanca) todo para que la cocina estuviera buena y limpia. Y después, con el cuchillo de trinchar que había usado por el pollo, trinchaba la macedonia y después la dio una tanda con la toalla y todo que había aprendido sobre salmonella de repente apareció en mi cabeza y mi estómago se preparó por lo peor. Todo parecía ser una noche estupenda en la mesa!
Papel higiénica en la mesa de cena.
Pedro había encendido velas y todo era muy solemne. Para que el pollo poco hervido no totalmente perdiera el calor, había cubierto el plato minucioso con una media toalla, la misma que yo había observado en quehaceres antes. La toalla colgaba muy bien hacía abajo y mojaba bien la superficie del plato de pollo. Como servilleta tenía un rollo de papel higiénica rosa , una cena informal nada ridículo.
En camino de salmonella.
El día siguiente estuve sentado en la litera modesta mirando lúgubre a mis dedos de píe y elucubrando que hacer. Decidí largarme a una cabina telefónica para llamar a mi mujer, que suele tener buenas ideas y siempre da buenos consejos. Entonces, con prisa a la ciudad y a una cabina telefónica con suelto bastante para un consejo rápido como se evita la salmonella si uno ya está contagiado y un poco charla de cosas así.
Tengo dotes naturales para perderme en ciudades, casi puede perderme en Flen, donde he vivido en 23 años y entonces podéis entender que es más fácil en Oviedo, con 200 000 de habitantes. Además, si uno se olvida del mapa, las dificultades se facilitan bastante
En cualquier caso erraba un rato por la ciudad y de alguna manera lograba conseguir llegar a la cabina telefónica en la esquina del parque de San Fransisco, él que da a la estatua de una mujer gigante y donde hay un campanario en uno de los edificios. Tenía ayuda de cambiar a suelto de una chica amable que me explicaba como telefonear a Suecia de España.
Sí, dios mío, que complicado es a veces. Ponía moneda tras moneda y trataba de llamar pero siempre me equivocaba de una cifra y tenía que colgar de nuevo y si tenía suerte venían unas monedas y si tenía mala suerte venía nada. De esta manera perdía 400 pesetas, nada mucho, pero el fracaso en sí consumía en la confianza en si mismo y además el aire estaba tan húmedo. Después de cinco minutos buscando a tientas lograba presionar unas monedas de 100 pesetas sin equivocarme de del número y de repente oyeclic.
Por quién doblan las campanas..
Era el hijo que contestaba. Exactamente cuando estaba a punto de hablar la campana de la torre empezó a tocar no tocaba poco. El sudor corría a lo largo de la frente y en mis ojos y trataba desesperadamente sacar un poco de información sobre mi pronto enfermedad, salmonella, y decía que quería hablar con la madre, pero el hijo no oía nada o por lo menos muy poco. El tablón de información de cuantas monedas me quedaban en el teléfono hacía incansablemente tictac y yo gritaba una y otra vez que quería hablar de su madre pero sin éxito, porque mi hijo respondía que no oía nada. Por quién doblan las campanas, pensaba, y fijando la vista a la madonna gorda, preparándome con una profunda respiración y grité: “Quiero hablar con la madre!”
Entonces la campana terminó a sonar y mi petición resonaba sobre la plaza. Gente dentro
un contorno de 20 metros se volvía i me miraban vacilante. “¡Cáscaras! Qué gritas tanto, ¿piensas que soy sordo? Entonces me quedaron 150 pesetas de 300 y trataba de explicarle que no tenía tiempo de no tenía tiempo de explicarle y que sobre todo quería hablar son su madre. “No está, espera, voy a salir para saber donde está”, dijo el hijo, luego desapareció y después desaparecían mis pesetas.
Consideraba si llamaría otra vez, pero parecía que todo me salía mal. Además descubrí que uno podía comprar Lactófilus en la pharmacia que estaba al lado del parque. Lo hice y después había que correr a una cafetería y tomar un dosis antes de que la salmonella se estallara. Cuando había aparcado en un taburete de bar y pedido un café con lo cual podía tragar la pólvora, empecé a toquetear el embalaje con una cucharilla de te. ¡Qué obstinado estaba el embalaje! Después de un minuto de trabajo la cucharilla se fue en el suelo y todos me miraban – otra vez. No había formas de hacer cosas hoy, pero de una manera o otra lograba abrir la lata. Puse un dosis en la cucharita y explicaba chistoso al camarero que no era anfeta, pero él solo miraba.
¡No se olvide de la dirección!
Después me fui a Pedro para ver como era el almuerzo. No había llevado la dirección de Pedro, y así no sabía donde ir para ir a casa, pero recordaba las últimas calles donde iba. Lograba localizar una grúa de construcción que sobresalía las casas, estaba al lado de la casa vecina, y con ayuda de esta información encontraba mi casa. Desafortunadamente no recordaba en que entrada vivía y no quería ir probando la llave en todas las puertas como cualquier sospechoso. Pero sabía por lo menos en que casa vivía…
Pensaba tanto que mi cerebro crujía. Luego me lo ocurrió, la vista, la vista desde la ventana en mi habitación al lada detrás de la casa! Allí había un pasillo con dos palmeras, una a cada lado - ¡válgame Díos! Que alivio. Iba rápidamente al otro lado de la casa y empecé a medir a pasos, uno, dos, tres etc hasta que con 53 pasos hubiera venido “a la vista”. Luego iba al lado frontero, iba 53 pasos, saque la llave y abría la puerta – ¡abracadabra!
Pero era un poco aburrido que después de un procedimiento genial descubrir que la puerta no había estado cerrado, pero si hubiera estado cerrada habría sido un buen modo de saber dónde uno vivía, ¿verdad? Por la tarde cambié de familia anfitriona y fui a parar con Jesús y Marí y allí podía jalar cuanta comida deliciosa que quería.
Ahora va a ser interesante vivir otros errores en mi sitio de estudios. ¿Cómo sería ver su tarjeta de crédito “comida” de un telebanco después de haber toqueteado torpemente con el codo y de haber interpretado mal el texto en el tablón. Puedo imaginar que tendría resultados interesantes….
Ya he hablado de los pájaros suecos en otros episódios pero ahora voy a daros unos ejemplos de los cantos que tienen.
Empezamos con unos pájaros que son los primeros que se puede escuchar en la primavera. Aquí no hago diferencia entre pájaros migratorios y otros.
El autillo, la lechuza más comun de Suecia, uno puede escuchar desde enero y adelante. Suena así:
La llegada y el baile de las gruas en Skara es un acontecimiento muy famoso. Viene gente de todo el mundo para verlo.
Así suena la grua:
El pinzón es un pájaro muy estimado. Canta en el bosque. Canta muy variado y junto con la alondra es el pájaro que se acosia más con la primavera. Ambos son pájaros migratorios.
Escucha el pinzón!
La alondra canta muy arriba en el cielo, es casi imposible descubrir. Es muy apreciado de nosotros los suecos.
Aquí su canción!
El estornino llega también en la primavera. Es muy negro y brilla en otros colores. Escucha su canto:
En mayo llega el cuco, este bandido que se aprovecha de los pájaros menores para su progenie. Pero no pensamos en tales cosas cuando decimos: Escucha el cuco!
Tres pájaros que les gustan vivir en nuestras pajareras son el paro carbonero, el herrerillo y el papamoscas. Son rivales que luchan para poder vivir en las pajareras. En episodio 41 hay más sobre ellos.
El herrerillo, un pequeño pajarito de color azul y amarillo suena así:
El paro carbonero, un poco más grande que el herrerillo y de color negro y amarillo canta de esta manera:
El papamoscas, el terrorista, negro y blanco canta así para su mujer:
Tenemos unos córvidos en Suecia también. Creo que viven en toda Europa. Son aves muy inteligentes (mira episódio 84) pero no nos gustan mucho. No son tan cariñosos como los pájaros pequeños.
El más grande es el cuervo, de color muy negro. Era el ave de Oden en la mitología nórdica. Vuela muy arriba en el cielo. Suena así:
Un poco menor del cuervo es la corneja. De color gris y negro. Aquí la corneja:
Y aquí la hurraca, el ave blanco y negro que alterna en azul. Comen peras en nuestra parcela en el otoño. Suena así:
De las chovas tenemos una bandada que suele volar alrededor de nuestra estación de trenes. Suena así:
De los águilas hay uno que es bastante frequente en nuestra región. Aquí hay la poblacion más grande de águilas pescadoras de Europa. Es casi tan grande como el águila real. Suena así:
El pájaro más pequeño de Suecia y de toda Europa es el reyezuelo sencillo. Podéis verlo en las ramas mas bajas de los abetos. Suena así:
De las golondrinas no tenemos tantos como antes. No hay tantas vigas en las casas y fincas para sus nidos como antes. El sonido de golondrinas asocia siempre con mi abuela, la madre de mi madre, que vivía donde había muchas fincas. Aquí la golondrina:
Estos eran unos de los pájaros que hay en Suecia. Y si venéis acá sabéis los cantos de los pájaros y podéis sorprender a los suecos con vuestros conocimientos ornitológicos.
Dicen que hacer trampa ha aumentado en los colegios suecos durante los últimos años y que es una tendencia internacional. Voy a daros unos ejemplos de trampas que he encontrado en mi trabajo como profesor.
Ejemplo uno: Teníamos unos días con tema (me he olvidado que tema era) en un colegio en Strängnäs. Entre otras ejercicios había uno que hacer una recención de una pelicula, Truman show (según mi opinión solo mierda). La profesora que tenía que leer todas las recensiones me preguntaba por ayuda. Decía: Aquí tengo una recención que es imposible que haga escrito este alumno. ¿Pero cómo puedo revelarlo? Yo, que sabía un poco más que ella de ordenadores puse un poco del texto entre comillas y ¡zas!, la recención era de una recención en Aftonbladet, un vespertino sueco. ¡Ni una sola letra había cambiado el raposo!
Ejemplo dos: Teníamos prueba de religión. Había observado que uno de los alumnos a veces estaba ocupado de sus libros que tenía en su banco. Y mí técnica para descubrir trampas era siempre estar sentado en mi silla y de repente levantarme y anotar ellos que se movían sospechoso. Lo hacía en este caso también y el chico trataba de esconder una chuleta entre los libros. Y el profesor tenía que usar un poco de rapapolvo, dar una lectura de lo condenable en hacer trampas y cosas así…
Ejemplo tres: Teníamos unas preguntas escritas para contestar, y dos de las chicas enviaban chuletas entre sí. Yo les pide venir a mí y hablaba también aquí de lo condenable en hacer trampa. Anulaba las respuestas que habían escrito, y pensaba que todo estaba terminado con esto.
Pero el día siguiente apareció una dona en abrigo de piel en la clase, (donde había las chicas con las chuletas) en medio de una sesión de español. Le daba la bienvenida a ella, y continuaba mi clase como nada hubiera pasado.
Después de la clase se presentó como madre de una de las chicas y que quería hablar conmigo. Y escuchad, esta madres era tan discreta que pensaba que yo debiera haber hablado con las chicas a solas. El hecho que las chicas habían hecho trampas no le preocupaba. Su voz se desarollaba más y más agresiva y yo le ofrecía una conversación con el rector presente, pero declinaba la invitación. Entonces le dije: “¿Creo que vas a acosarme? Bueno, no estaré aquí contigo y tomar reprimiendas, ¡ven a mi habitación de trabajo donde hay gente que pueden escucharte! Y me seguía y continuaba de gritar y mis compañeros de trabajo se agachaban y estaban silenciosos.
El fin era así. Yo había solicitado otro trabajo en otra ciudad y no sabía que eligir, quedarme o cambiar de trabajo. Entonces le dije: “He pensado mucho en si debía cambiarme de trabajo, y moverme a otro colegio, ¡¡pero tú has hecho todo mucho más fácil!!
Y claro, estos son los ejemplos de trampas que he revelado – no sé cuantos son los otros…
Una vez cuando yo y mi familia estuvimos en una playa en Marma pasó algo raro. Estábamos en camino de la playa cuando encontrábamos dos hombres, sin afeitar (esta pasaba cuando no era de moda estar sin afeitar) y uno de ellos tenía una botella de Absolut dentro sus dedos, y nos miraban, y yo pensaba: Ahora van a provocar una pelea…..
Pero, al contrario, uno de ellos me preguntaba si yo era Gert, y claro que era!
Era un viejo amigo mío del colegio. Nos decía que él y su familia tenía un Van arriba del río y nos invitaba a venir para hablar un poco de tiempos pasados. Y sentía vergüenza por unas de las cosas que Christer revelaba de mí (con mi mujer y mi hijo escuchando con orejas muy abiertas).
Una de las cosas que nos contaba era que yo una vez perdí una motocicleta en póker. Algo que una mala memoria (la mía) había escondido hace mucho tiempo. Me preguntaba si me lo recordaba cuando íbamos con la motocicleta en partes en nuestros ciclomotores, a las cuatro por la mañana en la niebla de los llanos. Yo no tenía ningún idea. Pero a mi hijo le gustaba mucho el hecho de que su padre había hecho cosas así….
Puedo imaginarme el medio en que perdía la motocicleta. Uno de mis amigos, Roger, tenía una habitación que había amueblado como un café. Allí solíamos encontrarnos tres o cuatro muchachos de 15 a 18 años y dos mayores, de 40 y 50 años, dos gañanes que trabajaban en una finca cerca de la casa de Roger. Todos fumaban y el humo estaba denso alrededor de la mesa de póker. Los envites llovían y el dinero se amontaba en la puesta. Y yo siempre tenía mala suerte, casi siempre perdía a los otros. Los mayores eran unos zorros, y claro que sabían jugar la camisa de nosotros (hacernos perder) y siempre estabamos pelados.
Debía haber sido tal noche cuando perdí mi motocicleta. Visto en el retrovisor era una locura jugar así. Y por esto quiero daros un buen consejo: ¡Nunca juguéis a póker o a 21!
Como todos los años hago un viaje a Estocolmo para perfeccionarme un poco con diversos programas. Tiene lugar en el Teatro de Skala (Skalateatern) Lo hice también este año.
Era muy interesante. Todas las lecturas eran en inglés, de tres gurus o evangelistas que les se llamaban. Hablaban como ametralladoras así dándome una clase de inglés también.
La sala estaba casi llena de gente, pero había dos asientos libre (o sin personas), uno de ellos ocoupado para una persona qué vendría más tarde y el otro sitio lo tomaba yo. Con la mala suerte que suelo tener estaba sentado al lado de un hombre que mostraba su estimación demasiado alto. Y cuando lo hizo todos miraron a mi también que me hacía sentirme culpable de su comportamiento de alta voz.
Después de diez minutos vino una dona muy linda con rasgos asiáticos para ocupar el asiento al lado de mí. La miraba a veces para tener un poco experiencia de juventud y belleza.
De repente sonó un estornudo de la chica linda a la izquierda y en tono muy alto, como en soprano. Gente se reía y todos miraban a nosotros. Que hay tanta fuerza en una persona tan flaca era un misterio para mí.
Y pensaba, con tanta gente en la sala, con una chica que parecía tener la gripe del cerdo al lado y por la mañana yendo en el tren con tanta gente….
Y después de la pausa dejé la aula. Tomaba un café en la estacion central así salvándome de virus y bacterias. Pero nó, inmediatamente de que me hube sentado mi vecino con la cerveza y el bocadillo se puso a estornar, sonarse y toser, todo a mi dirección.
Díos mío, aquí también!
Después de un retiro a los bancos comunes en la estación creía que estaba en seguridad, pero no. A la derecha estaba sentada una señora con un perro en su regazo y corría ríos de moco que trataba de “rechupar” en su nariz muy ruidoso.
Entonces fui al andén para pasar los últimos minutos en Estocolmo en el aire fresco antes de que llegara mi tren.
Mi permiso de conducir saqué cuando tenía 35 años. Pero una vez, cuando tenía 17 años, fui copropietario de un Chevrolet negro de modelo 1953. Éramos tres personas los dueños del coche, Christer, Roine y yo. Solo Roine tenía permiso de conducir y nosotros los otros dos teníamos que confiar en él para poder usar el coche. Éramos “raggare”, es decir muchachos que íbamos por la ciudad ofreciendo a las muchachas a ir con nosotros. Para mí había un problema. Trabajaba en turnos en otro sitio de 35 km de distancia. Una vez hubimos decidido que los otros dos me recogerían a las nueve afuera de la fábrica donde trabajaba. A las nueve no había nadie allí para recogerme. Entonces decidí tener “jófer privado” y contrataba a un amigo con carnet, pero sin auto. Una vez fuimos a Skutskär para ofrecer nuestros servicios a las chicas allí. Pero en Skutskär no pasaba mucho, es decir no encontraba con la chica que buscaba. Se llamaba Ann. Pero en Furuvik, un parque de atracciones con zoo, la encontré a las once y media en la pista de baile y yo que nunca era un buen bailador la invitaba a bailar. Después de pasear un poco con ella para mostrar que gran conquistador era la pregunté si quería ir a Gårdskär (donde vivía) en mi Chevrolet. Ella decía que sí y íbamos, el jofer en el asiento delantero y nosotros atrás. Ni siguiera un besito me dio al llegar a Gårdskär y el jofer y yo íbamos a casa. Y el quería mostrar que buen jofer era y conducía muy rápido (tal vez para mostrar que aunque no tenía suerte con las chicas sabía conducir bien el coche). Todo terminaba en un abedul. Puf! El jofer, pobre muchacho, chocó con el retrovisor y el médico tenía que coserle un poco (con 50 puntos de suturas) y el Chevrolet terminó en chatarra. Sí, esta es la historia sobre mi tiempo como copropietario de un Chevrolet -53. Podría también contaros algo de cuando perdía una motocicleta en póker, pero es otra historia y os la cuento otra vez.
Me gustaba mucho bañarme antes. No tenía que enojarme de gente que toman el sol en el puente. Pero todo se ha cambiado. Nuevos tiempos han venido, con gente más moderna, que no trata con respeto a sus compañeros de baño.
La primera vez que me dio cuenta de esto era una mañana en junio cuando quería bañarme un poco y disfrutar el agua caliente. Dentre los árboles podía divisar a una náyada de aproximadamente 40 años, perezosamente extendida en el puente. Entonces entendí que habían venido los tiempos modernos también a nuestro pequeño idilio.
Bueno, pensaba que trataría de asustarla marchando pesadamente en el puente, frunciendo las cejas con toda la autoridad de un hombre de 110 kg. Pero no me lograba. Todo fue un fracaso.
La náyada no se movía mucho, dejaba un poquito espacio para dejarme pasar y continuaba a tomar el sol como si yo no existiera. Si por lo menos me atrevía hacer un salto o zambullirme para salpicarla un poco….
Y esto pasó otra vez. Entonces la náyada tenía su hijo a su lado y el pasaje estaba aún más estrecho.
Y pasó una tercera vez co la náyada hablando en su movil en alta voz sin respeto alguno a los ánades, los peces y a mí. Teníamos que escuchar una conversación estúpida.
“¡No me lo digas! El abuelo se murió….”
“¿Tiene estreñimiento? - pobrecita”.
Y no sé todo. Y por esto no me baño más aquí.
Una mañana en febrero 1986, Anna, la hija de mi mujer vino con el periódico y lo tiró en en nuestra cama y dijo (con sentido de lo dramático): “Así es, ahora no tenemos primer ministro más”. El Primer Ministro, Olof Palme, el político sueco más conocido, estaba muerto.
Aunque Suecia no es un país muy violente han pasado unos asesinatos mal reputados en nuestro país también. Los muertos en aquellos atentados eran Gustavo III, el rey de Suecia, en 1792, Olof Palme, el primer ministro de Suecia, en 1986 y Anna Lind, ministra del exterior, en 2003.
Olof Palme trataba de vivir una vida normal. El noche del asesinado no tuvo guardaespaldas. De camino a su hogar, en Sveavägen – muy central, después de haber visto una pelicula, Palme y su esposa Lisbet fueron atacados de un pistolero y Palme fue herido de muerte. El pistolero también tiro hirió a Lisbet.
Fue un taxista que informó la policia con su movil. El Primer Ministro fue traído al hospital donde se murió el 1 de marzo de 1986. El pistolero se huyó y desapareció. (Después del atentado la policia registró el piso de Palme y los lugares de trabajo de Lisbet y Mårten, pero no enconraron vigilancia oculta.)
La decisión de visitar en cine fue hacha con poca antelación. Lisbet había hablado con su hijo Mårten a las 5, pero Palme no sabía algo de esto hasta las y media. Ya había rechazado protección. Por teléfono a las 8 decidieron a reunirse con Mårten y su esposa. En camino al metro, gente podía notar que la pareja iba sin proteción de guardaespaldas. Después de ver la película, hablaron un poco a fuera del cine y se separaron a las 11 y cuarto, cuando Olof y Lisbet fueron al metro de Rådmansgatan. A las 11.21, a poca distancia del metro, un hombre apareció, le pegó un tiro a Palme. Después, el agresor salió corriendo por la calle de Tunnelgatan, subió las escaleras a Malmskillnadsgatan y continuó hacia la calle David Bagares, donde fue visto por última vez.
Olof Palme era un político muy polémico y había mucha gente que no le gustaba, uno podía decir que le odiaba. A los derechistas no les gustaban que Palme porque se oponía a EEUU y la guerra en Vietnam. Tenía puntos de vista sobre muchas cosas que le podía resultar en enemigos.
Después del atentado se aumentó la seguridad de los políticos, sobre todo los del gobierno. Nosotros que vivimos muy cerca de Harpsund, una hacienda que dispone el primer ministro, y donde se reune el gobierno de vez en cuando, lo sabemos. Antes no habían guardas allí. Ahora cuando el primer ministro o el gobierno está allí siempre hay guardas.
A pesar de una investigación que hasta ahora ha costado 350 000 milliones de coronas (35 000 milliones de euro) no han encontrado el culpable
Entre el paseo en bicicleta y el trabajo de las rosas, con café, bocadillo y una galleta en la mesa estoy preparado a deciroslo: “Seré abuelo en septiembre”.
Mi hijo y su novia seran padres. Tendrán una hija (ya han pedido saberlo). Han asistido en cursos para padres en esperanza para saber como tratar a un bebe.
Han comprado un cochecito para niños del hermano mayor – cama incluída. Hemos dado vueltas en IKEA para comprar todo lo que es necesario para que el bebe esté bien.
¿Y cómo se llamará la pequeña? Han discutido nombres diferentes, pero quieren ver como parece antes de que la den nombre. No sé cómo es en otros países, pero en Suecia es de moda dar a los niños nombres únicos de propia invención. Tiene un amigo que es abuelo de una niña que se llama Junia en vez de Julia.
Espero que vaya a ser una chica brava y de buen humor. Como ella que la ví cuando dio el paseo en bicicleta, el paseo que mencioné al principio del episodio. La chica tenía cinco años o algo así. Y estaba con las vacas dentro de la cerca, ¡ofreciendolas un puñado de hierba! Que impavidez de una chica tan joven.
Y nunca más puedo decir que he tenido miedo de vacas…..
Para un profesor de historia es fantástico sentir los aletazos de la historia de vez en cuando. Lo hice una vez, cuando encontré con el último emperador de la monarquía doble Austria-Hungría. Se llama Otto von Habsburgo (nacido 20 de noviembre 1912 como el archiduque Franz Joseph Otto Robert María Anton Karl Max Heinrich Sixto Félix Xaver Renatus Ludwig Gaetan Pío Ignacio de Austria) Tiene muchos santos él… Otto no tenía mucha oportunidad de ser emperador, porque después de la primera guerra mundial tuvieron que abandonar a Austria cuando fundaron la república. Ha sido miembro del parlamento de la Unión Europea. Uno de sus hijos vive en mi comuna. Era alumna en el liceo para adultos donde yo enseñaba ciencias sociales e historia. Ella también había trabajado en el parlamento y pide a ella tener una clase con los alumnos que yo tenía en ciencias sociales. Ella dijo que sí, y los alumnos pensaban que era interesante. Unos años después, cuando ella quería ser representante en el parlamento sueco, ella pidió ayuda de su padre en la campaña electoral. El hablaba de la historia de la Unión Europea. Era interesantísimo. En la pausa salimos todos, Otto también, para tomar un poco de aire fresco afuera. Él estaba a sólo y los otros estaban en un grupo. Nadie se atrevía a hablar con él, ni siguiera los profesores de inglés y alemán. Entonces me separé del grupo, me presenté y empecé a hablar con Otto von Habsburgo en inglés. Le pregunté si era su primera visita a Suecia. Él me respondió que no. Dijo que la primera vez estuvo aquí invitado del rey sueco Gustav V. Cazaban ciervos en Öland (una isla en el Báltico). Tenéis que pensar que el rey Gustav V se murió en 1950…. Así es la vida. En vez de ser emperador en Austria-Hungría y cazar con los reyes suecos tuvo la oportunidad de hablar con un profesor sueco….
Siempre he hecho ejercicios de alguna forma. Entre los 30 a 60 años solía correr distancias de 2,5, 5 y 10 kilómetros. También iba en bicicleta y nadaba. Ahora teniendo 64 años tengo que pensar en lo que hago. Peso demasiado y correr con un peso de 110 kilo no es de recomendar. Tengo problemas con un talón, me duele cuando corro. Ir en bicicleta distancias demasiadas largas y muy frecuente me da problemas con el hombro izquierdo. He sido tratado con cortisona dos veces y ahora estoy curado. No quiero que los problemas vengan otra vez. Y si tengo que trabajar con mis casas o cosas así no tengo fuerzas para hacer ejercicios. Sí, vienen los achaques de edad es cierto. Pero dar una vuelta de 20 minutos en bicicleta y después dar un paseo de 30 minutos a pie funciona bien. Tengo una vuelta que me gusta mucho. La llamamos “Stenhammarsrundan” (la ronda de Stenhammar) nombrado de un castillo que está en el camino. Es una vuelta que pasa entre dos lagos, Gårdsjön y Valdemaren, juntado de un río pequeño. Hay tres puentes y el paisaje es un parque con muchos robles. Hay vacas y ovejas pastoreando en la sombra. Es un sitio muy armonioso. Ya os he explicado que tengo miedo de vacas y es lo mismo con mi mujer. Pero suelen poner señales en las cercas si hay animales dentro o no. Hay un sendero que pasa al lado del pequeño río que mencioné, y este día quise terminar mi paseo allí. Entré por la verja, no había letrero que había vacas allí. No es una distancia muy larga de ir. Cuando llegué a la otra verja, allí estaban, las vacas, rumiando, mirándome con ojos flemáticos. Un rebaño enorme de cinco vacas estando tendido en el suelo y en medio del sendero. Tuve que tomar una decisión rápida. Pasar a las vacas a riesgo propio y venir a la bicicleta en dos minutos o ir de regreso, evitar a las vacas y llegar a la bicicleta en 15 minutos. El cansancio me hizo valeroso. Me concentré, tomé unos pasos decisivos y me encontraba en medio del ganado hablando tonterías para calmar a las vacas (Ni siguiera tenían cuernos, eran de tal raza) Una vaca se levantó. Las otras quedaban en el suelo. Abrí la verja – puesto en salvo! Tomé mi bicicleta y me fui a casa una experiencia más rico.
Hay inmigrantes y inmigrantes. Un inmigrante que no nos gusta es la babosa española del bosque. Si os vais en coche pasando jardines suecos a las nueve, diez por la noche podéis ver los dueños andar con pasos furtivos estando en atención con las tijeras en una mano y una lata o un cubo en la otra. Cazan babosas. Las llamamos babosas matadoras también. Hace cinco años las primeras aparecieron. Creo que las primeras surgieron en el sur. Pronto han invadido a toda la Suecia. Son marrones, de tamaño de un dedo y no parece tener enemigos. También puede mezclarse con “nuestras” babosas. Comen casi todo lo que crece en el suelo, eneldo, ensalada, flores y mucho, mucho más. Nosotros no las tenemos en la ciudad, pero en el campo, donde la casita, las tenemos. Pero en otros jardines de la ciudad hay aquellas babosas. En un jardín en Flen colectaron 4 000 babosas una noche. No es fácil defenderse de tal invasión. Son como las nubes de langostas en Egipto. Un señor con restaurante preparaba las babosas con ajo y condimento. No sé si fue un éxito entre los pensionistas… Hay un ave que las come, es el ánade de almizcle. Tenemos un vecino donde tenemos la casita que tiene tales ánades y se puede alquilarlos de él. Es posible hacer comercios de todo. Son alcohólicos las babosas. Les gusta la cerveza. Un plato con cerveza puede reunir a muchas babosas y es fácil acabar con ellas. Hoy, en paseo con un amigo, me dijo que hay otro método que matar a las babosas. Son caníbales y si encuentran a otra babosa muerta la coman. Aquí un consejo para matadores de babosas. Coja unas veinte babosas en un cubo o lata. Pon en el cubo un poco de tóxico allí. Entonces las babosas lo comen y se mueren. Corte las babosas con tijeras y distribuya las en el jardín. Las babosas que comen sus amigas muertas mueren también. ¡Olé! Sí, ahora sabéis un poco de los problemas que tienen los jardineros aquí en Suecia. Ahora voy a preparar la comida. No voy a servir babosas con ajo…..
Antes de que os cuente este episodio tengo que explicar que somos (yo he sido) profesores mi mujer y yo. El trabajo de un profesor incluye la tarea de ser suplente de vez en cuando. Un día mi mujer estuvo enferma y me preguntó si yo le pudiera reemplazar. La tarea era hacer crema de vainilla, dos tipos, crema de vainilla genuina con rama de vainilla y otra, de polvo. También prepararía torta da manzanas. No soy cocinero, pero sé muchas cosas cuando se trata de la preparación de comida. Pensaba que, bueno, me atreveré a intentar. Y así comencé mi carrera de profesor de hogar.
Tenía una clase de quince alumnos. Cuando llegué a la sala de hogar teníamos problemas de encontrar la rama de vainilla. Una chica, Anna, me ayudaba buscarla y finalmente la encontró en un armario. No estuvo un comienzo ideal.
La desconfianza estaba en el aire. ¿Cómo pudiera hacer crema de vainilla con torta de manzana ese profesor, que normalmente enseñaba historia y asignaturas así? ¿Y un hombre? Decidía no notar nada de esto y continuaba con las preparaciones, enseñando como hacer una crema de vainilla.
La crema de polvo no era muy complicada. Uno solo ponía un poco de liquido con el polvo en la cacerola, lo calentaba y lo batía, y lo todo estaba preparado. Pero la crema de vainilla era otra cosa……..
Tengo que informar, antes de que os cuente de lo que pasaba con la crema, que la torta de manzana fue un éxito. Era exactamente como la hacemos en casa, y sentía que la desconfianza desaparecer más y más.
Pero la crema…..
Era así. Hay que batir la crema muy atentamente todo el tiempo que está en la cocina. Y yo tenía que hacer una de las cosas que los hombres no dominan, hacer varias cosas simultáneamente, y no solo dos. Corría entre los alumnos para dar instrucciones cómo preparar una torta de manzanas y cosas así. Olvidá la crema de vainilla, y la crema tenía un tono marrón en el fondo de la cacerola. Miraba sombrío en la cacerola y pensaba en la reacción de los alumnos – torta de manzana con crema quemada. Pero, con un poco de vainilla de rama, tendría un buen gusto. Entonces hubo un alumno que pidió ayuda y esto completaba la catástrofe, olvidaba la vainilla de rama también…
La crema de polvo funcionaba bien con la torta, pero la crema genuina… Una alumna gritó: ¡Qué asqueroso, no lo comáis! Y la desconfianza volvía a pesar de la torta, que era tan rica. Anna se reía. Y ella inspiraba a los otros, y pronto uno podía escuchar carcajadas de la sal de hogar.
Después de tener esta clase trataba de evitar los alumnos que participaban. Y siempre cuando encontraba a Anna, ella se reía. Y aquí una advertencia: No hagáis crema de vainilla genuina si no lo domináis, toméis la de polvo.
En el año 1966 me puse a estudiar en Wik, un castillo feudal del tiempo medieval, con torres pináculos y lo todo. También hay un foso sin agua.
En la planta debajo de la entrada había la sala de la fortaleza, donde teníamos fiestas por las noches. Y más abajo habían los calabozos….
En la primera planta teníamos física y química y al otro lado de la gran puerta vivía Torild, un profesor soltero que nos contaba muchas cosas que uno puede oír en un castillo medieval por la noche…
En la próxima planta estaba Riddarsalen (la sala de los caballeros) y en las murallas colgaban cuadros de los propietarios. Allí teníamos lecciones de canto con Märta y también era local de reuniones. También había un televisor y allí los valerosos podían mirar la tele por las noches.
Arriba de la sala de los caballeros estaba la sala de biología. Había animales disecados, aves y mamíferos. Había armarios con puertas de vidrio y allí había otras cosas importantes para la educación de biología. Pero el objeto de más interés era Magra Kalle (Carlos Delgado), un esqueleto, no de plástico, sino los restos de un hombre, más muerto que vivo.
Carlos Delgado colgaba en un armario y solo salió las clases de anatomía. Pero dejamos a Carlos un rato.
Una noche estaban dos alumnos tipo valientes en la oscura sala de caballeros. E l televisor estaba colocada así, que ellos que miraban la tele también tenían vista por la ventana. Y esta noche fueron a ver algo muy notable….
Comenzó con un sonido, como de un cordón que pasa algo. Después de un minuto o algo así, apareció algo blanco en la parte arriba de la ventana. Se puso lúgubre de verdad y el cabello se levantó de los telespectadores cuando un esqueleto se mostró en la ventana. Dos de los valientes salieron en seguida. Uno de ellos tenía problemas con su salud mental varias semanas después.
Pero uno se quedó, subió la escalera, abrió la puerta de la sala de biología, y allí vio dos alumnos que tenían Carlos Delgado colgando en un cordón…
Sí, pasaban muchas cosas misteriosas en ese castillo feudal.
En sueco/På svenska
Magra Kalle (85)
År 1966 började jag studera på Wik, en gammal borg från medeltiden, med torn, tinnar och allting. Det finns också en vallgrav utan vatten.
På våningen under ingången finns borgsalen, där vi brukade ha fester på kvällarna. Och längre ner finns fängelsehålorna…
På första våningen hade vi fysik och kemi och på den andra sidan av ingången bodde Torild, en ogift lärare som berättade mycket för oss vad man kunde höra i ett medeltidsslott på natten…
På nästa våning låg Riddarsalen och på väggarna där hängde målningar av ägarna. Där hade vi sånglektioner med Märta och det var också samlingslokal. Det fanns också en teve och där kunde de modiga titta på teve på kvällarna.
Ovanför riddarsalen låg biologisalen. Där fanns uppstoppade djur, fåglar och däggdjur. Det fanns skåp med glasfönster och där fanns andra viktiga saker för biologiundervisningen. Men det intressantaste föremålet var Magra Kalle, ett skelett, inte av plast, utan resterna efter en människa, mer död än levande.
Magra Kalle hängde i ett skåp och kom bara ut på anatomilektionerna. Men nu lämnar vi Kalle en stund.
En natt var två elever typ modiga i den mörka riddarsalen. Teven stod så, att de som tittade på teve också hade utsikt genom fönstret. Och den här natten skulle de se något mycket anmärkningsvärt…
Det började med ett ljud, som av ett rep som dras över något. Efter en minut eller så, dök något vitt upp i övre delen av fönstret. Det blev kusligt verkligen och håret reste sig på teve-tittarna när ett skelett uppenbarade sig i fönstret. Två av de modiga sprang ut på en gång. En av dem hade problem med nerverna flera veckor efter.
Men en stannade, gick upp för trappan, öppnade dörren till biologisalen, och där såg han två elever som hade Magra Kalle hängande i ett snöre….
Ja, det hände många mystiska saker i den där medeltidsborgen…
A los suecos les gustan mucho a los pajaritos, es decir pájaros como pinzones, gorriones y papamoscas. Otra cosa es cuando se trata de aves como cornejas, cuervos y picazas. Ellos no tienen mucho éxito. Tan pronto como se acercan las casitas con pienso, gente empieza a ahuyentarlos y hablar malo. Si hay gente que incluso los matan a tiros.
Esto no harían con delfines y chimpancés u otros animales con un poco de conciencia más desarrollada. Pero las aves que mencionaba son muy inteligentes. Un investigador de ornitología las llama “Chimpancés volantes”.
Voy a dar unos ejemplos de una revista de ciencia, Illustrerad Vetenskap (Ciencia ilustrada). Hacían un experimento con seis cuervos. Cinco de ellos lograban solver el problema. Ponían un poco de comida en un cordón colgando de un palito. Antes de que hicieran su tarea, los cuervos miraban pensando como podrían solver el problema. Después se sentaban en el palito. Con un pie tomaban un poco del cordón, lo levantaban y lo fijaban con el otro píe. Repetían este proceso hasta que pudieran comer.
Otro ejemplo. No hay muchos animales que comprenden que son ellos mismos que ven en un espejo. Pero picazas lo saben. Ponían puntos amarillos en el seno bajo el pico en unas picazas. Las aves inmediatamente se ponían en marcha de quitarselos. Cuando los ponían puntos negros no lo harían. No son pájaros estúpidos que hacen tales cosas.
Y no es por casualidad que la vieja religion nórdica daba un papel importante a los dos cuervos Hugin y Munin. Ayudaban a Oden, el jefe de los dióses, a saber lo que pasaba en el mundo.
Un primo mío, Lennart, encontró a un pequeño guajo que había caido de su nido. Lo daba comida y él crecía. Usaba sentar en el hombro de Lennart cuando iba en bicicleta. Era un ave muy inteligente y Lennart lo enseñaba muchas cosas. Pero un día, Kaj (en sueco guajo se llama kaja, y el nombre es un juego con palabras) se voló y se chocó con un coche y se machacó. Lennart era inconsololable varias semanas, perder tal amigo….
Podría daros muchos ejemplos más. Y así es. Cuando alguna vez tengáis ganas de matar a tiros a una de estas aves, no lo hagáis, son seres inteligentes!
Finalmente una canción vieja para niños:
La corneja de la cura, daría una gira,
pero no tenía conducente
La corneja de la cura, daría una gira,
pero no tenía conducente
Se deslizaba acá, se deslizaba allá
se fue a la zanja finalmente!
En sueco/På svenska
Om intelligenta fåglar (83)
Svenskarna tycker mycket om småfåglar, dvs fåglar som bofinkar, sparvar och flugsnappare. En annan sak är det med fåglar som kråkor, korpar och skator. De har föga framgång. Så fort de närmar sig fågelbordet börjar folk att jaga bort dem och säga fula ord. Ja det finns folk som till och med skjuter dem.
Det skulle de inte göra med delfiner och schimpanser eller andra djur med lite mer utvecklat medvetande. Men de fåglar jag nämnde är mycket intelligenta. En ornitologisk forskare kallar dem ”flygande chimpanser”.
Jag ska ge några exempel ur en populärvetenskaplig tidskrift, Illustrerad Vetenskap. De gjorde ett experiment med sex korpar. Sju av dem lyckades lösa problemet. Man hängde lite mat på ett snöre hängande från en pinne. Innan de gjorde sin uppgift tittade korparna och tänkte hur de skulle kunna lösa uppgiften. Sen satt de sig på pinnen. Med en fot tog de en bit snöre, lyfte upp det och satt fast det under den andra foten. De gjorde om den här processen tills de kunde äta.
Ett annat exempel. Det är inte m¨åjnga djur som förstår att det är sig själva de ser när de tittar i en spegel. Men skator vet det. Man satte gula prickar på bröstet under näbben på några skator. Fåglarna började omedelbart försöka få bort dem. När de satt svarta punkter på dem så gjorde de det inte. Det är inga dumskallar, fåglar som gör såna saker.
Och det inte av en händelse som den gamla nordiska religionen gav en betydelsefull roll åt korparna Hugin och Munin. De hjälpte Oden, gudarnas ledare, att veta vad som hände i världen.
En kusin till mig, Lennart, Hittade en skatunge som hade ramlat ur sitt bo. Han matade den och den växte. Den brukade sitta på axeln på Lennart när han cyklade. Den var mycket intelligent och Lennart lärde den många saker. Men en dag, flög Kaj iväg och krockade med en bil och blev till mos. Lennart var otröstlig i flera veckor, förlora en sån vän…..
Jag skulle kunna ge er flera exempel. Och så är det. När du nån gång får lust att skjuta dessa fåglar, gör det inte, de är intelligenta varelser!
Slutligen en gammal barnvisa:
Prästens lilla kråka, skulle ut och åka
ingen hade han som körde.
Prästens lilla kråka, skulle ut och åka
ingen hade han som körde.
Än slank han hit, och än slank han dit
och än slank han ner i diket!
Än slank han hit, och än slank han dit
och än slank han ner i diket!
Ya he puesto un episodio con humor de mi tiempo como profesor, número ocho, pero voy a poner un poco más y aquí viene dos de los puntos culminantes. Ahora voy a rastrillar la arena para Katja y Vilhelm. La primera historia muestra que importante es escuchar lo que dicen los alumnos. La otra muestra que importante es tener por lo menos un poco en la cabeza si eres alumno. Era así. Tenía una clase bastante caótica. Todos pedían ayuda y yo corría aca y allá entre los alumnos (eran 30), tratando de explicar cosas. Entonces Katja me preguntó algo, que no oía muy bien. Pensando que era otro alumno que quería ayuda le respondí: “Espera un minuto, y te ayudaré”. Entonces vino una carcajada. Yo no comprendía por qué. No hasta que me explicaran que ella me había preguntado: “¿Puedo ir al retrete?” Érase una vez cuando discutimos la Unión Europea. Es un asunto que puede ser muy aburrido, y quería mezclarlo con un poco de un libro que había leído. El libro se llama Europa somos los todos, de un autor que se llama Herman Lindquist, que escribe muy bien de estas cosas. ¡También ha escrito un libro que trata de España! Se discute allí que la gente en países vecinos muy frecuente cuentan chistes de unos y otros. Los suecos sobre los noruegos, los españoles sobre los portugueses, todo sin que alguien crea que es la verdad. Los franceses se burlan de los belgas. Herman cuenta una historia de dos personas que se encuentran en un bar en Francia. El uno dice: “Quiere escuchar una historia belga? Es muy buena.” El otro dice: “Por favor, ¡soy belga yo!” “Sí, pero puedo contársela dos veces”, responde el uno. Esta historia contaba a los alumnos. Todos se reían. Entonces Wilhelm, un hijo que no tenía todas las cabras en casa, preguntó, con cara vacía: “Gert, puedes contarme la historia otra vez, no comprendía el elemento de interés…..”. El resto de la clase explotó, carcajadas y carcajadas. Pero Wilhelm parecía muy desdichado.
En sueco/På svenska
Frågvisa elever (83)
Jag har redan lagt ut en episod om humor från min lärartid, nummer åtta, men jag kommer att lägga ut lite mer och här kommer två av höjdpunkterna. Nu krattar vi manegen för Katja och Vilhelm.
Den första episoden visar hu viktigt det är att lyssna på vad eleverna säger. Den andra visar att det är viktigt att ha åtminstone lite i huvet om du är elev. Så här var det. Jag hade en ganska kaotisk lektion. Alla ville ha hjälp och jag sprang hit och dit bland eleverna och försökte förklara saker. Då frågade Katja nånting, som jag inte hörde så bra. Men jag tänkte att det är väl en elev till som behöver hjälp och svarade: ”Vänta en minut, så ska jag hjälpa dig”. Då kom det en skrattsalva. Jag förstod inte varför. Inte förrän de förklarade för mig att hon hade frågat mig: “Får jag gå på toa?”.
Det var en gång när vi diskuterade EU. Det är ett ämne som kan vara mycket tråkigt, och jag ville blanda det lite med saker från en bok jag hade läst. Boken heter Europa är vi allihopa, av en författare som heter Herman Lindquist, som skriver mycket bra om såna här saker. Han har också skrivit en bok om Spanien!
Han diskuterar där att folk i grannländer ofta berättar skämt om varandra. Svenskarna om norrmännen, spanjorer om portugiser, allt utan att nån tror att det är sanning. Fransmännen gör sig lustiga över belgarna. Herman berättar en historia om två personer som träffas i en bar. Den ene säger: Vill ni höra en belgarhistoria? Den andra säger: ”Hör nu, jag är faktiskt belgare själv”. ”Ja, men jag kan ta den två gånger”, svara den ene. Den här historian berättade jag för eleverna. Alla skrattade. Då frågade Wilhelm, en gosse som inte hade alla getter hemma, med tomt ansiktsuttryck: ”Gert, kan du inte ta den där en gång till, jag förstod inte vitsen….” Resten av klassen exploderade, skrattsalva på skrattsalva. Men Wilhelm verkade mycket olycklig.
Como en otros países estos días estamos afectados de la CRISIS. Pero en contra de lo que suele pasar en un país en crisis el gobierno en poder tiene más y más simpatizántes.
El gobierno en poder es una alianza entre cuatro partidos. Un partido grande Moderaterna (conservador) y tres partidos pequeños. Moderaterna ha cambiado su política anterior que favorecía más a los ricos. Ahora el primer ministro (moderat) habla de su partido como el partido nuevo para trabajadores. El ministro de Economía goza de gran confianza aunque tenga coleta y anillo en una oreja. Y creo que es porque son hombres. En un tiempo de crisis parece que la gente confía más en partidos gobernados por hombres (yo sé que no es políticamente correcto, pero no hago caso de esto). Un problema para los partidos en la alianza es que hay dos partidos que han caído bajo el limite para participar en el parlamento (4 %). Hay un tipo de canibalismo político en la alianza, moderaterna comen dos de los otros partidos aliados.
Bueno, ¿que pasa con la oposición? Allí hay tres partidos. El partido socialista (Socialdemokraterna) el partido verde y la izquierda. La líder del partido socialista, Mona Sahlin, trataba de formar una alianza, como los partidos del gobierno, pero lo hacía sin refinamiento político y el resultado fue como era de esperar – mal. En las investigaciones de opinión Mona pierde más y más en popularidad.
Su carrera es un catástrofe lleno de chanchullo y trampas. Aquí puedo dar solo unos ejemplos de lo que ha hecho.
Voy a empezar con contar que no fue la primera elección cuando eligieron líder del partido socialista. Vino en cuarto lugar – los otros (o mejor las otras) decían que no.
Mona ha tenido aya sin pagar cotización patronal. Ha dejado pagar para su derecho de tener tele (aunque diga que es “chulo” pagar impuestos). Iba en su coche a pesar de que no tuviera permiso de hacerlo. Usaba su tarjeta bancaria estatal para compras privadas (era vicie primer ministro), gastaba muchos miles de coronas. Un tipo de chocolate, Toblerone, daba nombre a lo todo. Sí, dios mío, cuantas cosas que hay…… Aquí viene más.
Después de esto tomó “timeout”. En una alocución a la nación trataba engañar a la gente. Según ella no estaba descuidado con la política y sus hijos (no sé que los hijos tenían que ver con esto). Decía que no era deshonesta. No mucho tiempo después de esto tenía 32 multas por estacionamiento indebido sin pagar. Olvidaba pagar 30.000 en cuota a ingresar (¡ es chulo pagar impuestos…. ¡). Después de los atentados terroristas en Nueva York 2001 ella y otra ministra vistieron con velos y fueron a una mezquita en Estocolmo, nosotros los suecos no comprendemos por qué. Aquí hay un enlace en sueco, donde se cuenta un poco de sus bravatas:
http://bubblare.se/movie/mona_fifflar Los otros dos partidos en la oposición son los verdes y los izquierdistas. Son dos pequeños partidos.
Esto es un poco de lo que pasa en nuestra vida política en Suecia.
Cuando las computadoras hacían su entrada se decía el uso de ellas haría que la sociedad no necesitara papeles (por lo menos no tantos).
Cuando ve a mi mujer, profesora de hogar, sentada entre montones de papeles, producidos con computadoras, comprendo que no es la verdad.
Las computadoras en combinación con una cultura de indemnización ha hecho que los profesores vadean en – papeles. Y hoy parece más importante medir los conocimientos de los alumnos que dárselos.
Cuando empecé mi trabajo como profesor, lo más importante era enseñar bien y dar buenos conocimientos a los alumnos. Discutíamos entre profesores con las mismas asignaturas modos de perfeccionar la enseñanza. Y además, los profesores que venían de los seminarios sabían sus asignaturas. (Y amigos no me quejo porque soy viejo, van a reformar los seminarios a causa de la mala educación allí). Los seminarios suecos son una catástrophe. Antes estudiábamos en la universidad (los profesores de mi nivel) para obtener conocimientos y después un año en el seminario para lo pedagógico. Ahora estudian lo todo en el seminario y es una locura.
En el colegio donde mi mujer trabaja han introducido una red digital para poner notas y observaciónes del progreso y no sé lo todo. Los profesores tienen que escribir ensayos sobre un montón de cosas. Armado con 30 – 35 papeles, uno o dos por asignatura, van a discutir una hora o dos con el alumno y sus padres.
¡Y dónde toma el profesor el tiempo para hacer todo esto? De la preparación de las clases, claro, porque los líderes de los colegios en Suecia parecen más interesados en cifras y tonterías, y no si los profesores preparan sus clases bien para que los alumnos tengan conocimientos buenos.
Medir o enseñar, esta es la pregunta…..
Este pasó cuando estudiaba en Uppsala. Vivía en una pequeña habitación en un corredor para estudiantes. Una mañana, muy temprano, sonó el timbre y me fui para abrir. Afuera estaba mi amigo Fred con un joven japonés. Fred dijo: Este joven japonés iba en coche conmigo de Gävle. ¿Puedes darle alojamiento una noche en la antecámara? Esto fue el comienzo de un episodio con complicaciones. El hombre se llamaba Yama y tenía 18 años y era hijo de un famoso arquitecto japonés. Dormía varias noches en la cama de la antecámara. Después podía disponer una habitación de un estudiante que vivió un período en otro sitio. Poco a poco se estableció en Suecia, encontraba trabajo y se casó con una chica sueca. Vivía con ella en un cuarto en la ciudad. Perdíamos el contacto y yo no pensaba mucho en él. Entonces, un día sonó el timbre, y afuera estaba Yama. Me preguntó si podía vivir en la antecámara otra vez. Estaba en camino a Japón. Pero, le pregunté, ¿no estás casado? Me explicaba que su mujer no quería vivir más con él, y cosas así. Poco a poco comprendía que él tenía problemas con la salud mental. Me contaba que había empezado Aikido, el deporte con espada japonesa. Evidentemente el profesor le había metido en la cabeza que un hombre japonés no debía obedecer las órdenes de una mujer. De esta manera, se había complicado la vida porque un matrimonio en Suecia no es como lo de Japón. Todo se desarrollaba en una pesadilla. Oía músico Zen en las ruedas de los coches y una noche tomó la espada de Aikido y se puso a correr en la autopista hacia Estocolmo. Había hecho la mitad de la distancia cuando la policía le capturaron (Alguien les hubo llamado explicando que había visto a un japonés corriendo en la autopista con una espada en la mano…..). La policía le entregaron a Ulleråker, un manicomio afuera de Uppsala. Estaba allí unos días, pero después le consideraban bastante normal para estar en casa. Un día habló conmigo de gente que vivían en el corredor arriba y que habían puesto puntos radioactivos en él para poder dirigirle y controlarle. Todo me parecía totalmente loco y llamé a Ulleråker para pedir ayuda, porque esto no era normal. Pero el médico allí me informó de que los límites de lo que es normal son mucho más anchos para un médico allí que lo es para una persona normal. Y me pidió que tratara de soportar los molestias hasta que Yama se fuera a Japón. Decía que Yama tenía un síndrome típico para refugiados con paranoia y cosas así, y que pueda desaparecer en Japón en su ambiente normal. Bueno, vino el día cuando recibio el dinero para su viaje a Japón. Se fue para comprar billetes, pero volvió después de media hora sin billetes. Me quedaré aquí, dijo. Entonces exploté y grité: ¡Vete a la agencia de viajes y cómprate billetes, si no, te echaré en la calle en seguida! Desapareció inmediatamente y volvió con los billetes disculpándose de que tuviera miedo estar entre gente en la ciudad. El día cuando regresó a Japón me dio su cámara de marca Minolta para pagarme por la molestia. Y cuando encontré a un amigo suyo unos meses más tarde me contó que Yama estaba totalmente normal en Japón.
Cortar leña y ponerla en la leñera, ¿hay algo más saludable para un hombre estresado? Con los pájaros cantando en los abedules y los abetos. Me inclino que pensar que es así, por lo menos para mi.
Hemos talado unos abetos en nuestro terreno. Mi vecino los ha cortado en piezas de 30 centímetros de tamaño.Y ahora es mi trabajo encargarme del resto con el hacha. Lo hago en etapas para evitar problemas con la fibrilación.
Es la leña de tres árboles no demasiado grandes. Ya he cortado casi la mitad del montón de leña.
Pienso en mis tíos que trabajaban en el bosque cortando árboles de tamaño notable. He visto fotos de ellos estando a las rodillas en nieve en el invierno. Tenían una sierra para dos, un tronzón. Todo haccían manualmente, no había sierras de motor u otras novedades.
Pero aunqué tenía un trabajo duro uno de ellos vivía hasta que tuviera 93 años.
Tengo que informaros que donde vivimos está el punto más alto de la urbanisación. En frente de mi hay una roca y con un poco de fantasía uno puede imaginarse los cazadores de focas que probablemente vivían aquí en este tiempo. Sentado en la roca con piezas de higado crudo en las manos y la sangre corriendo a lo largo de los brazos. Entonces este terreno era una isla rodeada del mar.
Unos pocos kilómeteros de aquí hay un sitio investigado de arqueólogos. Se llama Vrå. Han encontrado restos de una residencia allí. Cuando vivía hombres allí, hace 6.000 años, hubo un clima mejor. Han encontrado granos de uva en los pedazos de cerámica.
Al otro lado de la carretera un profesor y sus clases han construido casas de este tiempo de ramajes y arcilla.
Alrededor de nuestra lote de tierra hay tumbas de períodos diferentes. Solo son de piedras en montones. Hay dos más grandes de un diámetro de 5-6 metros y nueve más pequeño de un diámetro de 2-3 metros. Sí, vivimos en un sitio rico de restos de historia.
Hugga ved och lägga den i vedskjulet, finns det något hälsosammare för en stressad människa? Med fåglarna som sjunger i björkarna och granarna. Jag är böjd att tro att det är så, åtminstone för mig.
Vi har tagit ner några granar på vår tomt. Min granne har kapat dem i bitar, 30 centimeter långa. Och nu är det mitt arbete att slutföra resten med yxan. Det gör jag i etapper för att undvika problem med hjärtflimmer. Det är veden från tre granar som inte är så stora. Jag har redan huggit halva vedhögen.
Jag tänker på mina morbröder som jobbade i skogen och tog ner träd av anmärkningsvärd storlek. Jag har sett foton på dem när de står till knäna i snö på vintern. De hade en såg för två. Allt gjorde de för hand, det fanns inte motorsågar och andra nymodigheter. Men även om de hade ett hårt arbete så levde en av dem tills han var 93 år.
Jag måste upplysa er om att där vi bor är högsta punkten
i sommarstugeområdet. Framför mig har jag en klippa och med lite fantasi kan man föreställa sig säljägarna som antagligen bodde här på den här förr i tiden. Sittande på berget med bitar av rå lever i händerna och blodet rinnande utmed armarna. Då var den här tomten en ö omgiven av hav.
Några kilometer härifrån finns en plats som undersökts av arkeologer. Den heter Vrå. De har hittar rester av en bosättning där. När det levde människor där, för c:a 6000 år sen, var det ett mildare klimat. Man har hittar druvkärnor i krukskärvorna. På andra sidan vägen har en lärare och hans klasser byggt hus från den här tiden av kvistar och lera.
Runt vår tomt finns gravar från olika perioder. De består bara av stenhögar. Det finns två större med en diameter på 5-6 meter och nio mindre med 2-3 meters diameter. Ja, vi bor på en plats rik på historiska lämningar.
Ha sufrido de problemas con el corazón toda mi vida de adulto. Mi madre tenía los mismos problemas. Ella decía que tenía latidos del corazón. Los síntomas son un corazón que toca rapidamente, cansancio de los piernas a causa de mala transporte de oxígeno del corazón a las piernas y angustía.
Con el tiempo y la edad los problemas han aumentado. Estuve dos veces en el hospital. La primera vez tuve latidos de 210 por minuto. La causa era mi voluntad de hacer joging en 13 grados bajo zero arriba de una colina olvidando que tuve 62 años….
En el hospital encontré a un medico de Colombia. Me preguntó si alguién me había dado masaje. Le respondé que no. Entonces me dió masaje al lado derecha de mi cuello y de repente desapareció los problemas y el corazón volvió al ritmo normal, 65 latidos por minuto. Raro. Decía que hay un nervio allí que arregla el rítmo del corazón y el masaje hace que el corazón tome un ritmo normal.
La otra vez no sé que causó los problemas. Me despertí a la una por la noche por culpa de los latidos. A la una fuí al medico, el me remitió a un hospital con más recursos. Allí me pusieron en una cama con tubos flexibles con conección de un aparato que medía el pulso, la presión sanguine y el transporte de oxígeno.
Luego vino el medico más hermosa que he visto en mi vida, de 25 años o algo así, con un cuaderno en sus manos. Se puse a interrogarme. “¿Fuma usted?”. Podía decir que no, porque hace siete años que dejé a fumar. “¿Bebe usted?” Bueno, un poco más dificil de contestar, le respondí que sí, un poco, porque no podia mentir ante tal belleza. (Pero bebo un poco demasiado, esto no mencioné…..)
Esta vez entendí que tenía una enfermedad bastante grave. Me dieron otra pildora (ya tomo siete al día) con la función de calmar el ritmo del corazón.
Un amigo mío me contaba que el había participado en una conferencia de fibrilación. Cuando el lider de la conferencia preguntó al auditorio qué cosas que causaban fibrilación, mi amigo le contó que era la aspiradora. Entonces arrancaron risotadas y carcajadas. Pero he encontrado que puede ser así. Cuando trabajo con mi lavadora de alta presión tengo los mismos problemas. Me pasó hoy por ejemplo, y es lo que hace que esté escribiendo un episodio en vez de lavar las barandas de la casita.
En sueco/På svenska
Hjärtflimmer (78)
Jag har lidit av problem med hjärtat hela mitt liv som vuxen. Min mamma hade samma problem. Hon sa att hon hade hjärtklappning. Symtomen är ett hjärta som slår mycket snabbt, trötthetskänsla i benen p g a dålig syretransport från hjärtat till benen och ångest.
Med tiden och åldern har problemen tilltagit. Jag var på sjukhus två gånger. Första gången hade jag 21 slag per minut. Anledningen var att jag ville jogga i 13 minusgrader uppför en backe och glömde att jag var 62 år…
På sjukhuset träffade jag en läkare från Colombia. Han frågade om nån hade gett mig massage. Jag svarade nej. Då gav han mig massage på högra sidan av halsen och plötsligt försvann problemen och hjärtat återgick till normal rytm, 65 slag i minuten. Konstigt. Han sa att det finns en nerv där som reglerar hjärtrytmen och massagen gör att hjärtat får en normal rytm.
Den andra gången vet jag inte vad som orsakade problemen. Jag vaknade klockan ett på natten på grund av hjärtklappningen. Klockan ett (på dagen) åkte jag till läkaren och han remitterade mig till ett sjukhus med större resurser. Där lade de mig på en säng med plastslangar som stod i förbindelse med en apparat som mätte puls, blodtryck och syretransport. Sen kom den snyggaste doktorn jag sett, 25 år eller så, med en anteckningsbok i handen. Hon började fråga mig: ”Röker ni”? Jag kunde säga nej, för det var sju år sen jag slutade röka. ”Dricker ni?” Tja, det var lite svårare att svara på, jag svarade ja, lite grand, för jag kunde inte ljuga inför en sån skönhet. (Men jag dricker lite för mycket, det berättade jag inte…)
Den här gången förstod jag att jag har en ganska allvarlig åkomma. Jag fick en ny sorts piller (jag äter redan sju om dagen) som skulle lugna ner hjärtrytmen.
En bekant till mig berättade att han hade varit på en föreläsning om hjärtflimmer. När föreläsningsledaren frågade auditoriet vilka saker som brukade utlösa hjärtflimret svarade han att det var dammsugaren. Då utbröt munterhet och skrattsalvor. Men jag har upptäckt att det kan vara så. När jag arbetar med min högtryckstvätt får jag samma problem. Jag fick det t ex i dag, och det är därför jag sitter och skriver den här episoden i st f att tvätta altanen vid sommarstugan.
No me voy a la capital tan frecuentamente. Estar allí me hace nervioso. Pero esta semana lo ha pasado dos veces. No es una ciudad grande pero basta para mí, un hombre del campo.
En el metro me siento muy obsoleto, como un saco de papas. Todos me pasan al lado. Miran todo derecho, muy firme, no como yo de un lado a otro…. En pocas palabras: Soy un hombre del campo.
Además me hace deprimido. Esas cajas grandes que se llaman edificios. Llenas de gente y sin arquitectura (si uno no cuenta el funcionalismo como una forma de arquitectura – ¡yo no lo hago!) Pero, claro, los edificios viejos en Gamla Stan (La Ciudad Vieja) me gustan. Tienen carácter y historia.
La primera vez que fui a Estocolmo fui con mi mujer y dos amigos, una pareja de Flen. El propósito del viaje era visitar un vernissage que tenía una amiga de nosotros.
Su carrera es una maravilla. Empezó a pintar hace cinco años. De repente se puso a pintar edificios y naturaleza. Como si no hubiera hecho otra cosa. Cuando llegamos allá ya hubo vendido 10 cuadros. Si quieréis comprar uno de sus cuadros tenéis que desembolsar 1000 €. Después fuimos a un restaurante estadounidense para comer un biftec.
Si quieréis mirar sus cuadros lo hagáis aquí:
http://www.lenafredriksson.se/ A veces quiero sentirme un poco menos anticuado que lo normal. Particpar en un curso organizado de Adobe, ¿tal vez sea algo? Me inscribí. Ver los últimos avances de la presentación digital podría ser algo. Esta vez fui sólo. Disfrutar de una conferencia con gente que saben de lo que hablan. Jovenes inteligentes de EEUU. Mostrar para si mismo que uno domina la lengua inglesa y mencionar de paso a otros que la conferencia era en inglés, no malo.
Rich Internet Experience Tour – ¿no parece impresionante? Con Flash y lo todo…. En una sala de cine antiguo…. Que ambiente. Sonido alto, batería que toca y el bajo late. Casi despegamos de los sillónes. Cambios rápidos de los dibujos que centellean. Parece un poco demasiado moderno para un jubilado de 64 años……
Bueno, puedo contaros lo que más importa en un curso así. BOLÍGRAFOS. Siempre hay bolígrafos y chupa chupa en la pausa. Mi mujer y yo hemos hecho un deporte de esto. Competimos quien puede coleccionar más bolígrafos que el otro. En una feria para profesores ella ganaba con 32 bolígrafos en comparasión con los 25 que tenía yo.
Esta vez tenía que contentarme con dos bolígrafos y un piruli. Pero uno de los bolígrafos es un gigante y así basta con dos. Y el piruli no me atrevía a comer porque tengo dientes muy fragiles….
Si quieres ver de donde venía la gente que nos enseñaban hay unos en este enlace:
Jag åker inte till Stockholm så ofta. Jag blir nervös av att vara där. Men den här veckan har det hänt två gånger. Det är inte nån stor stad men den räcker för mig, en kille från landet.
I tunnelbanan känner jag mig mycket otidsenlig, som en säck potatis. Alla går förbi på sidorna. De tittar rakt fram, mycket stint, inte som jag från den ena sidan till den andra… Kort sagt: Jag är en kille från landet.
Dessutom gör det mig deprimerad. Dessa stora lådor som de kallar byggnader. Fulla av folk och utan arkitektur (om man inte ser funktionalismen som en form av arkitektur – jag gör det inte!)
Men, det är klart, byggnaderna i Gamla Stan tyciker jag om. De har karaktär och historia. Första gången jag åkte till Stockholm åkte jag med min fru och två vänner, ett par från Flen. Syftet med resan var att besöka en vernissage som en bekant till oss hade.
Hennes karriär är otrolig. Hon började måla för fem år sen. Helt plötsligt började hon måla byggnader och natur. Som om hon inte hade gjort nåt annat. När vi kom dit hade hon redan sålt tio tavlor.
Om ni vill köpa en av hennes tavlor måste ni punga ut med 10 000 kronor. Sen gick vi till en amerikansk restaurang för att äta biffstek. Om ni vill se hennes tavlor gör ni det här:
http://www.lenafredriksson.se/
Ibland vill jag känna mig lite mindre antikverad än vanligt. Delta i en kurs anordnad av Adobe, kanske är det nåt? Jag anmälde mig. Se de senaste framstegen i digital presentation skulle kunna vara nåt. Den här gånge åkte jag ensam. Njuta av en föreläsning av folk som vet vad de pratar om. Intelligenta ungdomar från USA. Visa för sig själv att man behärskar engelska språket och nämna för andra att föreläsningen var på engelska, inte så tokigt.
Rich Internet Experience Tour – verkar inte det imponerande? Med Flash och allting…. I en gammal filmsal.. Vilken miljö. Högt ljud, trummor som slår och bas som dunkar. Vi nästan lyfter i fåtöljerna. Snabba ändringar i bilderna som flimrar förbi. Det verkar lite för modernt för en pensionär på 64 år…
Alltnog, jag kan berätta för er att det viktigaste på en sån här kurs är: KULSPETSPENNORNA. Det finns alltid kulspetspennor och klubbor i pausen. Min fru och jag har gjort en sport av det här. Vi tävlar om vem som kan få flest kulspetspennor. På en mässa för lärare vann hon med 32 pennor mot de 25 som jag hade.
Den här gången fick jag nöja mig med två pennor och en klubba. Men den ena av pennorna är jättestor och då räcker det med två. Och klubban vågar jag inte äta för jag har så dåliga tänder….
Om du vill se var folket kom ifrån som undervisade oss så finns några på den här länken:
¡Hay gente para todo! Ahora en Suecia hay alguién que pone piezas de vidrio en el pollo que se vende en los supermercados. ¿Qué dice uno? Una marca ha sido más afectado, Kronfågel, que tiene su matadero muy cerca de aquí. Pero, parece que con el tiempo, más y más marcas están afectadas. Y hoy leí en el periócico que han encontrado vidrio en un tipo de salchicha que es muy popular, falukorv. ¿Qué mundo es esto?
Kronfågel ha destruido 500 toneladas de pollo una última vez y antes han destruido más. Que perdida enorme para la empresa y para los consumidores. Mucha gente no se atreven a comer pollo más. No sé, si esto es lo que quieren, esos imbéciles que hacen esto. ¿Es el motivo que quieren decicir lo que comamos nosotros los suecos? Discuten si es alguién que trabaja en la producción o no. Puede ser alguién que quiere causar pánico. ¿Terroristas?
Todo ha sucedido durante quince días hasta hoy y la policía no tiene ningún idea de quien puede ser el culpablae o los culpables. Ahora han recurrido a la policía nacional para que resuelvan el crimen.
Ellos que hacen esto no parecen preocuparse de las consequencias si alguién coma el pollo con el vidrio. Hay gente que han comido el pollo y que han roto sus dientes. ¿Qué pasa si un niño come el pollo con vidrio?
Espero que sea como en el colegio cuando uno sufre una epidemía de chichetas en las sillas. Que termine pronto.
En sueco/På svenska.
Glas i kycklingen (76)
Det finns folk till allt! Nu är det nån i Sverige som lägger glasbitar i kycklingen i affärerna. Vad säger man? Ett märke har blivit mest utsatt, Kronfågel, som har sitt slakteri mycket nära oss. Me, det verkar som att med tiden, drabbas fler och fler märken. Och idag lästa jag att de har hittat glas i en sorts korv som är mycket populär, falukorv. Vad är det för värld?
Kronfågel har förstört 500 ton kyckling sista gången och innan har man förstört mer. Vilken enorm förlust för företaget och konsumenterna. Många vågar inte länge äta kyckling. Inte vet jag, om det är det de vill, de idioter som gör detta. Är det motivet, att de vill bestämma vad vis svenskar ska äta? De diskuterar om det är nån som arbetar i produktionen eller inte. Kan det vara nån som vill skapa panik? Terrorister?
Allt har pågått under 14 dagar tills idag och polisen har ingen aning om vem eller vilka som är skyldiga. Nu har man tillkallat rikskriminalen för att de ska lösa brottet.
De som gör detta verkar inte bekymra sig om följderna om nån äter kyckling med glas. Det finns folk som har ätit kyckling och har fått tänderna förstörda. Vad händer om ett barn äter kyckling med glas?
Jag hoppas att det är som i skolan när det går epidemier med häftstift på stolar. Att det går över snart.
Hay un sitio donde nos gusta a pasear a mi mujer y yo. Se llama Himlinge. El paisaje es fascinante, con colinas flacas llenos de enebros grandes y piños con ramas gordas. En el verano el campesino tiene sus vacas allí y como ya sabéis no nos gustan ir entre las vacas. Por esto paseamos allí solo en la primavera y el otoño.
También podemos combinar el paseo con compra de huevos. El campesino vende huevos en una cabaña al lado de la finca. Hoy compramos huevos de pollos, pequeños huevos que cuestan un euro por 30 huevos, es barato, ¿eh?
En la primavera el musgo está cubierto de hierba marrón clara, las ramitas crujen debajo los pies cuando uno va y hay un ruido increíble en el cielo y en los prados. Allí hay; aves. Hay grullas, son los más grandes, sus sonidos parecen a trompetas y son una vista impresionante cuando vuelan sobre mi cabeza. Las grullas son los más bravas de las aves, esperan mucho tiempo hasta que huyan, uno puede venir muy cerca. Otra cosa con los gansos. En una distancia bastante lejos empiezan cachachear y si uno viene más cerca que 100 metros abandonan el campo.
Y así circulan en el cielo mirando hacia abajo a un jubilado demasiado gordo andando entre los enebros y debajo los piños.
Hay un lago, claro, muy cerca. Ahora el hielo lo cubre, pero pronto se abrirá para que los aves puedan nadar, comer y construir nidos en el junco. Unos de los gansos y las grullas, no muchas, se quedan en el lago. Los otros continúan el viaje al norte. Hay cisnes también, dos tipos.
Uno nos llamamos “cisne de canto” y el otro “cisne de bulbo”. (No he encontrado los nombres españoles en el diccionario).
Una vez cuando paseamos allí encontramos a un alce. Estuvimos en una distancia de tres metros o algo así. El alce se asustó y nosotros tuvimos miedo. El alce se fue con un estruendo terrible y el silencio se restablició.
Pero, qué pasa ahora? Viene dos hombres con perros en el prado. Se acercan los gansos que están un poco más lejos. Primero solo miran los gansos. Después retiran un poco para ver adónde van ellos con los perros. Después empiezan a gritar y unos se ponen a aletear. Y finalmente pasa un mar de gansos sobre nosotros en un ruido espantoso.
Los gansos se mueven al lago. Allí se descansan sobre el hielo. Uno comprende porque se los usan para guardar el whisky Ballantine, si vienen ladrones cacachearan y los guardias vienen. Una de nuestras escritoras más famosas es Selma Lagerlöf. Ha escrito El maravilloso viaje de Nils Holgersson un cuento para niños y adultos. Trata de un hijo Nils, que va en la espalda de un ganso, Akka. Ve mucho en su viaje por Suecia.
Si quieres ver más sobre Selma hay un enlace aquí:
http://es.wikipedia.org/wiki/Selma_Lagerl%C3%B6f
En sueco/På svenska
En promenad i Himlinge (75)
Det finns ett ställe där vi tycker om att promenera min fru och jag. Det heter Himlinge. Landskapet är fascinerande, med flacka kullar fulla av stora enar och tallar med grova grenar. På sommaren har bonden sina kor där och som ni redan vet tycker vi inte om att gå bland kor. Därför promenerar vi där bara på sommaren och hösten. Vi kan också kombinera promenaden med att köpa ägg. Bonden säljer ägg i ett skjul på sidan av lagården. I dag köpte vi kycklingägg, små ägg som kostar tio kronor för 30 ägg, det är väl billigt?
På våren är mossan täckt av ljusbrunt gräs, grenarna krasar under fötterna när man går och det är ett ljud utan like på himlen och på fälten.
Där finns; fåglar. Det finns tranor, de är störst, deras ljud liknar trumpeters och de är en imponerande syn när de flyger över mitt huvud. Tranorna är de modigaste av fåglarna, de väntar länge innan de flyr, man kan komma mycket nära. Annat är det med gässen. På ganska långt avstånd börjar de att kackla och kommer man närmare än 100 meter flyr de fältet.
Och så flyger de runt på himlen och tittar ner på en för tjock pensionär som går mellan enar och under tallar. Det finns en sjö, förstås, mycket nära. I dag täcks den av is, men snart kommer den att öppna sig, så att fåglarna kan simma, äta och bygga bon i vassen.
Några av gässen och tranorna, inte så många, stannar vid sjön. De andra fortsätter färden mot norr. Det finns svanar också, två sorter. En kallar vi sångsvan och den andra knölsvan. (Jag har inte hittat de spanska namnen i lexikonet).
En gång när vi gick där så mötte vi en älg. Vi var på ett avstånd av tre meter eller nåt sånt. Älgen blev förskräckt och vi blev rädda. Älgen for iväg med ett förskräckligt oväsen och tystnaden återvände.
Men, vad händer nu? Det kommer två karlar med hundar på fältet. De närmar sig gässen som finns lite längre bort. Först tittar gässen bara. Sen drar de sig tillbaka lite för att se vart de med hundarna ska gå. Sen börjar de skrika och några börjar flaxa. Och till slut passerar ett hav av gäss över oss med ett väldigt oljud.
Gässen flyger till sjön. Där vilar de på isen. Man förstår att de använder dem för att vakta Ballantine-whiskyn, om det kommer tjuvar kacklar de och vakterna kommer. En av våra mest berömda författarinnor är Selma Lagerlöf. Hon har skrivit Nils Holgerssons underbara resa en berättelse för barn och vuxna. Den handlar pojken Nils, som åker på ryggen på en gås, Akka. Han får se mycket på sin resa genom Sverige.
Vill du veta mer om Selma finns en länk här:
http://es.wikipedia.org/wiki/Selma_Lagerl%C3%B6f
Ahora te contaré algo de un viaje con muchos incidentes. Era un viaje a España. La Unión Europea me había regalado dinero en forma de una beca para que pueda irme a un curso en Oviedo en Asturias. Este relato consiste en partes elegidas de mi descripción del viaje que tuve que hacer después del curso.
¡El vuelo estaba anulado!
El avión para Köpenhamn a las 8.35 estaba anulado. Sentía un poco de molestia y tenía indicio de palpitaciones, pero Wera (una compañera de viaje) pensaba que debíamos ir a la Información (no te olvides ir a la Información si vayáis a algún sitio – puede merecer la pena) Hicimos un cambio, muy bravo y rápido. Después teníamos que correr al avión que salió a las 8.00.
Si hubiera seguido el consejo de mi buen amigo Fred, llegar a la facturación del equipaje un cuarto antes ("solo escriben así, queda tiempo aún así") habría podido ir a la mierda. Y sentía como un presagio lúgubre por el futuro, es decir el viaje, podéis jurar…
Pero, para alimentar vanas esperanzas en nosotros, los viajes a Köpenhamn y Madrid pasaban sin problemas – desayuno y almuerzo en el avión y uno piensa que la vida es sin problemas.
¡Overbooking!
En Barajas teníamos un espacio vacío en el horario y yo y unos compañeros de curso teníamos cuatro y media hora para fustigar bastante a rectores y colegas, en paz y tranquilidad, sin ser molestados de clases y cosas así. Tomamos café solo y masticábamos cruasanes y las migas volaban, hacíamos un poco ruido que solo unos profesores de juerga pueden hacer.
Cuando venimos a la facturación del equipaje teníamos overbooking. No sabía qué era eso, pero comprendía que era algo malo, porque los otros parecían indignados. No era tan bueno, lo comprendí cuando los otros me lo explicaban.
Si uno tiene overbooking te no dejan subir a bordo, la compañía aérea ha reservado demasiados pasajeros en esperanza de que no vengan anulaciones y no parecían venir anulaciones en absoluto, sino teníamos que estar sudando y era un poco ruidoso también – no era divertido tener overbooking de verdad.
Por otra parte debía ser muy divertido para Gunnar, al que le gusta cuando vuelos están anulados – es un poco más emocionante así, dice. Él había ido a Madrid para pasear y tomar una cerveza. Tener overbooking debiera ser mejor aún – el momento de tensión es un poco más prolongado cuando tú estás esperando, viendo a los compañeros de curso y otros desaparecer y tú tienes que esperar y esperar. ¡Él si no tenía overbooking! Cobardemente hubo hecho su facturación del equipaje varias horas antes de la salida y de esta manera había perdido la posibilidad de tener un overbooking monstruoso.
Preguntamos qué pasaría si, solo de pensarlo, no pudiéramos ir en el avión para Oviedo, algo que podría interesante saber. Primero no entendimos que ella dijo en la transportación, pero después comprendía que iba a haber hotel en Madrid, con cena magnífica y desayuno y cosas así. De repente una transportacionera nos capture y nos llevó a la salida, nos bañábamos en sudor y las maletas iban de aquí para allí. Al fin solo quedamos Ruth, Wera y yo y una persona de Oviedo que teníamos overbooking. Pero ahora habíamos venido lejos y solo teníamos un poco de overbooking si uno lo dice así.
La mujer en la transportación de equipaje veía nuestros vistazos y repitió con vista tierna la oferta de una noche completa en Madrid y para estar seguro empecé a prepararme mentalmente a una buena noche en Madrid. ¿Tal vez no sea tan malo? ¿Cena con tres platos? Coñac con el café… Pero entonces empezó el alboroto otra vez y fuimos transportados al avión y en un abrir y cenar los ojos estuve en camino al aire, sentado al lado del señor español que era overbooked. Empezó a hablar inglés conmigo y si hubiera sido persistente y insistido en que hablara español conmigo habría tenido un poco de práctica, pero estuve demasiado cansado y él venía de Miami y tenía un derecho cierto de hablar inglés.
En sueco/På svenska
Resa till Spanien. Första delen (74)
Nu ska jag berätta för dig om en resa med många incidenter. Det var en resa till Spanien. EU hade gett mig pengar i form av ett stipendium för att jag skulle kunna åka på kurs i Oviedo i Asturien.
Den här redogörelsen består av utvalda delar av resebeskrivningen som jag måste göra efter kursen.
Flyget inställt!
Planet till Köpenhamn klockan 8.35 var inställt. Det kändes obehagligt och jag fick antydan till hjärtklappning, men Wera tyckte att vi skulle gå till Informationen (glöm inte att gå till Informationen om ni ska någonstans - det kan löna sig) och varför inte? Det gick ju bra förra gången. Snabbt gjordes en djärv ombokning och vi fick rusa till ett plan som gick 8.00.
Hade jag följt Freds råd, att komma till incheckningen en kvart före ("för de bara skriver så där, man hinner ändå") så hade det kunnat gå tokigt. Och det kändes som ett lugubert omen inför resan ska ni veta… Men, för att invagga oss i falsk säkerhet, så gick resorna till Köpenhamn och Madrid bra - frukost och lunch på planet kan lätt få en att tro att livet är bekymmerslöst.
Överbokade!
På Barajas hade vi ett stort hål i tidtabellen och jag och några kurskamrater hade fyra och en halv timme på oss att hudflänga skolledningar och kolleger rejält, i lugn och ro, utan att bli störda av lektioner och sånt. Vi drack café solo och tuggade croissanter så att smulorna flög och stojade lite lagom, så där som bara ett gäng svenska lärare på vift kan.
När vi kom till incheckningen var vi överbokade. Känn på ordet, överbokade. Det visste jag inte riktigt vad det var, men jag förstod att det inte var något vidare, för de andra såg så upprörda ut. Det var faktiskt inget vidare heller, det förstod jag när de andra förklarade för mig. Är man överbokad får man nämligen inte komma ombord, för flygbolaget har tagit med för många passagerare i hopp om att det ska bli återbud och det verkade inte alls bli några återbud, utan vi fick stå och svettas och så var det bullrigt - det var faktiskt inget roligt att vara överbokad.
Å andra sidan borde det ju vara väldigt roligt för Gunnar, som tycker om när plan blir inställda - det blir mer spännande då, säger han. Han hade åkt in till Madrid för att flanera och ta en öl. Så glad han måste bli nu då, tänkte jag. Att vara överbokad måste ju vara ett strå vassare - själva spänningsmomentet blir ju som mera utdraget när man får stå och vänta och se kurskamrater och andra försvinna vid eventuella återbud och man själv får stå och vänta och vänta. Inte var han överbokad inte! Fegt hade han checkat in flera timmar i innan avgången och missade på så sätt möjligheten att bli jätteöverbokad.
Vi frågade vad som skulle hända om vi, hemska tanke, inte kom med planet till Oviedo, något som kunde vara intressant att veta. Först förstod vi inte vad hon sa i incheckningen, men sen förstod jag att det skulle vankas hotellrum i Madrid, med fin middag och frukost och sånt. Plötsligt slets vi iväg av en annan incheckerska som raskt drog oss med till gaten, svetten lackade och väskorna slängde och for. Till slut var det bara Ruth, Wera och jag en ovieding som var överbokade. Nu hade vi ju kommit långt och var bara lite överbokade om man säger så.
Incheckerskan såg våra vädjande ögonkast och upprepade med en mild blick erbjudandet om en helnatt i Madrid för säkerhets skull började jag mentalt förbereda mig för en natt i Madrid. Det var väl inte så tokigt ändå? Tre rätters middag? Konjak till kaffet….. Då blev det plötsligt ny fart på kalabaliken och vi fördes raskt ombord på planet och innan jag visste ordet av var jag på väg upp i luften, sittande bredvid den överbokade spanjoren. Han började prata engelska med mig och nu skulle jag väl ha varit envis och pockat på att få prata spanska, men jag orkade inte. Dessutom hade han varit i Miami, så han pratade ju engelska med en viss rätt.
Ayer vi un programa que trataba de el “crisis” y sus causas. Claro, ya sabía mucho. Pero el programa era muy pedagógico y mostraba como el ávido de riqueza hacían que los bancos dieran créditos a gente sin garantías que pudieran cancelarlos.
El método dudoso era el siguiente: Primero dar crédito a una persona sin garantías. Vender las demandas a otros bancos y empresas de crédito. El banco que ha comprado el crédito puede “empaquetarlo”, a veces con acciones a “instrumentos financieros” y venderlos “instrumentos” a otros bancos. Así era casi imposible saber lo que había en estos paquetes. Unos hablan de “créditos contaminados”. Y los bancos, también en Europa y Suecia, vendían paquetes entre sí que daba gusto de verlo. Todo funcionaba hasta que los prestatarios no podaran cancelar los créditos. Y el interés cambia, lo sabemos todos.
Anteayer leí en el periódico que el año que viene, van a reducir a las pensiones con cinco por ciento o algo así. Esto debido que el valor de los fondos de pensiones han bajado demasiado, parcialmente porque los bancos han invertido en créditos contaminados.
Todos los periódicos tienen suplementos económicos donde hay periodistas no sé cuantos, pero ninguno de ellos nos ha alarmado de algún peligro inminente.
Los suecos obtienen pensión a los 65 años. El próximo año tendré 65 años, es decir voy a empezar mi carrera como jubilado con pensión reducida. Y no había contado con esto, claro, que tener pensión reducida porque los bancos en EEUU han dado créditos sin garantías.
Pero tales cosas hacen que uno comprenda lo que significa vivir en un mundo globalizado. Si, la vida está llena de duras pruebas y sorpresas
Att vara pensionär i en globaliserad värld (73)
I går såg jag ett program som handlade om “krisen” och dess orsaker. Det är klart, jag visste redan mycket. Men programmet var mycket pedagogiskt och visade hur girigheten efter rikedom gjorde att bankerna gav krediter åt folk utan garantier att de kunde betala tillbaka dem.
Den tvivelaktiga metoden var följande: Ge först kredit åt en person utan garantier. Sälj fordringarna till andra banker eller kreditinstitut. Banken som har köpt fordringarna kan “paketera” dem, ibland med aktier till finansiella instrument och sälja instrumenten till andra banker. På så sätt var det nästan omöjligt att veta vad som fanns i dessa paket. Några pratar om “giftiga krediter”. Och bankerna, även i Europa och Sverige, sålde dessa papper mellan sig så det stod härliga till. Allt fungerade tills att låntagarna inte kunde återbetala krediterna. Och ränta den ändras, det vet alla.
I går läste jag i tidningen att nästa år, kommer man att sänka pensionerna med fem procent eller något sånt. Detta p g a att värdet på pensionsfonderna ha sjunkit för mycket, delvis därför att bankerna har investerat i förgiftade krediter.
Alla dagstidningar har tidningsbilagor där det finns journalister jag ve tinte hur många, men ingen av dem har slagit larm om någon överhängande fara.
Svenskarna får pension vid 65 år. Nästa år blir jag 65, dvs jag kommer att börja min karriär som pensionär med sänkt pension. Och det hade jag inte räknat med, naturligtvis, att få sänkt pension för att bankerna i USA har givit krediter utan säkerhet.
Men sånt gör att man förstår vad det betyder att leva i en globaliserad värld. Ja, livet är fullt att hårda prov och överraskningar.
Siempre he admirado a gente como Einstein, Newton, Darwin y otros científicos que han hecho cosas con mucha importancia para la humanidad. Ellos son genios simplemente. Por trabajo duro y una voluntad de saber cómo es el mundo han obtenido fama por sus esfuerzos.
Ahora, queridos lectores y escuchadores, yo también puedo llamarme genio. Y entonces caviláis, ¿qué ha hecho ahora para llamarse genio? ¿Algúna invención? ¿Un descubrimiento? No, nada de esto. Yo como tantos otros estoy afectado por la pestilencia japonesa que se llama SUDOKO. He dejado los crucigramas – son demasiados fáciles. Solo es sudoko que vale.
Y claro, machacando se aprende el oficio. Después de un año desplazando a cifras en cuadrados con nueve cuadros he obtenido un poco de abilidad de esto.
Suelo hacer el sudoko que hay en mi periódico DN. Avanzaba de fácil a muy difícil y me sentía muy contento del avance.
Entonces, de repente, el periódico cambio de sistema de sudoko. También ahora hay diferentes niveles de dificultad, pero fácil es ahora como difícil en el otro sudoko y muy difícil es superdifícil etc. Pero yo, optimista como siempre, eligía el nivel más avanzado en seguida. Después de veinte minutos pensando y cambiando y no sé lo todo - ningún resultado. Nada.
Otra vez, lo mismo. Mi confianza en mi mismo empezaba a desaparecer y tenía que elegir un nivel más bajo. ¡Qué desgracia!
Pero un día traté otra vez con el nivel muy avanzado y lograba solver el sudoko en 8.11 minutos! Las lágrimas estaban cercas y casi sufrí un colapso de alegría…..
Y el nivel más avanzado se llama Genio. Es por esto puedo llamarme genio yo también. Solo hay un problema. Llegué al noveno lugar con 8.11 y el ganador tenía 5.56…. Es decir, soy un genio con reservas…
Si tú crees que eres un genio puedes probar el sudoko en esta dirección: http://www.dn.se/webbspel/sudoku/
!Buena suerte! (mr g)
En sueco/På svenska
Geni med reservationer (72)
Jag har alltid beundrat folk som Einstein, Newton, Darwin och andra vetenskapsmän som har gjort saker med stor betydelse för mänskligheten. De är helt enkelt genier. Genom hårt arbete och en vilja veta hur världen är har de blivit berömda för sina ansträngningar.
Nu, kära läsare och lyssnare, kan även jag kalla mig geni. Och då tvekar ni, vad har han gjort för att kalla sig geni? Nån uppfinning? En upptäckt? Inget av det. Jag som så många andra är infekterad av den japanska pest som kallas SUDOKO. Jag har lagt av med korsord – de är för enkla. Det är bara sudoko som gäller.
Och det är klart, övning ger färdighet. Efter ett års flyttande av siffror i kvadrater med nio rutor har jag uppnått en viss färdighet på detta. Jag brukar göra sudokot som finns i min tidning DN. Jag avancerade från enkelt till mycket svårt och kände mig mycket nöjd med framgången.
Då, helt plötsligt, ändrar tidningen sudokosystem. Även nu finns svårighetsnivåer, men lätt är numer som svårt i det andra sudokot och mycket svårt är supersvårt o s v.
Men jag, optimist som alltid, valde den svåraste nivån på en gång. Efter tjugo minuters tänkande och flyttande och jag vet inte allt – inget resultat. Inget alls.
En gång till, samma sak. Mitt självförtroende började försvinna och jag måst välja en lägre nivå. Vilket elände!
Men en dag försökte jag igen med den avancerad nivån och lyckades lösa sudokot på 8.11 minuter. Tårarna var nära och jag kollapsade nästan av glädje…. Och den svåraste nivån kallas Geni. Det är därför jag också kan kalla mig geni. Det finns bara ett problem. Jag kom på nionde plats på 8.11 minuter och vinnaren hade 5.56… D v s, jag är ett geni med reservationer….
Om du också tror att du är ett geni kan du prova sudokot på en här adressen:
http://www.dn.se/webbspel/sudoku/
Empecé a trabajar cuando tenía 15 años. Entonces no era difícil encontrar trabajo. Las industrias en Suecia gritaban para tener mano de obra. Tomé mi bicimoto y me fuí a una fábrica de masa de papel. Allí fui a la oficina donde empleaban a gente. Hablé con el jefe y él me dijo: ”Vayate a las talleres, habla con Sixten Jonsson, él va a decirte que hacer”. Y así fuí empleado.
Mi primer trabajo estaba duro y aburrido. Tenía que estar en una torre de hierro con una lijadora pesada puliendo las soldaduras en las paredes de la torre. Caramba que trabajo. Día tras día. Y para un palillo como yo mis abrazos estaban de cemento cuando llegaba a casa. Después de esto afilaba tubos con una lijadora tan pesada como la otra. Pero entonces podia por lo menos estar sentado. A veces una rata muy grande me observaba de su agujero. Todo era - ¡estupendo!
Trabajé en las talleres dos años. No era facil movilizar entusiasmo por tal trabajo. Afortunadamente o desfortunadamente o no, no sé, pero me decharon para darme otro empleo. Esta vez un trabajo para blanquear la masa de papel por turnos, día y noche todos los días de la semana a veces con máscara de antigás todo el turno. ¿Por qué? Porque blanqueaban la masa con cloro y a veces los tubos estaban rotos y el cloro se salía. Todo era ¡fantástico!
En este tiempo tuve un amigo Urban que había empezado en un colegio para adultos, una folkhögskola, se llamaba Wik y era una universidad popular.
Èl me envió una carta para contarme que divertido era estudiar de adulto. Y me propuso que yo también debiera empezar a estudiar. Y yo lo hice.
Estudié por nueve años. Dos años en universidad popular, tres años en liceo nocturno, tres años en la universidad y un año en el seminario. El español estudiaba más tarde.
Ahora cuando estoy jubilado, pienso a veces si no me hubiera cambiado de vida, cómo habría sido entonces. Días y noches en aire destruida de cloro, con problemas de dormir y sobre todo, sin el conocimiento que tengo ahora. Y si habéis pasado una industria donde se produce masa de papel, entonces sabéis que tufo hay allí. Para decir la verdad, apesta a mierda.
No, prefiero trabajar con papel en forma de libros. ¡No me gusta producirlo!
Ett brev betyder så mycket (71)
Jag började jobba när jag var 15 år. Då var det inget svårt att få arbete. Industrierna i Sverige skrek efter arbetskraft. Jag tog min moped och åkte till en massafabrik. Där gick jag till personalkontoret. Jag pratade med chefen och han sa: ”Gå till verkstan, prata med Sixten Jonsson, han kommer att tala om för dig vad du ska göra”. Och så var jag anställd.
Mitt första arbete var hårt och tråkigt. Jag måste stå i ett torn av järn med en tung slipmaskin och slipa svetsfogarna på insidan av tornet. Tjosan vilket jobb. Dag efter dag. Och för en benget som mig var mina armar som cement när jag kom hem.
Efter detta slipade jag rör med en slipmaskin som var lika tung som den andra. Men jag kunde åtminstone sitta ner. Ibland tittade en stor råtta på mig från sitt hål. Allt var – toppen!
Jag arbetade på verkstan i två år. Det var inte lätt att mobilisera nån entusiasm för ett sånt jobb. Som tur var eller oturligtvis, jag vet inte, gav de mig sparken för ett annat jobb.
Nu var det ett jobb att bleka pappersmassa med skiftgång, dag och natt alla dagar i veckan och ibland med gasmask hela skiftet. Varför? Därför att massan blektes med klor och ibland var rören sönder och gasen läckte ut. Allt var fantastiskt!
På den här tiden hade jag en kompis Urban som hade börjat på en folkhögskola, den hette Wik (och det var en folkhögskola). Han skickade ett brev till mig för att tala om hur roligt det var att studera som vuxen. Och han föreslog att även jag borde börja studera. Och det gjorde jag.
Jag läste i nio år. Två år på folkhögskolan, tre år på kvällsgymnasium, tre år på universitetet och ett åt på lärarhögskola. Spanska läste jag senare.
Nu när jag är pensionär, tänker jag ibland på hur det skulle varit om jag inte förändrat mitt liv. Dagar och nätter i luft förstörd av klor, med sömnproblem och allt, utan de kunskaper jag har nu. Och har ni åkt förbi en massafabrik vet ni vilken stank det är där. För att säga som sanningen är, det luktar skit.
Nej, jag föredrar att arbeta med papper i form av böcker. Inte att producera det!
Una noche cuando estabamos en la casita me llamó mi vecino para informarme de una cosa que hemos esperado 14 años. Dijo que la urbanisación necesitaba dinero y por esto van a cortar los abetes en frente de nuestra casa para venderlos. El corazón hizo un golpe en mi pecho – ¡finalmente!
Hemos tratado de convencer los hombres con sierras de motor que hermosa estaría nuestra colina con solo abedules, que bueno sería para los anemones, no mencionando que bueno sería con un poco de vista al lago para nosotros. El principio ha sido, si quiere ver el lago vayate allá. Y ahora están cortados todos los abetes, esperando de que venga un hombre con caballo para transportarlos al aserradero.
Me ha irritado que casi todos que han tenido posibilidad ha cortado calles en el bosque en frente de sus casas para ver el lago mejor. No es especialmente bonito. Pero una colina seleccionada ante nuestra casa si lo es.
Ahora solo vemos el hielo, (tengo que informaros que han visto huellas de lobo en el lago – ¡caramba!) pero pronto viene la primavera, y después el verano. Puedo pensarme sentado a la mesa con una bebida de algún tipo en la mano y los ojos fijados a la vista del lago.
Era un trabajo duro. Eramos 7-8 personas que trabajaban con la selección. Unos con sierras de motor y otros arrastrando ramitos de abeto para quemar. Esto le gusta a mi mujer. Ella siempre quema en la chimenea cuando llegamaos a la casita. Pero es muy bien para el compañerismo trabajar juntos con cosas comunes. Dos de las mujeres venían con café y bollos. Es un placer estar sentado en un tronco de abete con una tasa de café en la mano, cansando después de un trabajo duro. El olor de árboles recién cortados y el aire fresco de la naturaleza, y que todo va a resultar en vista al lago – es lo mejor!
Pero ahora cuando el sol brilla en las cristales de ventana, sin estar cubiertas de abetes, uno no solo puede ver el lago. Uno ve que sucias están las cristales también. Puedo imaginarme quén es que tiene que lavarlas….. Sí, claro, yo.
El que quiere saber un poco de la tradición de canciones en Suecia tiene que saber un poco de Bellman. Uno podría llamarle el cantante nacional. Este cantante vivió entre 1740 y 1795. Acompañaba sus canciones con un laúd (un cister). Tenía siempre problemas económicos. Una vez tuvo que escapar a Noruega para evitar a los acreedores. Pasó un período en carcel, pero el rey Gustav III le ayudaba obtener trabajo. Bellman escribía canciones que daban homenaje al rey y Bellman actuaba en el corte.
Los temas de sus canciones eran bajos y la gente que aparecen en ellas son hombres fracasados y mujeres de poca virtud, alcohólicos y putas. Unas figuras concocidas son Mowitz, Fredman y Ulla Winblad.
Les describe de una manera sin puntos de vista morales, crudo y sin maquillaje. Les describe como son, con simpatía y pasión.
Sus ediciones más conocidas son Los epístolas de Bellman (Bellmans epistlar) y Las canciones de Bellman (Bellmans sånger).
Aquí debajo hay un verso de una canción. Se llama Käraste bröder, systrar och vänner (Queridos hermanos, amigos, hermanas). He tratado de traducirlo pero falta rima – es casi imposible traducir su poesía. Esto es por lo menos un intento.
Queridos hermanos, amigos, hermanas
mira padre Berg afina y templa
las cuerdas de su violin
el arco está tomando.
No tiene ojo, la nariz está partida
esputando el tornillo, mira;
ahora toca un poco;
con la jarra en la silla;
Ta ta ta ta ta mira al sol
ta ta el violin agobía
equivocandose
a veces trinando.
Queridos hermanos andad de puntillas
guantes en manos sombreros en cabeza.
Mira doncella Lona!
Zapatos con cintas rojas!
Calcetines azules también!
Mangaba melodías de otros (no habían derechos de autor en este tiempo) especialmente de Francia. Si él no lo hubiera hecho las melodías habrían sido desconocidas hoy. También componía melodías y unas de las mejores son de su mano. Era un imitador muy bueno y podía sonar como una orquesta, cantando, acompañandose con el laúd, imitando instrumentos diferentes.
Hay una biografía sobre Carl Michael Bellman en inglés. Paul Britten Austin: Carl Michael Bellman. Genious of the Swedish Rococo (Malmö 1967).
Bellman en español en Wikipedia
(El tío de Bellman, Martín Bellman se casó con una mujer rica en España y vivía en Cadiz)
Canciones:
Mollberg satt i paulun
Fjäriln vingad syns på Haga
Solen glimmar
Träd du fram nattens gud
Fredmans Sång No 5cv
Glimmande nymf
En sueco/På svenska
Bellman – en svensk sångare i det sjuttonde
århundradet (69)
Den som vill veta något om sångtraditionerna i Sverige måste känna till lite om Bellman. Man kunde kalla honom för nationalsångare/trubadur. Den här sångaren/trubaduren levde mellan 1740 och 1795.
Han ackompanjerade sina sånger med en luta (en cister). Han hade jämt ekonomiska problem. En gång måste han fly till Norge för att undvika fordringsägarna. Han tillbringade en tid i fängelse, men kung Gustav III hjälpte honom att få jobb. Bellman skrev sånger som hyllade kungen och framträdde på slottet.
Temata för hans sånger var låga och människorna som förekommer i dem är misslyckade, kvinnor med föga dygd, alkisar och horor. Några kända figurer är Mowitz, Fredman och Ulla Winblad.
Han beskriver dem utan att moralisera, rått och osminkat. Han beskriver dem som de är, med sympati och inlevelse.
Hans mest kända verk är Fredmans epistlar och Fredmans sånger.
Här nedan finns en vers från en sång. Den heter Käraste bröder systrar och vänner. Jag har försökt att översätta den men det fattas rim – det är nästa omöjligt att översätta hans poesi. Det här är i alla fall ett försök.
Käraste bröder, systrar och vänner
si fader Berg, han skruvar och spänner
strängarna på fiolen och stråken han tar i hand.
Ögat är borta, näsan är kluven,
si hur han står och spottar på skruven;
ölkannan står på stolen; nu knäpper han litet grand:
ta, ta, ta, ta, ta, grinar mot solen,
ta, ta, ta, ta, ta, pinar fiolen,
han sig förvillar,
drillar ibland.
Käraste bröder, dansa på tå,
handskar i hand och hattarna på!
Si på jungfru Lona,
röda band i skorna
nya strumpor himmelsblå!
Han lånade melodier från andra (det fanns ingen upphovsrätt på den här tiden). Om han inte hade gjort det så hade melodierna varit okända i dag.
Han skrev också själv melodier och några av de bästa är av hans hand. Han var en mycket god imitatör och han kunde låta som en orkester när han sjöng och ackompanjerade sig på luta och imiterade olika instrument.
Det finns en biografi över Bellman på engelska. Paul Britten Austin: Carl Michael Bellman. Genious of the Swedish Rococo (Malmö 1967).
Bellman på spanska på Wikipedia
(En farbror till Bellman, Martin Bellman gifte sig med en rik kvinna i Spanien och bodde i Cadiz)
Sånger:
Mollberg satt i paulun
Fjäriln vingad syns på Haga
Solen glimmar
Träd du fram nattens gud
Fredmans Sång No 5cv
Glimmande nymf
Mi amigo en el norte ha comprado un nuevo coche, un Audi Quattro. Cuando le visitamos la otra semana quería mostrarnos que buen coche tenía. Nos invitó a un viaje en un paisaje nevado. Puesto que estaba en los alrededores donde viví en mi juventud él me preguntaba adónde quisiera ir. Propuse un sitio que se llama Gårdskär, porque me gustaba saber donde vivían mis primas hace muchos años. Íbamos acá y allá allí y no era fácil encontrar la casa donde vivían. Pero finalmente nos lograba hacerlo.
Después dirigíamos a un sitio donde vivía entre los 15 y 20 años, Karlholmsbruk. Entre Gårdskär y Karlholmsbuk hay un pequeño camino donde no es fácil encontrar a otros coches. Y con mucha nieve es aún más difícil hacerlo. Normalmente hay palitos rojos puestos en la carretera para mostrar donde termina el camino y empieza haber solo nieve. Pero, en este caso no era así. Y claro, encontramos un coche donde el camino era lo más estrecho. Mi amigo giró a la derecha creyendo que había más camino que nieve. Desafortunadamente no era así y de repente nos encontramos en la cuneta….
¡Así es la vida! Pero tenía un buen seguro de vehículo – todo gratuito. Con un móvil no es difícil ponerse en contacto con un grúa para el remolque. Es el tiempo… En un pequeño camino en la campaña, lejos de una ciudad. Afortunadamente hubo un pista de hielo un poco más adelante en el hielo del mar. Todos que se iban allá se paraban para ofrecernos ayuda. Pero un visto al coche les hacían comprender que era imposible hacer algo. Una vez vino dos coches llenos de hombres (8) que querían tratar de sacar el coche de la nieve – sin resultado.
Un hombre decía que la grúa estuvo allí ayer también para ayudar a una señora con coche en la cuneta. Decía que el problema es que la máquina quitanieves ”sobrequita” y ”hay” camino donde solo hay nieve. Pero, después de esperar dos horas llegó la grúa. Nos sacó de la cuneta y podíamos continuar nuestro viaje. Elegimos un camino más ancho esta vez.
Voy a presentar en unos episodios un poco de la música sueca. Esta la primera parte os contaré del instrumento nyckelharpa, "arpa de clave/llave" y también os daré unas enlaces para que podáis escuchar el misterioso sonido de esto intrumento.
Describir este instrumento es muy divertido para mí, puesto que viene de mi provincia Uppland. Cuando era joven tenía un amigo cuyo padre solía cazarnos borracho tocando su nyckelharpa. Entonces no comprendíamos nada de que interesante es este instrumento. Para nosotros Elvis y ellos eran los artistas interesantes.
El origin de la nyckelharpa es un poco dificil de saber. Se cree que era común en los países nórdicos y en norte de Alemania en la Edad Media. Solo parece haber sobrevivido en Suecia y especialmente en Uppland, la provincia donde nací yo.
La nyckelharpa tiene un sonido muy especial. Parece muy medieval. Lo que hace que suena así es que hay cuerdas que consuenan, resonan con las cuerdas que se toca. Es del mismo principio como la gaita. Allí hay los tubos que suenan juntos con el tubo en lo cual se toca. También la gaita tiene un sonido medieval y también la gaita era muy común en toda Europa durante la Edad Media.
La nyckelharpa es como una mezcla entre un violin y una viola de rueda/zanfona. Pero la nyckelharpa se toca con arco, la zanfona las cuerdas vibran por la fricción de una rueda que se mueve con un manubrio. Ambos instrumentos tienen claves/llaves para formar los tonos.
Se toca el instrumento solo o juntos con otros tocadores con nyckelharpa o violines. Ahora hay mucha gente que tocan la nyckelharpa, ha tenido un renacimiento desde hace los setentas. También en EE UU hay gente que tocan la nyckelharpa.
Aquí he puesto dos enlaces para conocer la nyckelharpa y la viola de rueda Ambos de Youtube.v
En sueco/På svenska
Nyckelharpan – ett svenskt instrument (66)
I några episoder tänker jag presentera svensk musik. Den här första episoden ska jag berätta för er om nyckelharpan och också ge er några länkar för att ni skunna lyssna på det mystiska ljudet hos detta instrument.
Att beskriva det här instrumentet är mycket roligt för mig, eftersom det kommer från mina hemtrakter i Uppland. När jag var ung hade jag en kompis vars far brukade jaga oss, full och spelande nyckelharpa. Då förstod jag inget av hur intressant detta instrument är. För oss var Elvis och dem de intressanta artisterna.
Nyckelharpans ursprung är lite svårt att få reda på. Man tror att den var allmän i de nordiska länderna och norra Tyskland på Medeltiden. Den verkar bara ha överlevt i Sverige och speciellt Uppland, landskapet där jag föddes.
Nyckelharpan har ett mycket speciellt ljud. Det verkar mycket medeltisaktigt. Det som gör att den låter så är de strängar som samljuder, ljuder med de strängar som man spelar. Det är samma princip som på säckpipan. Där är det rören som samljuder med röret man spelar på. Även säckpipan har ett medeltida ljud och den var också mycket vanlig i Europa under Medeltiden.
Nyckelharpan är som en blandning av fiol och vevlira. Men nyckelharpan spelar man med stråke, på vevliran vibrerar strängarna av friktionen av ett hjul som man rör med en vev. Båda instrumenten har nycklar för att forma tonerna.
Man spelar instrumentet ensam eller med andra musiker som spelar nyckelharpa eller fiol. Nu finns det mågna som spelar nyckelharpa, det har haft en renässans sen sjuttiotalet. Även i USA finns det folk som spelar nyckelharpa.
Här har jag lagt två länkar för att lära känna nyckelharpa och la vevliran Båda på Youtube.
Erase una vez un alce que estuvo bebiendo agua de un manantial. Se sentía un poco solemne y poderoso, reflejandose en el agua del manantial. De repente dijo: ”Debo ser el rey del bosque, que magnífico soy”. El alce no había visto el oso que estaba a su lado. El oso, muy tranquilo, dijo al alce: “¿Qué dijiste?”. El alce un poco embarrazado no sabía donde metérse y le respondió: “Bueno, sabe usted, hablo demasiado cuando bebo”….
Sí, tenemos osos y alces en nuestra fauna, pero no creo que hablen de ese modo. Para ser serioso, nuestra fauna es la de un país con mucha esplotación forestal. Esto y la agricultura han hecho que han desaparecido muchos especies de nuestra fauna. Pero algunas han vuelto y son bastante numerosos, por ejemplo el jabalí (que escribía en otro episodio) y el lobo.
Si empezamos en el norte. Hay renos, pero no renos salvajes, solo renos domesticados de los lapones. Hay renos salvajes en Noruega. El reno es el único especie donde el macho y la hembra tienen cuernos.
Hay zorros también. El zorro rojo, que se extiende más al norte a causa del efecto invernadero, y el zorro árctico, que tiene problemas de sobrevivir en un clima más caluroso. El número de zorros árcticos fluctua con la frecuencia de leming. El leming es un pequeño roedor que aparece mucho cada cuatro año. Entonces hay mucha comida para el zorro árctico. Entre los períodos con leming tiene que comer cadaveres de renos matados de lobos, pero puesto que no hay tantos lobos los recursos de cadaveres están escasos.
En el norte hay osos (pardos), alces y lobos. Alces hay en el resto del país también y el lobo se extiende más y más al sur. Hay cerca de 2.500-3.000 osos en Suecia. Y de los lobos creo que hay 200 ejemplares. Hay una lucha entre los cazadores y los lapones a un lado y los que quieren tener muchos animales predadores de todas los especies al otro.
Los predadores comen alces, corzos, ciervos y renos. Los cazadores cazan alces,corzos y ciervos y los lapones engedran renos. Hay un conflicto aquí.
Hay un animal que se llama glotón en el norte también. Pertenece a la familia de
mustelidae. Esta familia tiene unos representantes en nuestro país. El más común es el tejón/tasugo. Se los ve atropellados en las carreteras muy a menudo. Es un animal nocturno. Muy hermoso en negro y blanco. Vive en el suelo.
El visón es un imigrante de America del Norte. Han huido de crías de visones y son un problema en la naturaleza sueca porque no tienen enemigos aquí. Vive en el suelo y el agua.
La marta es un animal elegante pero no muy común. Come roedeores como ardillas y liebres, huevos de pájaros y insectos y bayas.
De esta familia también tenemos turón y nutria que viven en el agua y que no son muy comunes, comadreja y armiño. El armiño es el animal que los reyes tienen en sus cuellos. Es el vestido invernal del armiño que es tan hermoso, blanco con un poco negro en la cola.
En los árboles vive la ardilla, un pequeño roedor, antes cazado por su piel también. Vive de nuezes y semillas de abeto. Es muy comun ver a una ardilla con una piña en sus manos comiendo las semillas. Hay una canción en sueco que trata de la ardilla:
“La ardilla en el abeto
se fue a pelar piñas.
Cuando oyó los niños
tuvo mucho prisa.
Saltó del ramo de la piña
dañó su pequeña pierna
y la larga cola velluda.”
Los últimos años hemos visto el regreso del castor en la naturaleza. El castor no se ve mucho, pero los árboles que ha cortado para hacer sus casas se ve más frecuente.
Cuando yo era niño los erizos eran muy comunes. Ahora no. Se discuten por qué es así. El tráfico tiene la culpa parcialmente pero también la falta de pilas de hojas, donde suelen vivir durante el invierno. Solíamos darlos leche y era muy mono con una madre y sus niños comiendo leche en el jardín.
En la costa en el agua hay focas. Eran muy cerca de exterminación por culpa de tóxicos de la agricultura como el DDT, porque son animales que comen muchos peces que están contaminados de este tóxico. Pero ahora viven bien y a veces irritan a los pescadores que dicen que las focas comen el pez en las redes.
Pues, ha sido un poco de los animales suecos. Claro, hay más animales, conejos, liebres, pequeños roedores como ratas y ratones de diferentes tipos. Los dejo para otros de escribir.
En sueco/På svenska
Den svenska faunan (65)
Det var en gång en älg som drack vatten vid ett vattenhål. Han kände sig lite högtidlig och kraftfull, där han speglade sig i vattenhålets vatten. Plötsligt sa han: ”Ja, man är väl skogens konung, så magnifik som jag är”. Älgen hade inte sett björnen som stod vid hans sida. Björnen, mycket lugn, sa: ”¿Vad sa du? Älgen, lite generad, visste inte vart han skulle ta vägen, svarade: ”Ja, ni förstår, Jag pratar så mycket när jag dricker..”
Ja, vi har björnar och älgar i vår fauna, men jag tror inte att de pratar så här. För att vara allvarlig, vår fauna är sån som i ett land som utnyttjar skogen mycket. Detta och jordbruket har gjort att många arter har försvunnit ur vår fauna. Men några har kommit tillbaka och är ganska talrika, t ex vildsvinet (som jag beskrivit i en annan episod) och vargen.
Om vi börjar i norr. Det finns renar, men det är inte vildrenar, bara samernas tamrenar. Det finns vildren i Norge. Renen är den enda arten (hjortdjur) där tjuren och kon har horn.
Det finns också räv. Rödräven, som breder ut sig längre mot norr p g a växthuseffekten, och fjällräven, som har problem att överleva i ett varmare klimat. Antalet fjällrävar varierar med förekomsten av lämmel. Lämmeln är en liten gnagare som förekommer mycket vart fjärde år. Då finns det mycket mat åt fjällräven. Mellan perioderna med lämmel måste den äta kadaver av renar som dödats av varg, men eftersom det inte finns så många vargar är det ont om kadaver.
I norr finns björn (brunbjörn), älgar och vargar. Älgen finns i resten av landet också och vargen breder ut sig längre söderut. Det finns c:a 2.500-3.000 björnar i Sverige. Och av varg tror man att det finns 200 exemplar. Det förs en kamp mellan jägare och samer å ena sidan och de som vill ha många rovdjur av alla arter på den andra. Rovdjuren äter älg, rådjur, hjortar och renar. Jägarna jagar älg, rådjur och hjort och samerna föder upp renar. Här finns en konflikt.
Det finns också ett djur som heter järv i norr. Den tillhör familjen mustelidae (mårddjur). Den här familjen har några representanter i vårt land. Den vanligaste är grävlingen. Man ser den ofta överkörd på vägarna. Den är ett nattdjur. Mycket vacker i vitt och svart. Den lever på marken.
Minken är en invandrare från Nordamerika. Den har rymt från minkfarmer och är ett problem i naturen då den inte har några fiender här. Den lever på mark och i vatten.
Mården är ett elegant djur men inte så vanligt. Den äter gnagare som ekorrar och harar, fågelägg och insekter och bär.
Av den här familjen har iller och utter, som lever i vattnet och som inte är så vanliga, vessla och hermelin. Hermelinen är det djur som kungarna hade i sina kragar. Det är hermelinens vinterpäls som är så vacker, vit och med lite svart på svansen.
I träden lever ekorren, en liten gnagare, förr även den jagad för sitt skinn. Den lever av nötter och granfrön. Det är mycket vanligt att se en ekorre med en kotte i tassarna ätande frön. Det finns en sång på svenska som handlar om ekorren:
”Ekorrn satt i granen
skulle skala kottar.
Fick han höra barnen
då fick han så bråttom.
Hoppa han från tallegren
stötte han sitt lilla ben
och den långa ludna svansen”.
De sista åren har vi sett bävern återvända i naturen. Bävern ser man inte mycket, men träden som den fällt för att bygga sina hus/bon ser man oftare. När jag var barn var igelkotten mycket vanlig. Idag inte. Man diskuterar om varför det är så. Trafiken har delvis skulden men också bristen på lövhögar, där den brukar bo under vintern. Vi brukade ge dem mjölk och det var mycket gulligt med en mamma som med sina barn drack mjölk i trädgården.
Vid kusten finns det sälar. De var mycket nära utrotning p g a gifter från jordbruket som DDT, för de är djur som äter mycket fisk och förgiftas av det här giftet. Men nu lever de bra och ibland irriterar de fiskarna som säger att sälarna äter fisk ur näten.
Ja, det här var lite om de svenska djuren. Det är klart, det finns fler djur, kaniner, harar och små gnagare som råttor och möss av olika slag. De lämnar jag åt andra att beskriva.
He tardado un poco en publicar espisodios. Es porque trabajo con una documentacion de mi familia y mis parientes. Tengo un amigo que ha estudiado genealogía. Con él trabajo en nuestra biblioteca para buscar mis raices. Antes teníamos que pedir los documentos de los archivos, pero ahora es más facil, porque muchos de los documentos están en internet. Hay que pagar un poco, no mucho, para investigar. Reservamos tres horas cada lunes para trabajar con esto. Es bastante popular entre los jubilados en Suecia que hacer investigaciones sobre su genealogía.
Algo que facilita el trabajo para nosotros los suecos es que las autoridades suecas muy temprano querían tener orden en la documentación de la población. Mucho de esto debía que era necesario saber cuantos hombres habían para reclutar el ejército. También tuvimos paz durante dos siglos que hace que los archivos estén intactos. Hay archivos desde la primera parte del siglo XVII. Según un ley promulgado en 1686 los curas tenían que tener registros parroquiales. Allí hay información de los habitantes de la parroquía respecto a datos de nacimientos, muertos, bautismos etc.
En 1749 vino Tabellverket, una institución que daba aún más información sobre la población en estos tiempos. Somos una gente muy investigada statisticalmente nosotros los suecos…
Bueno, dónde estoy en mis investigaciones? Para ser exacto en en año 1715, tres años antes de que falleciera Carlos XII, el rey guerrero. Entonces nació Mats Olofsson. Su hijo se llamaba Mickel Matsson, nacido en 1755. El hijo de él, Anders, nació en 1805. Pero él se cambiaba de apellido a Forsström. (Antes teníamos una manera de dar nombres a gente que era diferente a la de hoy. Si el padre se llamaba Mickel (nombre) Hansson (apellido) y el nombre del hijo era Mats, él tomaba el apellido Mickelsson (hijo de Mickel) del nombre Mickel de su padre. Y por esto el apellido cambiaba en cada generación. Un poco inconviente para el investigador…) ¡Continuamos! Anders Forsstöm tuvo un hijo, Reinhold, en 1838. El hijo menor de él, John, es mi abuelo y padre de mi padre Henry.
Tengo marineros en mi familia en el siglo XIX. Uno de ellos, Augustinus, encontró a una muchacha inglesa hermosa, Hannah, en el barco del hermano de ella. Se enamoraban y se casaron, tuvieron dos hijos, un chico Augustinus, y una chica, Julia. Pero en una tormenta en la costa de Egipto afuera de Alexandría Augustinus se ahogó porque no sabía nadar. Está enterrado en Alexandría.
Pero Hannah se fue a Suecia y después un tiempo se casó con el hermano de Augustinus, es decir Reinhold, el padre de mi abuelo John. Y de esta manera mi padre tenía una tía que nació en Inglatierra. Y Julia tenía hermanos que eran sus primos!
Esto era algo de mi genalogía, no muy interesante para nadie más que yo. Voy a tratar de saber más de los parientes más lejos. Pero sera más dificil. La manera de escribir era un poco más diferente en los tiempos pasados. Me gusta pensar en esa gente que vivía en un tiempo tan lejado. Un poco me ha ayudado un relato de la tía Julia, donde describe la vida de su madre Hannah (n. en 1839).
Y para hacer un relato largo corto – ¡investigar su genalogía es divertido! Y apropos… si no sabes nadar, ¡aprendalo!
Något om släktforskning (64)
Jag har dröjt lite med att publicera episoder. Det är för att jag arbetar med släktforskning om min släkt. Jag har en kamrat som har suderat släktforskning. Med honom arbetar jag i vårt bibliotek för att söka mina rötter. Förr måste vi skicka efter dokumenten från arkiven, men nu är det lättare, för många av dokumenten finns på internet. Man måste betala lite, inte mycket, för att forska. Vi bokar tre timmar varje måndag för att arbeta med det här. Det är ganska populärt bland pensionärer att släktforska.
Nåt som underlättar arbetet för oss svenskar är att de svenska myndigheterna mycket tidigt ville ha ordning på dokumentationen av befolkningen. Mycket berodde på att det var nödvändigt att veta hur många karlar det fanns att rekrytera till armén. Vi har också haft fred under två århundraden vilket gör att arkiven är intakta. Det finns arkiv från början av 1600-talet. Enligt en lag som stiftades 1686 måste prästerna föra kyrkoböcker. Där finns uppgifter om församlingens invånare med avseende på födda, döda, dop o s v
År 1749 kom Tabellverket, en inrättning som gav ännu mer information om befolkningen på den tiden. Vi är ett mycket undersökt folk statistiskt vi svenskar….
Jaha, och var är jag i mina forskningar? För att var exakt, år 1715, tre år innan Karl den XII, krigarkungen, dog. Då föddes Mats Olofsson. Hans son hette Michel Matsson, född 1755. Hans son, Anders, föddes 1805. Men han bytte efternamn till Forsström. (Förr hade vi ett namnskick som var annorlunda än idag. Om pappan hette Michel (namn) Hansson (efternamn) och sonens namn var Mats, tog han efternamnet Michelsson (Michels son) från sin fars namn Michel. Och därför ändrades efternamnet varje generation. Lite obekvämt för släktforskaren…). Vi fortsätter! Anders Forsström hade en son, Reinhold, en 1838. Hans minsta barn, John, är min farfar och pappa till min pappa Henry.
Jag har sjömän i familjen på 1800-talet. En av dem, Augustinus, träffade en mycket vacer engelsk flicka, Hannah, på hennes brors båt. De förälskade sig och gifte sig, fick två barn, en pojke Augustinus, och flicka, Julia. Men i en storm vid egyptiska kusten utanför Alexandria drunknade Augustinus för han kunde inte simma. Han ligger begravd i Alexandria.
Men Hannah åkte til Sverige och efter en tid gifte hon sig med Augustinus bror, det vill säga Reinhold, far till min farfar John. Och på det viset hade pappa en faster som var född i England. Och Julia hade syskon som också var hennes kusiner!
Det här var något om min släkthistoria, inte mycket intressant för nån annan än mig. Jag ska försöka få reda på mer om släkten längre tillbaks. Men det kommer att bli svårare. Skrivsättet var en smula mer annorlunda i äldre tider. Jag tycker om att tänk på dessa människor som levde för så länge sen. Lite hjälp har jag haft av tant Julias berättelse, där hon skriver om sin mor Hannahs liv (n. en 1839).
För att göra en lång historia kort – att släktforska är roligt! Och om du inte kan simma, lär dig det!
Un día de un campesino (58)
Mi amigo de quién escribo en el episodio de Walpurgis tiene mucha tierra. La ha heredado de su padre, pero a mi amigo no le gusta trabajar con la finca y por esto ha arrendado sus prados y las praderas a un vecino.
Este hombre, Gösta, pasea cada día más de diez kilómetros con su perro por la mañana después de ha trabajado con las vacas. Han tenido la finca hasta tenía más de 80 años. Es remarcable para ser en Suecia.
He hecho una presentación en Power Point sobre un día de él. La tengo en mi propria página de web en sueco. Aquí hay una traducción al español: http://www1.shellkonto.se/gertfors/goesta/goesta_spel_sp.ppt para que sepas un poco de la vida en el campo en Suecia
En dag i en bondes liv (58)
Min vän som jag skrev om i episoden med Valborg har mycket jord. Den har han ärvt av sin far, men min vän tycker inte om att arbeta med lantbruk och har därför arrenderat ut sina åkrar och ängar till en granne.
Den mannen, Gösta, tar varje dag en promenad på mer än tio kilometer med sin hund på morgonen efter att ha arbetat med korna. Han har haft jordbruk ända tills han var mer än 80 år. Det är anmärkningsvärt för att vara i Sverige.
Jag har gjort en Power Point-presentation om en dag med honom. Den har jag på min egen hemsida på svenska. Här är en översättning till spanska för att du ska veta lite om livet på landet i Sverige.
(Här är den svenska presentationen: http://www1.shellkonto.se/gertfors/goesta/goesta_spel.ppt )
La historia sueca c (57)
Como mencionaba antes era la última parte del siglo 1700 un período de absolutismo. El tiempo entre 1700 y 1721 se llamó La Guerra Nórdica. El rey se llamaba Carlos XII, con el apodo el rey guerrero. Guerreaba contra Dinamarca, Polonia y Rusia. Ganó sobre los rusos 1700 en Narva. Carl tenía 10 000 soldados y los rusos eran 30 000. Pero en Rusia había un rey, Pedro el Grande, que trabajaba mucho con la modernización de su país y su ejército. En la batalla de Poltava 1709 Carl fue derrotado. Èl se iba a Turquía para tener ayuda contra Rusia.
El año 1718 el rey estuvo en Noruega (que entonces pertenecía a Dinamarca) para tratar de vencer sobre Dinamarca. Un tiro le mató el 30 de noviembre. Los suecos no querrían entrar en negociaciones de paz y para forzarles a hacerlo El Pedro Grande atacó a los pueblos en la costa del oeste. En la Paz en Nystad Suecia perdió casi todas las conquistas del siglo 1700. Solo (Finlandia y) los territorios en el Sur de Suecia quedaban (y unos pocos en Alemania).
El país estaba cansado después de las guerras los últimos años, con los impuestos para pagar las guerras y el absolutismo. La corona la heredía la hermana de Carl XII. Ella dejaba la corona a su marido Fredrik I. El no se interesaba mucho por ser rey y ahora los estados podían tomar el poder. El tiempo hasta 1772 se llama Frihetstiden (El tiempo de libertad). Habían dos grupos, no exactamente partidos, hattar (sombreros) och mössor (gorras) que cambiaban en el poder. Era una forma temprana de parlamentarismo. El estado de los campesinos estaba afuera del centro del poder, Sekreta utskottet. Arvid Horn era el hombre fuerte durante este período. Rusia tuvo un gran influencia sobre la política sueca durante este tiempo (por lo menos la última parte).
Durante este período vivio Carl von Linné, uno de nuestros scientíficos más famosos. Clasificaba un sistema para las plantas.
En 1772 Gustav III llegó al poder por un golpe de estado. Riksrådet (el consejo del estado), perdía su poder. El rey dejaba introducir una nueva constitución que daba más poder a él. Los campesinos tenían más influencia y los otros estados la nobleza, los curas y la burgesía menos. Su política no les gustaban a ellos que perdían poder y en 1792, en una mascarada, le mató a tiro un hombre Anckarström. Unos días después murió el rey Gustav III y su hijo Gustav (IV) fue coronado rey de Suecia. (1796, tenía solo 13 años 1792).
Gustav IV era el rey que finalmente quitó a Suecia la posibilidad de ser un gran poder en Europa. En una guerra contra Rusia perdió Finlandia, que pertenecía a Suecia desde hace 600 años. El ejército hizo un golpe de estado y estutio a Gustav IV. Quería otro rey que podía reconquistar a Finlandia. En Francia había un mariscal de campo de nombre Jean Baptiste (Juan Batista) Bernadotte. En 1818 fue coronado rey de Suecia, pero no conquistó a Finlandia, no, en vez de esto conquistó a Noruega.....
Den svenska historien c (57)
Som jag nämnde tidigare var slutet av sextonhundratalet en period av envälde. Tiden mellan 1700 och 1721 kallas Det Stora Nordiska Kriget. Kungen hette Karl den XII, med tillnamnet krigarkungen. Han krigade mot Danmark, Polen och Ryssland. Han slog ryssarna 1700 vid Narva. Karl hade 10 000 man och ryssarna var 30 000. Men Ryssland hade en kung, Peter den Store, som arbetade mycket med att modernisera sitt land och sin armé. I slaget vid Poltava 1709 Blev Karl besegrad. Han for till Turkiet för att få hjälp mot Ryssland.
År 1718 var kungen i Norge (som då tillhörde Danmark) föar att försöka besegra Danmark. En skott dödade honom den 30 november. Svenksarna ville inte gå in i fredsförhandlingar och för att tvinga dem till det lät Peter anfalla samhällena efter ostkusten. I Freden i Nystad förlorade Sverige nästan alla erövringar från sextonhundratalet. Bara Finland och de södra provinserna var kvar (och några få i Tyskland).
Landet var trött efter krigen de senaste åren, på skatter för att betala krigen och på enväldet.. Karl XII:s syster ärvde kronan. Hon överlät den till sin man Fredrik I). Han interesserade sig inte så mycket för att vara kung, och ständerna (de fyra stånden) tog makten. Tiden till 1772 kallas Frihetstiden. Det fanns två grupper, inte direkt partier, hattar och mössor som växlade vid makten. Det var en tidig form av parlamentarism. Bondeståndet stod utanför maktcentrumet Sekreta Utskottet. Arvid Horn var den starke mannen under den här perioden. Ryssarna hade ganska stort inflytande under den här perioden (åtminstone under den senare delen).
Under den här perioden levde Carl von Linné, en av våra mest berömda vetenskapsmän. Han delade in växterna i olika klasser.
År 1772 kom Gustav den III till makten genom en statskupp. Riksrådet förlorade sin makt. Kungen lät införa en ny författning som gav honom mer makt.. Bönderna fick mer inflytande och de övriga stånden, adeln, prästerna och borgarna mindre. De som förlorade gillade inte hans politik och år 1792, på en maskerad, sköt en man som hette Anckarström honom. Några dagar senare dog kung Gustav III och hans son Gustav (IV) kröntes till kung av Sverige. (1796, han var bara 13 år 1792).
Gustav den IV blev den kung som slutligen tog bort Sveriges möjligheter att vara en stormakt i Europa. I ett krig med Ryssland förlorade han Finland, som hörde till Sverige sen 600 år. Armén genomförde en statskupp och avsatte Gustav IV. De ville ha en annan kung som kunde återerövra Finland. I Frankrike fanns det en fältmarskalk vid namn Jean Baptiste Bernadotte. 1818 kröntes han till kung av Sverige, men inte återerövrade han Finland, nej inte, i stället erövrade han Norge...
Donde tenemos la casita hay un poco de tierra que pertenece al terreno. Allí y en el terreno comunal, alrededor de la casita solemos tomar dos árboles, un árbol pequeño y un árbol un poco más grande.
Es una sensación fantástica ir con la hacha y la sierra en la mano en la nieve espiando por un árbol con el aliento resoplando en el aire fresco. ¡Es verdaderamente nórdico! Y que tomarlo en su propio terreno.
El primero es un árbol de Adviento y el otro es para nuestra casa en Flen. Y hay que ser abetos. Hay gente que toman pinos pero no es muy común. Mi mujer elige el árbol y yo lo corto.
El árbol de la casita adornamos de adornos ingleses, pequeños Papa Noeles, árboles, hombres de nieve, campánulas y ángeles. Lo hacemos el primer Adviento.
Es mi trabajo.
El otro árbol adornamos, (antes lo hacía nuestro hijo Martín, ahora es mi trabajo también.....) la noche antes de la Nochebuena, con adornos un poco más variados.
En sueco/På svenska
Att ta julgran (56)
Där vi har stugan finns lite mark som hör till tomten. Där och på allmänningen runt stugan brukar vi ta två julgranar, en liten julgran och en lite större julgran.
Det är en fantastisk känsla att gå med yxan och sågen i snön och speja efter en gran med andedräkten ångande i den friska luften. Det är verkligen nordiskt!
Och att ta den på sin egen tomt.
Den första är en adventsgran och den andra är för vårt hus i Flen. Och det måste vara granar. Det finns folk som tar tallar men det är inte så vanligt. Min fru väljer gran och jag hugger ner den.
Granen i stugan pryder vi med engelska julsaker, små tomtar, träd, snögubbar, klockor och änglar. Det gör vi första advent. Det är mitt jobb.
Den andra granen klär vi (förr gjorde vår son Martin det, men nu är det mitt jobb också…..) kvällen före julafton, med lite mer olika julsaker.
En Suecia tenemos varios tipos de villancicos. Uno son viejos, canciones que se cantaban en el solsticio y la navidad. Tratan de cosas de la agricultura. Otras son juegos de baile. Otras son composiciones para coro.
En el episodio Unos villancicos suecos (33) he traducido unos del sueco al español. Son más del estilo jocoso. Hay muchas más. Aquí hay unos enlaces a sitios en You Tube donde hay villancicos suecos:
Vivir en un país que tiene paz desde hace casi 200 años es bueno. Hemos tenido neutralidad durante las dos guerras mundiales. Algunos dicen que eramos cobardes que no participabamos. A veces lo dicen gente de EEUU, pero ellos no se fueron a la guerra sin estar atacados.
Cuando yo era joven todos los varones de 18 años tenían que alistarse. Y la mayoría de ellos tenían que hacer el servicio militar – yo también.
Lo hacía en la artillería antiáarea 90 km de mi casa. No pensaba mucho en que Suecia estaba situada entre OTAN (Noruega y Dinamarca son miembros) y la Union Soviética. El servicio pasaba más como un juego.
Por la mañana preparabamos el cañon y después ibamos a las orillas del Báltico para disparar unos tiros, limpiabamos el cañon y después al barracon. Allí nos enseñaban unos oficinales como se hace la cama y como se limpia su fusil.
Habían muchas personas interesantes en el mili. Me recuerdo especialmente a Wiklund, que no tenía miedo en absoluto en su relación con los oficiales. Era totalmente irrespuetoso. A un oficial en particular, un alférez, que se llamaba Jansson, le gustaba hacerse gracioso. Y es importante saber los distintivos de rangos. Vais a ver…
Un día estabamos arreglado en forma de un cuadrado para que el alférez pudiera enseñarnos más facil los distintivos de rangos. Eso occuría de esta manera: El alférez tenía un libro con los distintivos de rangos y puntaba en uno de ellos y preguntaba cada uno de los soldados algo.
Pero cuando vino a Wiklund, quería usar a si mismo como objeto de educación, y le preguntó: “Wiklund, si tengo una estrella en mis hombros como yo, ¿qué distintivo de rango tengo entonces?”
La respuesta vino sin vacilación: ”Usted es alferraz”.
Nosotros pensabamos: ”Qué descaro”, y el cuadrado de soldados se movía en carcajadas. Y el alférez, en punto de estallar y de cara rojo, dijo a Wiklund: ”Wiklund, por favor, vamos a repetirlo. Si tengo una estrella en mis hombros como yo, ¿qué distintivo de rango tengo entonces?”
La respuesta vino otra vez sin vacilación: ”Usted es alferraz”.
El cuadrado de soldados se movía aún más y las carcajadas resonaban alto en los alrededores.
El alférez hizo un último intento de tener una respuesta correcta agregando: “Wiklund, si no me contesta correctamente esta vez voy a prohibirle a salir del barracon por una semana. Si tengo una estrella en mis hombros como yo, ¿qué distintivo de rango tengo entonces?”
”Usted es alférez”, dijo Wiklund.
El alférez dijo aliviado: “Muy bien, Wiklund”.
“Si alferraz”, dijo Wiklund……….
No era facil enseñar a soldados como estos. Y que suerte qué no teníamos que participar en una guerra…
Cuando mi hijo se alistaba le preguntaban: “¿Quieres hacer el servicio militar? “No en mi vida”, era la respuesta. Y de esta manera no tenía oportunidad de participar en tales episodios como lo de Wiklund……
El paz tiene su precio…..
En sueco/På svenska
Freden har sitt pris (53)
Att leva i ett land som haft fred sen nästan 200 år är bra. Vi har haft neutralitet under de två världskrigen. Några säger att vi var fegisar som inte deltog. Ibland säger folk från USA det, men de gick inte med i kriget utan att attackeras.
När jag var ung måste alla som var 18 år mönstra. Och de flesta av dewm måste göra värnplikten – jag också. Jag gjorde den i luftbärnet ungefär 9 mil hemifrån. Inte tänkte jag på att Sverige låg mellan NATO (Morge och Danmark var medlemmar) och Sovjetunionen. Militärtjänsten var mer som en lek.
På morgnarna gjorde vi i ordning kanonen och sen åkte vi till Östersjöns strand för att skjuta några skott, vi gjorde ren kanonen och sen till baracken. Där lärde några officerer oss hur man bäddar sin säng och hur man gör rent sitt gevär.
Vi hade många intresssanta personer i det militära. Jag minns speciellt Wiklund, som inte var rädd alls i sitt förhållande till officerarna. Han var fullständigt respektlös. Han tyckte speciellt om att göra sig lustig över en fänrik som hette Jansson. Och det är viktigt att känna till gradbeteckningarna. Ni ska se….
En dag stod vi uppställda i fyrkantsformering för att fänriken bättre skulle kunnalära oss gradbeteckningarna. Det gick till på följande sätt: Fänriken hade en bok med gradbeteckningar och pekade på dem och frågade varje soldat om något.
Men när han kom till Wiklund, ville han använda sig själv som,undervisningsobjekt och frågade honom: ”Wiklund, om jag har en stjärna på mina axlar som jag har, vilken gradbeteckning har jag då?”
”Ni är Henrik!“
Vi tänkte: ”Sån fräck en”, och fyrkanten med soldater rörde sig i skrattsalvor. Och fränriken, som höll på att spricka och med rött ansikte sa till Wiklund: ”Hör nu Wiklud, nu ska vi to om det. Om jag har en stjärna på axeln som jag har, vilken gradbeteckning har jag då?
Svaret kom utan tvekan:”Ni är Henrik”. Fyrkanten med soldater rörde sig ännu mer och skrattsalvorna ekade högt över omgivningen.
Fänriken gjorde ett sista försök att få ett riktigt svar och lade till: ”Wiklund, om ni inte svarar rätt den här gången får ni en veckas kompaniförbud. Om jag har en stjärna på axeln som jag har, vilken gradbeteckning har jag då?”
”Ni är fänrik”, sa Wiklund.
Fänriken sa lättat: ”Det är bra Wiklund!”
“Ja Henrik”, sa Wiklund……
Det var inte lätt att undervisa såna soldater. Och vilken tur att vi inte behövde vara med i nåt krig
När min son mönstrade frågade de honom: “Vill du göra militärtjänst?” ”Nej inte för mitt liv”, svarade han. Och på det viset fick han inte tillfälle att vara med om händelser som de med Wiklund….
Freden har sitt pris…..
Mi mujer y yo solemos ir a un mercado de navidad en una mansión que se llama Taxinge. El año pasado, al anochecer, cuando volvimos a casa, vimos a un lechón de jabalí en el prado. Era rayado y muy mono, como si tuviera un pijamas rayado. Fue la primera vez que vimos tal animal. Hemos visto las huellas de ellos en el bosque donde cogemos setas pero no los hemos visto en vivo.
Este año, volviendo del mismo mercado, vimos otra vez a un animal, pero más grande. Pensabamos que era un alce, pero cuando el animal apareció en la carretera comprendimos que era un jabalí adulto. Cuando yo frenó para evitar un accidente, el coche detrás adelantó, el conductor no había visto el animal. Pero afortunadamente el jabalí tenía tiempo de desaparecer en el bosque.
El jabalí ha vuelto a los bosques suecos. Fue exterminado en el siglo diecisiete pero c:a 1970 unos campesinos los reimplantaron en cercados. Algunos de estos animales escaparon de los cercados y de esta manera tuvimos otra vez una raza salvaje de jabalíes en Suecia. Ahora hay jabalíes en todo el Sur de Suecia.
Y también se puede ver una nueva señal en las carreteras – ¡con un jabalí! Leía en el periódico que gente roban las señales porque son tan raras. Antes eran las señales que adviertían de alces que robaban. Especialmente unos alemanes quieren tener un recuerdo con alce. Ahora venden señales con alces para los turistas. Pero, claro, no es tan emocionante como robar una señal. Talvéz vieramos señales con jabalíes en las tiendas turísticas pronto…
En sueco/På svenska
En gris på vägen! (52)
Min fru och jag brukar åka på en julmarknad på en herrgård som heter Taxinge. Förra året, i skymningen, när vi åkte hem, såg vi en vildsvinskulting på åkern. Den var randig och mycket fin, som om han hade randig pyjamas. Det var första gången vi såg ett sånt djur. Vi har sett spåren av dem i skogen där vi letar svamp men vi har inte sett dem levande.
I år, när vi åkte hem från samma marknad, såg vi för andra gången ett djur, men mycket större. Vi tänkte att det var en älg, men när djuret dök upp på vägen förstod vi att det var ett vuxet vildsvin.
När jag bromsade för att undvika en olycka, så körde bilen bakom om oss, föraren hade inte sett djuret. Men som tur var hann vildsvinet försvinna in i skogen.
Vildsvinet har kommit tillbaka till de svenska skogarna. Det utrotades under sextonhundratalet men c:a 1970 återinplanterade några bönder dem i hägn. Några av dessa djur rymde från hägnen och på så sätt fick vi återigen vild stam av vildsvin i Sverige. Nu finns det vildsvin i hela södra Sverige.
Och man kan också se en ny skylt utmed vägarna – med ett vildsvin! Jag läste i tidningen att folk stjäl skyltarna för att de är så speciella. Förr var det skyltarna med älgvarning som folk stal. Speciellt tyskar tycker om ett minne med älg på. Nu säljer man skyltar med älg på till turisterna. Men, det är klart, det är inte lika spännande att stjäla dem. Kanske kan vi hitta vildsvinsskyltar i turistaffärerna snart…
Reina una plaga en la urbanisación donde tenemos la casita. Todo el mundo construye estanques. Mi vecino más cerca dedicaba unas vacaciones para cavar un espacio para su estanque. Tiene peces allí, peces que se reproducen. Esto es algo que no haría nunca yo, es decir cavar un espacio en la tierra. Pero hay otras soluciones.
En la roca al lado de la casita había un sitio con tierra y hierba. Pensaba que debajo de ello debía haber una excavación bastante para poder tener un estanque. Y era así, algo que me gustaba mucho. Pero era un trabajo duro quitar a la excavación de toda la tierra y hierba.
Bueno, llené el estanque con agua y el agua no se escapaba. ¡Perfecto!
Compramos una fuente hermética posible de poner en el agua y unos jacintos de agua. ¡Estupendo!
El estanque tiene una profundidad de unos 40 centímetros. Me preguntaba a mí si era posible tener un pez o dos en el estanque. No quiero comprar peces, el estanque es poco profundo, y tendría que tener los peces en una bañera durante el invierno algo que me parece un poco fatigoso.
Entonces tuve una idea. Podría pedir un pez prestado de mi vecino. El pez podría estar en mi estanque de vacaciones, en una colonía infantil, o algo así. Proponía esto a Leif, mi vecino, pero a él no se lo gustaba. Decía que el pez se sentiría solo. Además indicaba que con tan poca profundidad, y si hiciera calor, el pez cocería en el estanque…
Y así es, tengo que contentarme con la fuente y las flores.
Solemos sentarnos al lado del estanque por las tardes con una cubata escuchando el agua que chorrea de la fuente y los pajaros que cantan.
En sueco/På svenska
Dammen (51)
Det härjar en plåga i stugområdet där vi har vårt fritidshus. Alla anlägger dammar. Min närmaste granne ägnade ett par semestrar åt att gräva ut ett utrymme för en damm. Han har fisk där, fisk som förökar sig. Det skulle jag aldrig göra, d v s gräva i jorden. Men det finns andra lösningar.
På berget på sidan av huset fanns en plats med jord och gräs. Jag tänkte att under den borde det finnas ett utrymme lagom stort för att ha en damm. Och så var det, nåt som gjorde mig mycket glad. Men det var ett hårt jobb att få bort allt jord och gräs ur utrymmet.
Jaha, jag fyllde dammen med vatten och vattnet rann inte ut. Perfekt! Vi köpte en vattentät fontän och några vattenhyacinter. Otroligt!
Dammen är 40 centimeter djup. Jag frågade mig om det var möjligt att ha en fisk eller två i dammen. Jag ville inte köpa fiskar, dammen är lite grund, och jag skulle vara tvungen att ha fiskarna i badkaret under vintern och det verkar lite jobbigt.
Då fick jag en idé. Jag kunde låna en fisk av min granne. Fisken kunde vara i min damm på semester, på barnkoloni, eller nåt sånt. Jag föreslog det här åt Leif, min granne, , men han gillade det inte. Han sa att fisken kunde känna sig ensam. Dessutom påpekade han att med ett sånt litet djup, om det var varmt, skulle fisken koka i dammen.
Och så är det, jag får nöja mig med fontän och blommor.
Vi brukar sätta oss vid kanten av dammen på eftermiddagarna med en grogg och lyssna på vattnet som rinner i fontänen och fåglarna som sjunger.
El día después del encuentro con el hombre imposible fuímos a uno de nuestros pueblos favoritos. Solemos vivir en otros sitios, porque el albergue aquí es caro y el ventero incluso quiere dinero para el aparcamiento, un tacaño en otras palabras.
El albergue tiene unas barracas y como siempre, cuando hace buen tiempo, comíamos afuera en una mesa al lado de la barraca. Un poco más atrás comieron dos parejas, alegres de su vino y la buena comida. De repente una de las mujeres gritó: “Ahora empieza la actuación”. No entendíamos nada, pero dirigieron sus vistas a una ventana en la barraca vecina. Y entonces comprendimos. Era la ventana de la ducha, y cuando hacía sol, uno podía ver las personas duchando sin que ellos supieran que había observadores….
Discutíamos un poco lo conveniente en tener tal ventana y la integridad de las pobres personas que tenían qué aparecer así. Entonces vinió el ventero con una regadera y regaba muy intensamente en frente de la ventana. Las mujeres gritaron: ”Ahora basta, mira en otra dirección” y toda estaba muy animado. Tratabamos convencer al ventero que tenía qué cambiar la ventana a otra, para que gente no pudiera mirar a ellos que duchaban. Pero no teníamos éxito y cuando dejamos el albergue no había hecho nada para cambiarla.
Bueno, mi mujer y yo, si viviremos otra vez allí, vamos a pedir una habitación en una barraca donde la ventana no es transparente.
En sueco/På svenska
Det magiska fönstret (50)
Dagen efter vårt möte med den omöjlige mannen åkte vi till, ett av våra favoritställen. Vi brukar bo på andra platser, för vandrarhemmet här är dyrt och värden tar betalt t o m för parkeringsplatsen, en snåljåp med andra ord.
Vandrarhemmet består av baracker och som alltid, när det är vackert väder, åt vi ute vid ett bord på sidan av baracken. En bit längre bak åt två par, glada av vin och god mat. Plötsligt skrek en av damerna: ”Nu börjar föreställningen”. Vi förstod ingenting, men vi riktade blicken mot ett fönster i grannbaracken. Och då förstod vi. Det var fönster i duschen, och när det var sol, kunde man se personerna som duschade utan att de visste att det fanns åskådare…
Vi diskuterade lite det lämpliga i att ha ett sånt fönster och integriteten hos personer som måste uppenbara sig så där. Då kom ägaren med en vattenkanna och han vattnade mycket intensivt framför fönstret. Damerna skrek: ”Nu räcker det, titta åt annat håll” och allt var mycket uppsluppet.
Vi försökte övertyga värden att han måste byta ut fönstret, så att folk inte skulle kunna titta på dem som duschade. Men vi hade ingen framgång och när vi lämnade vandrarhemmet hade han inte bytt det.
Jodå, min fru och jag, om vi ska bo en gång till där, ska be om ett rum i en barack där fönstret inte går att se igenom.
Inmediatamente cuando le ví comprendí que no me gustaba ese hombre. Estuvimos en un albergue en la costa del oeste y queríamos relajarnos en un ambiente tranquilo. Ese señor tenía 35 – 40 años y se presentó con sus dos hijos en la area donde uno toma la comida. Los hijos jugaron con sus móviles mientras el padre estaba silbando. No comprendía por qué hasta que su mujer sacó la cabeza gritando:
“¡No soy un perro! Bajo cuando estoy listo”. Esto pasaba varias veces y la pareja estaba bastante irritada. Los niños continuan a jugar con sus móviles.
De repente oímos un ruido terrible de su móvil. Evidentamente un tipo de música, pero demasiada moderna de mi opinión, y sobre todo demasiada alta. Los hijos trataban de impedirle, susurrandole en voces media alta: ”Por favor papa. Tocas la música demasiado alta”. Pero sin suerte, el padre continuaba divertirnos con su raro gusto de música, a veces silbando a su mujer, que sacó la cabeza etcetera.
Los chicos se embarrazaban y desaparecieron en el albergue. Yo había observado que mi mujer estaba en camino de explotar. Y lo hizo. Trataba de convencer al señor que no era bueno maltratar a sus vecinos de esta manera, y muchas cosas más. Pero él continua inundar a la gente con su música infantil.
Yo soy un hombre apacible. Y además tomo medicina antidepresiva, algo que me hace aún más sereno. Pero esto era demasiado. El machista y yo empezamos a gritar y argumentar. “No estamos en un cemeterio” dijo él, y yo le respondí: “No, pero tampoco estamos en un parque de atracciones”. La situación iba a estar más y más complicada. Entonces su esposa sacó su cabeza otra vez y mi mujer y ella lograron calmar a los combatantes verbales.
La gente alrededor de nosotros estaban sentado en silencio, sin decir nada. Pero parecía contenta de que el ruidoso hubo terminado su terror. Cuando la esposa acudio (la familia iba a hacer un paseo en bicicleta) me dijo: “Sí, yo sé que toca demasiado alto, pero usted podría quejarse de una manera más tranquila”. Y yo me defendí: “Sí, pero era imposible de convencerle…..).
Todo terminaba con un adiós de ambas partes, y todo estaba bien.
En sueco/På svenska
En omöjlig man (49)
Så fort jag såg honom förstod jag att jag inte gillade den mannen.
Vi var på ett vandrarhem på Västkusten och ville ta det lugnt i en lugn miljö. Den här herrn var 35-40 år och han dök upp med sina pojkar på platsen där man äter mat. Pojkarna lekte med sina mobiler medan pappan visslade. Jag förstod inte varför förrän hans fru stack ut huvudet och skrek: ”Jag är ingen hund! Jag kommer ner när jag är klar!” Det här hände ett flertal gånger och paret verkade ganska irriterat. Barnen fortsatte att leka med sina mobiler.
Plötsligt hördes ett fruktansvärt oljud i hans mobil. Tydligen nån slags musik, men alldeles för modern i mitt tycke och fram för allt alldeles för hög. Pojkarna försökte hindra honom och viskade med halvhög röst: ”Snälla pappa. Du spelar för högt”.
Men utan framgång, pappan fortsatte att roa oss med sin underliga musiksmak, ibland visslande på sin fru, som stack ut huvudet och så vidare (o s v). Pojkarna blev generade och försvann in i vandrarhemmet. Jag hade notera att min fru höll på att explodera. Och det gjorde hon. Hon försökte övertyga herrn att det inte var snällt att misshandla sina grannar på det här sättet, och många fler saker. Men han fortsatte översvämma folk med sin infantila musik.
Jag är en fridens man. Och dessutom äter jag antidepressiver, vilket gör mig än stillsammare. Men det här var för mycket. Mansgrisen och jag började skrika och argumentera: ”Vi är väl inte på en gravgård?” (han menade kyrkogård) Och jag svarade: “Nej, men inte heller på ett nöjesfält”. Situationen blev mer och mer komplicerad. Då stack hans fru ut huvudet och hon och min fru lyckades tysta de verbala kombattanterna.
Folk runt oss satt tysta, utan att säga nåt. Men de verkade nöjda att den högljudde hade slutat sin terror. När hans fru dök upp (familjen skulle åka en tur på cykel) sa hon till mig: ”Ja, jag vet att han spelar för högt, men ni kunde ju klaga på ett lugnare sätt”. Och jag försvarade mig: ”Ja, men han var ju omöjlig att övertyga”….
Allt slutade med ett adjö från båda parter, och allt var bra.
Ahora voy a informarles un poco de la comida sueca. Como la cocina en otros países también la de Suecia es una mezcla de influencias de otros paíse y épocas. También en nuestro país la pizza y el kebab ha hecho su marcha triunfal. Pero hay unos platos que uno puede decir que son suecos.
La primera se llama Janssons frestelse (la temptación de Jansson, y Jansson es un apellido sueco). Los ingedientes son patatas (8-10), cebollas (2), una lata de anchoas, nata (2-2,5 dl) pimienta y un poco de sal.
Toma un molde que resiste al fuego. Engrasalo y pon el horno a 200-225 grados. Corta las patatas y las cebollas en tajados y ponlos en el molde en capas. Una capa con patatas, después una capa de cebollas. Los anchoas se pone entre una capa de patatas y cebollas y no en lo más alto. Cuando se pone los anchoas se puede sazonar. Pon la nata y un poco de la salsa de los anchoas sobre la comida. Ponla en el horno y dejalo estar allí c:a 40 minutos. Y después: ¡A la mesa!
Dicen que es la comida favorita de los italianos cuando comen en los restaurantes de IKEA, y espero que os gusten también.
El otro ejemplo de comida típica sueca es Gul ärtsoppa (Sopa de guisantes amarillos). Según la tradición lo comemos los jueves como primer plato antes de que comamos panqueque.
Estos ingredientes son para seis porciones.
Toma un paquete con 500 gramo de guisantes amarillas secas. Pon los guisantes en agua un día antes de la preparación. (Pon agua sobre los guisantes hasta que el agua los cubra).
Pon los guisantes en un escurridor y deja aclarar a los guisantes. Ponlos en un cuenco junto con la cebolla, 250 gramos de carne de cerdo salado, dos cubitos de caldo, dos cucharaditas de las de té llenas de mejorana, un hoja de laurel y si quieres un poco de sal.
Pon dos litros de agua y deja cocinar bajo tapa a fuego lento hasta que los guisantes estén blandos, c:a una hora. Saca la carne y córtala en pedazos. Prueba la sopa con más mejoran o sal si es necesario. Pon los pedazos en la sopa. Sirve con mostaza.
¡A la mesa!
En sueco/På svenska
Svensk mat (48)
Nu ska jag upplysa er lite om svensk mat. Som köket i andra länder är det svenska en blandning av influenser från andra länder och epoker. Även i vårt land har pizza och kebab gått triumftåg. Men det finns några rätter som man kan säga att de är svenska.
Den första är Janssons frestelse. Ingredienserna är potatis (8-10), lök (2), en burk ansjovis, grädde (2 -2,5 dl) peppar och lite salt.
Ta en eldfast form. Smörj den och sätt ugnen på 200-225 grader. Skär potatis och lök i skivor och lägg dem i formen i lager. Ett lager potatis, därefter ett lager lök. Ansjovisen lägger man mellan ett lager potatis och lök och inte längst upp.
När man lägger på ansjovisen kan man krydda. Häll på grädden och lite av såsen från ansjovisen på rätten. Ställ den i ugnen och låt den stå där i c:a 40 minuter. Och sen:
Till bordet!
De säger att det är italiernarnas favoritmat när de äter på IKEA-restaurangen, och jag hoppas att ni tycker om den också.
Det andra exemplet på typisk svensk mat är Gul ärtsoppa. Enligt sed äter vi den på torsdagar innan vi äter pannkaka. Det här är ingredienserna för 6 portioner.
Ta ett paket med torkade gula ärtor. Lägg ärtorna i vatten ett dygn innan de ska användas. (Häll vatten tills det täcker ärtorna).
Lägg ärtorna i ett durkslag och låt dem rinna av. Häll dem i en kastrull tillsammans med löken, 250 gram rimmat griskött, två buljongtärningar, två teskedar mejram, ett lagerblad och om du vill lite salt.
Häll i två liter vatten och låt det koka under lock tills ärtorna är mjuka, c: en timme. Ta ut köttet och skär det i små bitar. Smaka av soppan med mer mejram eller salt om det behövs. Lägg i köttet i soppan. Servera med senap.
Mot bordet!
Este episodio dedicaré a las coincidencias. El tío de mi abuela era obispo. Su diócesis tenía un extenxo muy grande. Todo el Norte de Suecia era su obispado con la ciudad de Härnösand como la ciudad diocesana. Se llamaba Lars Landgren con nombre de cariño Lars Alto.
Antes de que se hiciera obispo era párroco en una región donde no había ley ni orden. El pueblo se llama Delsbo, y hay un dicho que trata de la indisciplina alli. Se dice: ”El comisario de distrito en Delsbo se perdió”.
A esta región venía Lars Alto. Mucha gente destilaba aguardiente en casa. Esto estaba prohibido y hacía que la anarquía se empeorara. Lars Alto decidía acabar con esta mala costumbre. Peru esto no le gustaban a algunos en Delsbo y el lider de la “resistencia”, se llamaba Skytt y a él la gente le llamaba Skytt borrachón.
Podría dar muchos ejemplos de la resistencia y el trabajo de párroco parecía más de lo de una policiá. Una vez cuando Lars Alto estaba sentado en la casa del ayuntamiento (era también aldalde aquí) en frente a la gente, unos trataron de mover los bancos para apretar a Lars Alto entre la mesa y la pared. Pero él era fuerte y apretió la mesa adelante y Skytt Borrachón y los otros tenían que rendirse. Otra vez habían estirado una marona a través del camino para dañarle a Lars Alto cuando venía en su carruaje. Tampoco esto les lograban. Y Lars Alto se iba de casa a casa destruyendo los apáratos de destilación casera. Hay una película de 1949 que trata de Lars Alto y allí se puede ver más de su vida.
Tengo un amigo, Tommy. Su mujer se llama Annicka. Una vez cuando discutímos nuestros viajes en Suecia, les contamos que habíamos estado en Delsbo. Entonces Annicka dijo: ”Tengo parientes en Delsbo”. Y yo dije:”El tío de mi abuela era párroco allí y se llamaba Lars Landgren”. Y Annicka dijo:”Sí, y mi pariente era Skytt Borrachón”……..
En sueco/På svenska
Sammanträffanden (47)
Den här episoden ägnar jag åt sammanträffanden. Min mormors morbror var biskop. Hans stift var mycket stort. Hela Norra Sverige var hans biskopat med staden Härnösand som stiftsstad. Han hette Lars Landgren med smeknamnet Långlars
Innan han blev biskop var han kyrkoherde i ett område där det varken fanns lag eller ordning. Stället hette Delsbo och det finns ett ordspråk som handlar om laglösheten där:
Det lyder: ”Länsman i Delsbo han kom bort han”.
Till den här landsdelen kom Långlars. Mycket folk brände hembränt. Detta var förbjudet och förvärrade anarkin. Långlars bestämde sig för att göra slut på den här dåliga vanan. Men det tyckte inte vissa i Delsbo och ledaren för ”motståndet” hette Skytt och honom kallade man Fyllskytten.
Jag skulle kunna ge många exempel på motståndet och arbetet som kyrkoherde verkade mera som det en polis har.
En gång när Långlars satt i sockenstugan/rådhuset (han var rådman där också) mittemot folket, så försökte några röra bänkarna för att pressa Långlars mellan bordet och väggen. Men han var stark och tryckte bordet framför sig och Fyllskytten och de andra var tvungna att ge sig.
En annan gång hade de spänt ett rep tvärs över vägen för att skada Långlars när han kom i sin vagn. De lyckades inte med det heller. Och Långlars gick från hus till hus och slog sönder hembränningsapparater. Det finns en film från 1949 som handlar om Långlars och där kan man se mer ur hans liv.
Jag har en kompis, Tommy. Hans sambo/kvinna heter Annicka. En gång när vi diskuterade resor i Sverige, berättade vi för dem att vi hade varit i Delsbo. Då sa Annicka: ”Jag har släkt i Delsbo”. Och jag sa: ”Min morbrors morbror var kyrkoherde där och hette Lars Landgren”. Och Annicka sa: ”Ja, och min släkting det var Fyllskytten”….
Como escribía en el episodio de la monarquía, nuestro rey se llama Carl XVI Gustav. Pero, tambíen es duque en el ducado Sörmland, la región donde vivimos nosotros. El duque de Sörmland tiene un castillo llamado Stenhammar en Flen (nuestra ciudad). Es blanco con dos alas y tiene un reloj solar en el muro de la fachada.
Antes, el rey a veces celebraba la navidad allí en una de las alas (el edificio principal no tiene muebles). Era cuando vivía en el gran castillo en Estocolmo. Ahora vive en Drottningholm, un castillo más cómodo y intimo.
Stenhammar es también una comarca muy popular para dar paseos. Hay un pequeño río que corre entre dos lagos, Gårdsjön y Valdemaren. Al castillo pertenece también dos fincas grandes donde crian vacas. Ahora han cercado partes del parque para tener las vacas allí. Y el otro día, cuando pasabamos allí, occurió esto.
Veíamos un tractor y un coche aparcados a través del camino, y los concuctores estaban discutiendo algo. Les pregunté: “¿Qué pasa?” Me respondieron: “Vamos a cambiar las cercas de las vacas”. Y no pensabamos más de esto y continuabamos a andar con bastones. De repente uno de los hombres gritó: “¡Esperen! Ustedes pueden ayudarnos. Pongan se a través del camino, para que las vacas no se equivoquen del camino.”
Tengo que confesar que tenemos miedo de vacas mi esposa y yo….
Pero, ¿que podíamos decir? Una oferta de estar pastores de las vacas del rey es irresistible y cuando el pastor del rey nos pide… Dicho y hecho, pusíamos a través del camino. El pastor tenía un cubo con pienso y lo usaba para atraer las vacas. Y las vacas vinieron a él casi inmediatamente. Con el cubo atraía a las vacas hasta que llegaran a la otra cerca.
Nuestra tarea estaba cumplida.
En sueco/På svenska
När vi vaktade kungens kor (46)
Som jag skrev i episoden om monarkin, vår kung heter Carl XVI Gustav, men han är också hertig av Sörmland, området där vi bor. Hertigen av Sörmland har ett slott som heter Stenhammar i Flen (vår stad). Det är vitt med två flyglar och det har ett solur på fasaden.
Förr, firade kungen jul där i en av flyglarna (huvudbyggnaden har inga möbler). Det var när de bodde i stora slottet i Stockholm. Nu bor de på Drottningholm, ett mer bekvämt och hemtrevligt slott.
Stenhammar är också ett populärt område för promenader. Det finns en liten å som rinner mellan två sjöar, Gårdsjön och Valdemaren. Till slottet hör också två stora ladugårdar där man föder upp kor. Nu har man inhägnat delar av parken för att ha korna där. Och häromdagen, när vi gick där, hände detta.
Vi såg en traktor och en bil parkerade tvärs över vägen, och förarna diskuterade något. Jag frågade dem: ”Vad händer?” De svarade mig: ”Vi ska byta inhägnad för korna”. Och vi tänkte inte mer på det utan
Fortsatte stavgå. Plötsligt skrek en av karlarna: ”Vänta! Ni kan hjälpa oss. Ställ er mitt på vägen så att korna inte tar fel väg.”
Jag måste bekänna att vi är rädda för kor min fru och jag… Men, vad kunde vi göra? Ett erbjudande att vara herdar åt konungen är oemotståndligt och när kungens herde frågar.. Sagt och gjort, vi ställde oss mitt i vägen. Herden hade en hink med foder och använde den för att locka korna. Och korna kom till honom nästan omedelbart
Med hinken lockade han korna tills de kom till det andra hägnet.
Vårt uppdrag var klart.
Cumplir años nos ha gustado antes. Pero celebrar la edad de 60 y más es más un hecho de lamentar. Y por esto no hemos celebrado este cumpleaños ni mi mujer ni yo. Pero, claro, mi mujer me regaló un nuevo Citroën Picasso cuando cumplí 60 y yo le regalé un viaje a Alemania cuando ella cumplió 60…..
El viaje hicimos la semana pasada. Estuvimos allí durante cuatro días. Vivimos en un piso de arriba con cinco habitaciones, pero estuvimos sólos y por esto podíamos sentirnos tranquilos. Estaba muy barato también, 128 € por cuatro días. Si quiere saber lo que la mayoría de los suecos hacen cuando va a Alemania ( y nosotros también) puede leer el episodio 11, pero ahora voy a hablar de otras cosas.
Los alemanes hablan una lengua germánica, parecido al sueco. Hablo alemán y mi mujer también. Por esto nos gustan ir allí, y está bastante cerca (por lo menos al norte de Alemania). Si vamos a las 8.00 de la mañana llegamos a Burg en Alemania a las 18.00, una distancia de 700 kilómetros.
Burg es una ciudad con casas entramadas o de ladrillo, muy agradable, y con gente muy amable. Está en una isla pequeña entre Dinamarca y Alemania, suficiente para nosotros. (Antes en la década de los 80 hasta 1992 fuimos a España en coche, una distancia de 3200 kilómetros, demasiado largo para mí ahora).
Hay un puerto con restaurantes donde sirven pescado de diferentes tipos. Algo que parecía un poco raro para nosotros era que se come en aire libre también en la última parte de octubre. Y si usted se imagina que solo hizo 5º cuando estuvimos allí, comprende que no hacía calor en el restaurante…. Pero gente se habla y da también a un extranjero ocasión de practicar su alemán. Otra cosa a que dimos cuenta, era que por la noche no se ve mucha luz en las casas alemanas, por lo menos no en los alrededores donde vivimos, afuera del centro.
Algo que me hizo muy nervioso pasó cuando controlé las cubiertas. Una estaba casi sin presión y el primer pensamiento que se presentó en mi cabeza era: ”Una pinchadura – díos mío”! Fuimos a probar la presión, pero y no soy técnico, y no sabía qué presión debería tener las cubiertas. Bueno, entonces es una ventaja saber el idoma. Podía presentarme a un señor alemán y preguntarle si él sabía la presión propia para mis cubiertas. Este señor tomó el mando de la operación y lleno las cubiertas y me recomendó que debía controlarla otra vez un poco más tarde. Me sentí aliviado, porque tener problemas con el coche no me gusta en cualquier país extranjero.
Födelsedag I Tyskland (45)
Fylla år har vi gillat förr. Men att fira att man är 60 år och mer är mer att beklaga. Och därför har vi inte firat den födelsedagen min fru och jag. Men det är klart, min fru gav mig en ny Citroën Picasso när jag fyllde 60 och jag gav henne en resa till Tyskland när hon fyllde 60…
Resan gjorde vi förra veckan. Vi var där i fyra dagar vi bodde på en övervåning med fem rum, men vi var ensamma, så det var lugnt. Det var mycket billigt också, 128 € för fyra dagar
Om ni vill veta vad de flesta svenskarna gör I Tyskland (och vi också) kan ni läsa episod 11, men nu ska jag tala om andra saker.
Tyskarna pratar ett germanskt språk, det påminner om svenskan. Jag pratar tyska och min fru också. Därför tycker vi om att åka dit, och det är ganska nära (åtminstone Nordtyskland). Om vi åker 8.00 på morgonen kommer vi till Burg klockan 18.00, ett avstånd på 70 mil.
Burg är en stad med korsvirkeshus eller hus av tegel, mycket trevlig, och med mycket trevligt folk. Det ligger på en liten ö mellan Danmark och Tyskland, tillräckligt för oss (Förr på åttiotalet till 1992 åkte vi till Spanien, en sträcka på 320 mil, för långt för mig nu).
Det finns en hamn med restauranger där man serverar olika sorters fisk. Nåt som föreföll lite underligt för oss var att man äter ute också under senare delen av oktober. Och om ni föreställer er att det bara var 5º när vi var där, förstår ni att det inte var varmt på restaurangen.. Men folk pratar och ibland ges det tillfälle för en utlänning att öva sin tyska.
En annan sak vi lade märke till, var att på kvällarna ser man inte mycket ljus i de tyska husen, åtminstone I de trakter där vi var, utanför centrum. Nåt som
gjorde mig nervös hände när jag kontrollerade däcken. Ett var nästan helt tomt och det första som dök upp i mitt huvud var: ”En punktering – herre Gud”! Vi åkte för att kolla trycket, men jag är ingen tekniker, och jag visste inte vilket tryck det skulle vara däcken. Jaha, då är det en fördel att kunna språket. Jag kunde presentera mig för en tysk herre och fråga honom om han visste rätt tryck för mina däck. Herrn tog befälet över företaget fyllde däcken och rekommenderade mig att kolla det lite senare.
Jag kände mig lättad, för att ha problem med bilen gillar jag inte i något land.
familia = familj
padre = pappa, far
madre = mamma, mor
hijo = barn, son
hija = dotter
hermano = bror
hermana = syster
abuelo = farfar (el padre del padre), morfar (el padre de la madre)
abuela = farmor (la madre del padre), mormor (la madre de la madre)
yo = jag
tú = du
él = han
ella = hon
lo = den, det
nosotros = vi
vosotros = ni
ellos = de
ellas = de
grande = stor
pequeño = liten
alto, largo = lång
bajo, corto = kort
delgado = smal
gordo = tjock
moreno = mörk
rubio = ljus, blond
veintiuno = tjugoett
veintidos = tjugotvå
veintitres = tjugotre
veinticuatro = tjugofyra
veinticinco = tjugofem
veintiseis = tjugosex
veintisiete = tjugosju
veintiocho = tjugoåtta
veintinueve = tjugonio
(Con los otros uno hace de la misma manera. Treinta y uno = trettioett, treinta y dos = trettiotvå etc.)
Suecia = Sverige
España = Spanien
Finlandia = Finland
Noruega = Norge
Dinamarca = Danmark
Alemania = Tyskland
Francia = Frankrike
Holanda = Holland
Bélgica = Belgien
Portugal = Portugal
Rusia = Ryssland
EE UU = USA
Bueno, esto fue todo por hoy. Espero que hayan aprendido un poco, y que sepan que no es dificil hablar sueco!
En sueco/På svenska
Kortkurs i svenska för spansktalande (44)
Här fortsätter den korta svenskkursen för spansktalande. För att ni ska lära er lite mera.
familia = familj
padre = pappa, far
madre = mamma, mor
hijo = barn, son
hija = dotter
hermano = bror
hermana = syster
abuelo = farfar (el padre del padre), morfar (el padre de la madre)
abuela = farmor (la madre del padre), mormor (la madre de la madre)
yo = jag
tú = du
él = han
ella = hon
lo = den, det
nosotros = vi
vosotros = ni
ellos = de
ellas = de
grande = stor
pequeño = liten
alto, largo = lång
bajo, corto = kort
delgado = smal
gordo = tjock
moreno = mörk
rubio = ljus, blond
veintiuno = tjugoett
veintidos = tjugotvå
veintitres = tjugotre
veinticuatro = tjugofyra
veinticinco = tjugofem
veintiseis = tjugosex
veintisiete = tjugosju
veintiocho = tjugoåtta
veintinueve = tjugonio
(Con los otros uno hace de la misma manera. Treinta y uno = trettioett, treinta y dos = trettiotvå etc.)
Suecia = Sverige
España = Spanien
Finlandia = Finland
Noruega = Norge
Dinamarca = Danmark
Alemania = Tyskland
Francia = Frankrike
Holanda = Holland
Bélgica = Belgien
Portugal = Portugal
Rusia = Ryssland
EE UU = USA
Jajamä, det här var allt för I dag. Jag hoppas att ni har lärt er lite och att ni vet att det inte är svårt att prata svenska!
Anteayer tuve mi amigo Mikel de Bilbao de visita. Fuimos a Malmköping, un pequeño pueblo pintoresco cerca de aquí. Almorzamos en un hotel con un poco de ambiente. Comimos un plato típico sueco, raggmunk med fläsk och lingonsylt (tortillita de patata con carne de cerdo y confitura de arándanon rojos.
Hablé español todo el día y estuve muy cansado. Estar sentado con un cuaderno, un lápiz, un diccionario y un ordenador no es muy trabajoso. Hablar un idioma es otra cosa. Hay que tomar deciciones rápido como un rayo; ¿debo usar ser o estar?(la diferencia no hay en sueco); ¿es necesario poner un subjunctivo o basta con el presente? ¡Hombre! Esta noche me acosté sin mecer.
El español es el idioma más popular de ellos que los alumnos pueden elegir como lengua segunda. No tantos quieren estudiar el alemán y el francés. (Inglés es obligatorio).
Dicen que el español es más fácil que los otros dos idiomas. No sé si lo es. Talvez al principio, pero cuando los alumnos tienen que distinguir entre ser y estar, les resultan difícil estudiar el español. Pero de otros modos es fácil. La ortografía es consequente. Es fácil pronunciar las palabras y tiene dos géneros, como el sueco. El alemán tiene tres y además, las preposiciones antes del substantivo deciden que formas deben tener los géneros. Para un alumno de 12 años la confusión es total. El inglés casi no tiene ortografía consequente. Hay que aprender la pronunciación de cada palabra….. Bueno, el español no es tan difícil que aprender.
Para regresar a mí día con Mikel dabamos un paseo por el pueblo. Èl que sabe el sueco bastante bien quería perfeccionarse un poco de los nombres de los árboles que crecen en mi país. Yo podía agrandar su conociminto con por lo menos unos especies, porque él todavía sabía muchos.
Y para terminar este episodio os doy los nombres que sé de los árboles suecos:
piño = tall, abeto = gran, enebro = en, alerce = lärkträd,
abedul = björk (como la cantante de Islanda), arce = lönn, olmo = alm, fresno = ask, alamón temblón = asp, tilo = lind, cerezo aliso = hägg, aliso = al, sauce = sälg, sauce llorón = tårpil, serbal = rönn,
castaña = kastanj y madreselva = kaprifol
En sueco/På svenska
Att lära sig spanska (43)
I förrgår hade jag min vän Mikel från Bilbao på besök. Vi åkte till Malmköping, ett litet pittoreskt ställe nära oss. Vi lunchade på ett hotell med lite miljö. Vi åt en typiskt svensk rätt, raggmunk med fläsk och lingonsylt.
Jag pratade spanska hela dagen och blev mycket trött. Att sitta med en skrivbok, en penna, ett lexikon och en dator är inte så jobbigt. Att prata ett språk är något helt annat. Man måste ta blixtsnabba beslut; ska jag använda ser eller estar? (det finns ingen skillnad i svenskan); är det nödvändigt med konjunktiv eller räcker det med presens? Gosse! Den här natten somnade jag ovaggad.
Det sägs att spanska är lättare än de två andra. Jag vet inte det. Kanske i början, men när eleverna måste skilja mellan ser och estar, blir det svårt att läsa spanska. Men på andra sätt är det lätt. Ortografin är konsekvent. Det är lätt att uttala orden och de har två genus. Tyskan har tre och dessutom, prepositionerna framför substantivet bestämmer vilken form/kasus man ska ha på könen. För en elev på 12 år är förvirringen total. Engelskan har nästan ingen konsekvent ortografi. Man måste veta uttalet för varje ord… Tja, spanskan är inte så svår att lära sig. För att gå tillbaka till min dag med Mikel så gick vi en promenad genom samhället. Han som kan svenska ganska bra ville fortbilda sig lite på namnen på de träd som växer i mitt land.
Jag kunde utöka hans kunskaper med åtminstone några arter, för han kunde redan många.
Och för att avsluta den här episoden ger jag er namnen som jag kan på svenska träd:
piño = tall, abeto = gran, enebro = en, alerce = lärkträd,
abedul = björk (som sångerskan från Island), arce = lönn, olmo = alm, fresno = ask, alamón temblón = asp, tilo = lind, cerezo aliso = hägg, aliso = al, sauce = sälg, sauce llorón = tårpil, serbal = rönn,
castaña = kastanj och madreselva = kaprifol
¡Queridos lectores y ecuchadores! Ha hecho buen tiempo em mi país los últimos días; casi toda la semana. Trataré de filosofar un poco sentado en la terazza de madera en la casita.
Aquí se mezclan los sonidos de los pájaros que cantan, los golpes de martillo de un vecino con ganas de trabajar y los gritos del hermanito de otro vecino. Ahora, cuando no hay hojas en los árboles tenemos un poco de vista al lago Yngaren entre los abetos y los abedules.
En la primavera se puede coger morillas. Antes solíamos comerlas, pero lo expertos han advierto que pueden contener veneno después dos escaldadoras a cinco minutos. Por esto no las comemos. Peru nuestros vecinos piensan que somos cobardes y dicen: “Si encuentráis morillas dadnoslas, no tenemos miedo”.
Una picaza ha empezado a construir un nido en el enebro que crece al lado de la casita. Y ahora no se atreve a acercarse cuando estamos aquí y está grasnando deprimido todo el tiempo. Debía trasmudarse a otro árbol porque vamos a estar en la casita todo el verano.
Ayer fuimos a un establecimiento de horticultura. Los dueños son “viejos” alumnos de nosotros y por esto quieremos comprar nuestras flores de ellos. Kerstin, mi mujer compró 20 pensamientos para poner en cajas y macetas. A mí me gustan más los de color violeta y amarillo. Tales flores tenía mi abuela cuando yo era niño y me pongo un poco sentimental cuando los veo.
Tenemos unos vecinos quieren cambiar las cosa muy a menudo. Entonces nos preguntan si quieremos un horno eléctrico o una nevera con frigorífico. Entonces no es difícil que decir qué sí. También nos han dado una bicicleta, una librería y una lavadora. Y la última donación, muebles para el jardín Con un poco de color los he transformado en muebles casi nuevos. Tener tales vecinos amables mo es malo. Suelo decirles: “No tiréis nada sin preguntarme si lo quiero”.
A nosotros los suecos nos gustan mucho los pajarítos. Construimos casitas para ellos. Las casitas ponemos en los árboles. Al alcance de la vista tengo siete casitas. El primer pájaro que se instala es el herrerillo, un pajaro pequeño de color azul y amarillo. Luego viene el paro carbonero y después el papamoscas. El papamoscas es terrorista y machista. Desaloja immediatamente a los herrerillos que tienen que encontrar otro alojamiento. Toma varios casitas donde tiene una amante en cada casita. Dicen que hay papamoscas que mueren del esfuerzo de alimentar a toda su familia.
El que mucho abarca, poco aprieta…
En sueco/På svenska
Tankar om penséer (41)
Kära läsare och lyssnare! Det har varit vackert väder i mitt land de senaste dagarna; nästan hela veckan. Jag ska försöka att filosofera lite sittande på sommarstugealtanen av trä.
Här blandas ljuden av fåglar som sjunger, hammarslagen från en granne med arbetslust och skriken från lillen hos en annan granne.
Nu, när det inte är löv på träden har vi lite sjöutsikt mot Yngaren mellan granar och björkar.
På våren kan man plocka murklor. Förr brukade vi äta dem, men experterna har varnat för att de kan innehålla gift efter två gångers förvällning på fem minuter. Därför äter vi dem inte. Men våra grannar tycker att vi är hariga och säger: ”Om ni hittar murklor ge dem till oss, vi är inte rädda”.
En skata har börjat bygga bo i enen som växer bredvid stugan. Och nu vågar den inte närma sig när vi är här och den kraxar deprimerat hela tiden. Den borde flytta till ett annat träd, för vi ska vara i stugan hela sommaren.
I går åkte vi till en handelsträdgård. Ägarna är gamla elever till oss och därför tycker vi om att köpa blommor hos dem. Kerstin, min fru, köpte 20 penséer att sätta i lådor och krukor. Jag tycker mest om dem med violett och gult. Såna blommor hade min mormor när jag var barn och jag blir lite sentimental när jag ser dem.
Vi har ett par grannar som byter saker då och då. Då frågar de oss om vi vill ha en elspis eller ett kylskåp med frys. Då är det lätt att säga ja. De har också gett oss en cykel, en bokhylla och en tvättmaskin. Och den senaste donationen, trädgårdsmöbler. Med lite färg har jag förvandlat dem till nästan nya.
Att ha så vänliga grannar är bra. Jag brukar säga till dem: ”Kasta inget utan att fråga om jag vill ha dem”.
Vi svenskar tycker mycket om småfåglar. Vi gör fågelholkar åt dem. Holkarna sätter vi upp i träden.
Inom synhåll har jag sju holkar. Den första fågeln som installerar sig är blåmesen, en blå och gul liten fågel. Sen kommer talgoxen och sen flugsnapparen. Flugsnapparen är terrorist och mansgris. Han avhyser omedelbart blåmesarna och de måste hitta en annan bostad. Flugsnapparen tar flera holkar för att ha en älskling i varje holk. De säger att flugsnappare dör av ansträngningen att föda hela sin familj.
Snålheten bedrar visheten…
Suecia ha sido una monarquía desde hace muchos siglos. He descrito el desarollo en los episodios de la historia. El jefe del estado es el rey. Nuestro rey es constitucional, es decir no tiene poder, el poder lo tiene el jefe del gobierno. El rey solo tiene funciones ceremoniales y no debe expresar opiniones políticas.
El rey actual se llama Carl XVI Gustav. La reina se llama Silvia y no es de origen real. Tienen tres hijos Carl-Filip, Madeleine y Victoria. Si hubieramos tenido la constitución vieja Carl-Filip habría heredado la corona. Ahora lo hará Victoria. (La función más importante de la familia real es ser material para revistas con lectores totalmente faltos de inteligencia.).
La vida política está dominada por los partidos políticos. En Suecia tenemos dos bloques políticos, los izquierdistas y los derechistas/liberales. Los izquierdistas forman dos partidos, el de los social democratas (socialdemokraterna) y el partido de la izquierda (vänsterpartiet). El otro bloque está formado por cuatro partidos, los derechistas (moderaterna), los liberales (folkpartiet), el centro (centerpartiet) y los democratas cristianos (kristdemokraterna). También hay un partido verde, el partido ecologista (miljöpartiet) que suele votar con los izquierdistas, pero no siempre.
Los partidos que obtienen más votos en las elecciones son el de los social democratas y el de los derechistas. Todos los demás tienen menos de diez por ciento de los votos.
El gobierno actual está formado por una coalición de los derechistas. Algunos partidos corren el riesgo de desaparecer porque hay un limite mínimo del cuatro por ciento de los votos para tener representación en el parlamento.
Hay también partidos fuera del parlamento que no han obtenido el cuatro por ciento. Entre ellos están el de las feministas (FI) con uno por ciento de los votos y el de los democratas suecos (SD) con cerca del tres por ciento de los votos.
Esto es un poco de la vida política en Suecia. Si quiere saber más puede buscar en Google. Hay muchos imigrantes de países hispanohablantes en Suecia y por esto hay mucha información sobre Suecia traducida al español.
Los reyes suecos de Gustav Vasa a Carl XVI Gustav (el rey actual):
http://se.youtube.com/watch?v=Fm7HIy2nk6g
En sueco/På svenska
Sverige- en konstitutionell monarki (40)
Sverige har varit en monarki sen många århundraden. Jag har skrivit om utvecklingen i episoderna om historia. Statschef är kungen. Vår kung är konstitutionell, dvs han har ingen makt, makten ligger hos regeringschefen. Kungen har bara ceremoniella funktioner och bör inte uttrycka politiska åsikter.
Vår nuvarande kung heter Carl XVI Gustav. Drottningen heter Silvia och hon är inte av kunglig börd. De har tre barn Carl-Filip, Madeleine och Victoria. Om vi hade haft den gamla författningen hade Carl-Filip ärvt kronan. Nu kommer Victoria att göra det (Den kungliga familjens mest betydelsefulla funktion är att vara material för tidskrifter med totalt intelligensbefriade läsare).
Det politiska livet domineras av de politiska partierna. I Sverige har vi två politiska block, vänsterpartier och borgerliga. Vänstern utgörs av två partier, socialdemokraterna och vänsterpartiet.
Det andra blocket består av fyra partier, moderaterna, folkpartiet, centern och kristdemokraterna. Det finns också ett grönt parti, miljöpartiet som brukar rösta med socialdemokraterna, men inte alltid.
De partier som får flest röster vid valen är socialdemokraterna och moderaterna. Alla de övriga har färre än tio procent av rösterna.
Den nuvarande regeringen är en koalition mellan högerpartierna. Några partier riskerar att försvinna (ur riksdagen) därför att det finns en gräns på fyra procent av rösterna för att bli representerad i riksdagen.
Det finns också partier utanför riksdagen som inte har uppnått fyra procent. Bland dem finns feministerna (FI) med en procent av rösterna och Sverigedemokraterna med nära tre procent av rösterna.
Det här var lite om det politiska livet i Sverige. Om ni vill veta mer kan ni leta på Google. Det finns många invandrare från spansktalande länder i Sverige och därför finns det mycket information om Sverige översatt till spanska.
Mi mujer tiene vacaciones de Semana Santa. Pensabamos disfrutar de la primavera en nuestra casita. Pero el tiempo tenía sorpresas para nosotros… En cuanto llegamos a la casita, la temperatura bajó, la nieve empezó a caer y la sensación de Navidad que nos faltaba en diciembre de repente estuvo allí, en el fin de marzo.
Las grullas, que han regresado de España para disfrutar la primavera nórdica, se encontraban en montones de nieve y las anémonas se agachan bajo de los arbustos. Un amigo en el País Vasco dice que es así también allí. En enero casi verano y en marzo tiempo invernal.
Fuimos a casa de unos amigos para cenar y veíamos a los pájaros que venían para comer alpiste en el manzano e incluso el ratón de casa estaba allí para comer.
El hielo cubre nuestro lago otra vez y es peligroso ir por las carreteras. Yo que he cambiado los neumáticos de invierno por los neumáticos de verano a riesgo de una multa de 120 euros si la policía me encuentra en el camino. Y por esto no podíamos ir en coche para hacer cosas.
Kerstin se cansó de todo esto y puso un disco con villancicos suecos. Nos desanimamos y nos fuimos a Åland.
En sueco/På svenska
Till Åland igen (39)
Min fru har lov i påskveckan. Vi tänkte njuta av våren i vår stuga. Men vädret hade överraskningar åt oss.. Så fort vi kom till stugan så sjönk temperaturen, snön började falla och den känsla av jul som fattades oss i december var plötsligt där, i slutet av mars.
Tranorna, som har återvänt från Spanien för att njuta av den nordiska våren, befann sig i högar av snö sipporna hukar under buskarna. En vän i Baskien säger att det är lika där. I januari nästan vår och i mars vinterväder.
Vi gick hem till några vänner för att äta middag och såg fåglarna som kom för att äta foder i äppelträdet och till och med musen var där för att äta.
Isen ligger på sjön igen och det är farligt att åka på vägarna. Jag som har bytt vinterdäcken till sommardäck med risk för böter på 120 euros om polisen hittar mig på vägen. Och därför kunde vi inte ta bilen för att göra saker.
Kerstin tröttnade på alltihopa och lade på en skiva med svensk julmusik. Vi blev nedstämda och åkte till Åland.
Para un extranjero puede parecer un poco tonta la costumbre de andar con bastones. Dicen qué los finlandeses fueron los primeros en andar con bastones sin esquíes. A mí también me parecía tonto cuando lo vi la primera vez.
Pero ahora con el tiempo me he acostumbrado a esto, y es asombroso, yo también he empezado a andar con bastones……. Me sentía un poco grotesco las primeras veces, pero ahora voy sin enrojecerme en absoluto.
Las primeras veces podían aparecer humoristas preguntando: “¿Y dónde están los esquíes?” Suelo responder: “¿Ves alguna nieve?” Entonces se callan y yo puedo continuar mi paseo. Pero ahora es tan común qué la gente vaya con bastones y nadie se preocupa.
Un invierno como éste, sin nieve y caluroso, ha sido imposible esquiar donde yo vivo en Suecia, y por esto también ha sido perfecto andar con bastones. Y si hay nieve no me atrevo a ponerme los esquíes puesto que mi contrapeso es fatal, soy demasiado gordo y bastante alto, y tengo las piernas descarnadas. Por eso es mejor andar sin esquíes y con bastones.
Y mi médico dice que es bueno para la salud. Andar así da como resultado un 40 % más de consumo de energía, y entrena todo el cuerpo, no solo las piernas.
Es necesario tener bastones adecuados con elasticidad. Andar con bastones para esquíes puede ser un poco duro.
Antes solía nadar en la piscina comunal. Pero me daba problemas de la nuca. Andar con bastones es entonces una buena alternativa, muy saludable.
Y para terminar, si quiere ser efectivo paseando, le recomiendo cordialmente andar con bastones.
En sueco/På svenska
Stavgång – en nordisk uppfinning (38)
För en utlänning kan det verka lite töntigt vanan att gå med stavar. De säger att det var finländarna som var de första att gå med stavar utan skidor. Jag tyckte också att det verkade töntigt när jag såg det första gången.
Men med tiden har jag vant mig vid det, och det är märkligt, jag har också börjat gå med stavar..... Jag kände mig lite grotesk de första gångerna, men nu går jag helt utan att rodna.
De första gångerna kunde komma lustigkurrar och fråga: “Och var är skidorna?” Jag brukar svara: “Ser du nån snö?”. Då håller de tyst och jag kan fortsätta promenaden. Men nu är det så vanligtatt människor stavgår så ingen bryr sig.
En sån här vinter, utan snö och varm, har det varit omöjligt att åka skidor där jag bor i Sverige, och därför har det också varit perfekt att gå stavgång. Och om det finns snö törs jag inte sätta på mig skidor eftersom mitt balanssinne är dåligt, jag är för fet och ganska lång, och jag har spinkiga ben. Därför är det bättre att gå utan skidor och med stavar.
Och min doktor säger att det är bra för hälsan. Att gå så ger 40% bättre resultat när det gäller energikonsumtionen, och det tränar hela kroppen, inte bara benen.
Det är nödvändigt att ha rätta stavarna med elasticitet. Att gå med skidstavar kan vara en smula hårt.
Förr brukade jag simma i den kommunala simbassängen. Men jag fick problem med nacken. Att gå stavgång är ett bra alternativ då, mycket hälsosamt.
Och för att avsluta, om ni vill vara effektiv när ni går, rekommenderar jag er hjärtligt att gå med stavar.
Si alguna vez vienen a Suecia, quiero qué sepan un poco de sueco. Y por esto he hecho un curso corto de sueco para ustedes.
si = ja
no = nej
mucho = mycket
poco = lite
bien = bra
mal = dålig
buenos días = god dag
buenas tardes = god dag
buenas noches = god kväll
buenas noches = god natt (cuando va a acostarse)
hablo sueco = jag pratar svenska
no hablo sueco = jag pratar inte svenska
me llamo = jag heter
¿cómo se llama? = vad heter Ni?
tengo 50 años = jag är femtio år
¿cuántos años tiene? = hur gammal är Ni?
vivo en Estocolmo = jag bor i Stockholm
¿dónde vive? = var bor Ni?
tengo hambre = jag är hungrig
tengo sed = jag är törstig
estoy cansado = jag är trött
¿dónde está el restaurante? = var ligger restaurangen
¿hay un correo por aquí? = finns det nån post i närheten?
¿cuando va el tren? = när går tåget?
autobus = buss
coche = bil
bicicleta = cykel
me gusta el futbol = jag tycker om fotboll
no me gusta el tenis = jag tycker inte om tennis
te quiero = jag älskar dig
un beso = en kyss
uno = ett
dos = två
tres = tre
cuatro = fyra
cinco = fem
seis = sex
siete = sju
ocho = åtta
nueve = nio
diez = tio
once = elva
doce = tolv
trece = tretton
catorce = fjorton
quince = femton
dieciséis = sexton
diecisiete = sjutton
dieciocho = arton
diecinueve = nitton
veinte = tjugo
Bueno, esto fue todo por hoy. Espero que hayan aprendido un poco, y que sepan que no es dificil hablar sueco!
En sueco/På svenska
Kortkurs I svenska för spansktalande (37)
Om du nån gång kommer till Sverige, vill jag att ni ska kunna lite svenska. Och därför har jag gjort en kortkurs i svenska åt er.
si = ja
no = nej
mucho = mycket
poco = lite
bien = bra
mal = dålig
buenos días = god dag
buenas tardes = god dag
buenas noches = god kväll
buenas noches = god natt (cuando va a acostarse)
hablo sueco = jag pratar svenska
no hablo sueco = jag pratar inte svenska
me llamo = jag heter
¿cómo se llama? = vad heter Ni?
tengo 50 años = jag är femtio år
¿cuántos años tiene? = hur gammal är Ni?
vivo en Estocolmo = jag bor i Stockholm
¿dónde vive? = var bor Ni?
tengo hambre = jag är hungrig
tengo sed = jag är törstig
estoy cansado = jag är trött
¿dónde está el restaurante? = var ligger restaurangen
¿hay un correo por aquí? = finns det nån post i närheten?
¿cuando va el tren? = när går tåget?
autobus = buss
coche = bil
bicicleta = cykel
me gusta el futbol = jag tycker om fotboll
no me gusta el tenis = jag tycker inte om tennis
te quiero = jag älskar dig
un beso = en kyss
uno = ett
dos = två
tres = tre
cuatro = fyra
cinco = fem
seis = sex
siete = sju
ocho = åtta
nueve = nio
diez = tio
once = elva
doce = tolv
trece = tretton
catorce = fjorton
quince = femton
dieciséis = sexton
diecisiete = sjutton
dieciocho = arton
diecinueve = nitton
veinte = tjugo
Jahapp, det vara allt för I dag. Jag hoppas att ni har lärt er lite, och att ni vet att det inte är svårt att prata svenska!
Queridos lectores y escuchadores. Aquí viene otro episodio. Creo qué os he contado que tengo un sitio en la red que se llama don Gerardo donde he hecho ejercicios interactivos para alumnos de la lengua castellana. Primeramente eran para mis propios alumnos, pero con más y más ejercicios pensaba que debía ponerlos en internet, para que todos tuvieran posibilidad de practicar. La página hasta ahora ha tenido 263.975 de visitantes.
A veces, con tantos ejercicios, hay errores en don Gerardo. Un día un hombre, Kjell, que practica el español en don Gerardo, me informó que yo había escrito mal seiscientos en un ejercicio. Lo corregí y le envié una carta para decírselo. Esto fue el comienzo de una correspondencia entre nosotros.
Me preguntaba si yo pensaba que era estúpido que un hombre de 63 años de edad fuera a Perú para estudiar el español junto con jóvenes de 20 años. Yo le respondí que no, y le contaba algo de mis propias experiencias en Valencia, donde estudiaba y vivía junto con jóvenes poco mayores que los alumnos a los que yo enseñaba en mi colegio.
Este señor estaba en Perú cuando era marinero hace muchos años y luego estuvo allí como turista en 2004 y 2006. Cerca de Cusco conoció a gente en un pueblo en las montañas. Se decidió a ayudar a la hija de una familia. Ayuda a la familia económicamente y materialmente y la chica trabaja bien en su colegio y tiene buenas notas A, A, A, A, etc...
Pero tenía un problema, era difícil de comunicar con la familia. Kjell estudia en un curso de español, pero todavía no sabe bastante para poder leer las cartas que le envían desde Perú. Entonces me preguntó si podría ayudarle a traducirlas. Y claro que acepté la misión.
Pero no era fácil. Faltaban puntos, comas, habían mayúsculas pero no donde debían estar y a veces la ortografía era una trascripción fonética. Pero las cartas mostraban un calor y alegría que me han emocionado mucho.
Puesto que la madre de la niña no sabe escribir más que quechua tenía un traductor que escribía en español. Y entonces es así: yo he traducido unas cartas de Perú, traducidas del quechua al español por un traductor, para un hombre de Suecia que no sabe bastante del español.
¡El mundo es un pañuelo! Y uno podría añadir: Gracias a internet….
En sueco/På svenska
“Podcastaren” som översättare av peruanska brev (36)
Kära läsare och lyssnare. Här kommer en till episod. Jag tror att jag har berättat för er att jag har en sida på nätet som heter don Gerardo där jag har gjort interaktiva övningar för elever som studerar spanska. Först var det för mina egna elever, men med mer och mer övningar tänkte jag att jag borde lägga ut dem på internet, så att alla kunde få tillfälle att öva. Sidan har tills idag haft 263.975 besökare.
Ibland, med så många övningar, så finns det fel i don Gerardo. En dag informerade mig en man som heter Kjell och som övar spanska på don Gerardo, att jag hade stavat sexhundra fel i en övning. Jag rättade felet och skrev ett brev för att berätta det för honom. Detta blev början till en korrespondens mellan oss.
Han frågade om jag tyckte det var tokigt att en man vid 63 års ålder åkte till Peru för att studera spanska tillsammans med ungdomar på 20 år. Jag svarade nej, och berättade om mina egna erfarenheter i Valencia, där jag läste spanska med elever som var obetydligt äldre än de elever som jag undervisade i min skola.
Denne herre var i Peru när han var sjöman för många år sen och sen var han där som turist 2004 och 2006. Nära Cusco lärde han känna folk i en bergsby. Han bestämde sig för att hjälpa en flicka i den familjen. Han hjälper familjen ekonomiskt och materiellt och flickan jobbar bra i skolan och har bra betyg A, A, A, A, etc….
Men han hade ett problem, det var svårt att kommunicera med familjen. Kjell läser en spanskkurs, men än kan han inte tillräckligt för att kunna läsa deras brev som de skickar från Peru.
Då frågade han mig om jag kunde hjälpa honom att översätta dem. Och det är klart att jag accepterade uppdraget.
Men det var inte lätt. Det fattades punkter, komma, det var stora bokstäver men inte där de borde vara och ibland var det fonetisk stavning. Men breven andades/visade en värme och glädje som rörde mig mycket.
Eftersom mamman till flickan inte kunde skriva mer än quechua hade hon en översättare som skrev på spanska. Och då är det så här: jag har översatt några brev från Peru, översatta från Quechua till spanska av en översättare, åt en man från Sverige som inte kunde tillräckligt mycket spanska.
Världen är liten! Och skulle man kunna tillägga: Tack vare internet...
Suecia es un país con mucha igualdad entre hombres y mujeres. Compartimos los quehaceres en la casa. Hay legislación que hace posible a un padre o madre estar en casa con su hijo un año después del nacimiento. Durante este período recibe el padre o la madre que está en casa con su niño un subsidio como si fuera por enfermedad.
Mi mujer y yo compartimos el tiempo en casa el primer año con nuestro hijo. En 1983 era muy raro que el padre estuviera en casa con el bebe. Me sentía un poco pionero. Mi mujer estaba con él los primeros seis meses y yo los últimos. Fue un buen tiempo con biberón y pañales y todo.. Pero, normalmente las mujeres son las que sacan la mayor parte del tiempo en casa.
A mí siempre me ha gustado preparar la comida y ahora, cuando estoy jubilado, lo hago aún más. Mi mujer es profesora de hogar y no quiere venir a casa para hacer la comida otra vez. Y entonces es bueno tener un marido al que le gusta trabajar en la cocina. Los días de trabajo yo preparo la comida y los fines de semana compartimos los quehaceres en la cocina. Preparar la comida bebiendo un vaso de vino juntos es algo de lo mejor que hay. A mi hijo también le gusta preparar la comida. No sé si es una herencia de mí o de mi mujer. Espero por lo menos qué le daba un buen ejemplo trabajando en la cocina.
Cuando estaba en un curso en Valencia tenía alojamiento en casa de una señora llamada Carmen. Allí vivían también unas chicas francesas que andaban picoteando en la comida. Un día ofrecí hacer un plato sueco para todos, algo que le gustaba mucho a mi dueña.
Dicho y hecho. Con carne picada, cebollas, patatas, zanahorias y un poco más de ingredientes preparé un bistec de carne picada con anillos de cebollas y una salsa exquisita y una ensalada con zanahorias ralladas.
Mi cena les gusto a todos. Después, estando a solas, las chicas francesas me preguntaron si yo podría preparar la comida en vez de la dueña, porque mi bistec les habían gustado mucho. Claro qué me sentía halagado, pero pensaba que era injusto a mi dueña que según mi opinión era una buena cocinera.
En sueco/På svenska
Om jämlikhet mellan män och kvinnor (35)
Sverige är ett land med stor jämlikhet mellan män och kvinnor. Vi delar på hushållsgöromålen. Det finns lagar som gör det möjligt för en far och mor att vara hemma med sitt barn ett år efter födseln. Under den perioden får man samma ersättning som för sjukdom. Min fru och jag delade tiden hemma första året med vårt barn.
1983 vqr det mycket ovanligt att pappan var hemma med bebisen. Jag kände mig lite som pionjär. Min fru var med honom de första sex månaderna och jag de sista. Det var en bra tid, med nappflaska och blöjor och allt... Men, normalt är det kvinnorna som tar ut merparten av tiden i hemmet.
Jag har alltid tyckt om att laga matoch nu, när jag är pensionär gör jag det ännu mer. Min fru är hushållslärare och vill inte komma hem och göra mat en gång till. Och då är det bra att ha en make som tycker om att arbeta i köket.
Arbetsdagarna lagar jag mat och på veckosluten delar vi på köksbestyren. Att laga mat medan man dricker ett glas vin är något av det bästa som finns. Min son tycker också om att laga mat. Jag vet inte om det är ett arv från mig eller min fru. Jag hoppas att jag i alla fall har varit ett gott föredöme när jag har arbetat i köket.
När jag var på kurs i Valencia bodde jag i familj hos en dam vid namn Carmen. Där bodde också några franska flickor som satt och petade i maten. En dag erbjöd jag mig att göra en svensk måltid åt alla, något min värdinna uppskattade väldigt mycket.
Sagt och gjort. Med köttfärs, lök, potatis, morötter och lite fler ingredienser lagade jag biffar med lökringar med en utsökt sås sallad på rårivna morötter.
Min middag uppskattades av alla. Efteråt, när vi var ensamma, frågade de franska flickorna mig om jag kunde göra maten i stället för värdinnan, för de tyckte mycket om min biffstek. Deet är klart att jag kände mig smickrad, men det var orättvist mot min värdinna som i mitt tycke var en utmärkt matmor.
Es hora de continuar el trabajo con mi podcast. Ha pasado la navidad. Teníamos a nuestro hijo Martín y su novia Erika de visita, y claro, a su pequeño perro Spencer también (Ya he descrito como celebramos la navidad en Suecia en otro episodio).
El invierno (según mi opinión) ha sido aburrido. No había nieve, o por lo menos muy poca, y la primavera ha llegado ya, ¡¡en febrero!! Ya sabéis que a mí me gusta la nieve. Dicen que es el invierno más caluroso que hemos tenido desde hace 250 años. Las anemonas hepáticas y los tusilagos han venido, ¡en febrero!, es decir un mes antes. El clima parece qué está al revés. Pero en 1796, según un cura, los abedules se abrieron en enero…
Habría empezado un mes antes con los episodios si no hubiera estado enfermo. Hay que tener un poco de “inspiración” para sacar algo de tu cabeza y estando enfermo no es fácil hacerlo. Y ahora tenemos un sol brillante y facilita el trabajo aún más.
Pero ahora, toca madera, estoy sano y estoy preparado ¡para publicar otros episodios!
En sueco/På svenska
Det är dags att fortsätta arbetet på min podcast (34)
Det är dags att fortsätta arbetet på min podcast. Julen har passerat (2007). Vi hade vår son Martin och hansl flickvän Erika på besök, och så klart, deras lilla hund Spencer också (Jag har redan beskrivit hur vi firar jul i Sverige i en annan episod).
Vinter (enligt min åsikt) har varit tråkig. Det fanns ingen snö, eller åtminstone mycket lite, och våren har kommit redan, i februari! Ni vet redan att jag gillar snö. Det sägs att det är den varmaste vintern vi haft på 250 år.
Blåsippor och tussilago har kommit, i februari, dvs en månad tidigare. Klimatet verkar bakfram. Men 1796, enligt en präst, slog björkarna ut i januari...
Jag skulle ha börjat med episoderna en månad tidigare om jag inte hade varit sjuk. Man måste ha lite “inspiration” för att dra ut nåt ur skallen och är man sjuk är det inte så lätt att göra det. Och nu har vi en strålande sol och det underlättar arbetet än mer.
Men nu, ta i trä, är jag frisk och beredd att publicera flera episoder!
Hay un dulcero en nuestro pueblo =
(En sockerbagare)
Hay un dulcero en nuestro pueblo
que hace pastas todo el día
unas grandes unas pequeñas
y unas muy bi-en endulzadas.
En su ventana tiene galletas
de forma de caballos y cerdos
si eres bueno puedes comer
si eres malo solo puedes ver.
Hola gnomos….
(Hej tomtegubbar)
Hola gnomos chocad los vasos
y dejanos divertirnos://
Un poco tiempo
vivimos aquí ya
con mucha pena
y molestía
Hola gnomos chocad los vasos
y dejanos divertirnos
El zorro en el hielo
(Räven raskar)
El zorro está caminando
sobre el hielo está andando.
Permiteme a cantar
la canción de los vejetes/ancianas/zapateros/sastres:
Ellos hacen siempre así
lo hacen allí y también aquí
Permiteme a cantar
la canción de los vejetes/ancianas/zapateros/sastres
En sueco/På svenska
Några svenska julsånger (33)
En sockerbagare
En sockerbagare här bor i staden
Han bakar kakor mest hela dagen
Han bakar stora han bakar små
Han bakar några med socker på
Och i hans fönster hänga julgranssaker
och hästar, grisar och pepparkakor.
Och är du snäller, så kan du få,
men är du stygger, så får du gå.
Hej tomtegubbar
Hej tomtegubbar slå i glasen
och låt oss lustiga vara.
Hej tomtegubbar slå i glasen
och låt oss lustiga vara.
En liten tid vi leva här
med mycken möda och stort besvär.
Hej tomtegubbar slå i glasen
och låt oss lustiga vara.
Räven raskar över isen
Räven raskar över isen,
räven raskar över isen
Får vi lov, och får vi lov
att sjunga gubbarnas/gummornas/skomakarns/skräddarens visa?
Så här gör gubbarna var de går
och var de sitter och var de står
Får vi lov, och får vi lov
att sjunga gubbarnas visa?
Por los contactos con el otro mundo vino el cristianismo a Suecia. Los vikingos tenían contactos con esta religión por sus correrías y también venían misioneros a nuestro país.
El misionero más famoso era Ansgar, qué vino a Birka, en 829, el apóstol de Los Paises Nórdicos. Logró convertir al caudillo Hergeir y se fundaron una pequeña parroquía con creyentes. Después de un conflicto entre esta parroquía y la otra población pagana la comunidad fue disuelta y Ansgar tenía que volver otra vez. Pero duro por lo menos dos siglos antes de que el cristianismo hubiera sido religion de todo el país.
Un rey. Olov Skötkonung, se dejó bautizar en el año 1000 en el fuente de Husaby, y es un jalón en el camino a una Suecia cristiana. Era el primer rey que se bautizó y que se quedó cristiano el resto de su vida.
En el año 1120 hay considerables opispados en Suecia. En el siglo catorce vivió la persona sueca más conocida en el mundo cristiano, Santa Brígida. Tenía visiones, hacía peregrinos a Trondheim y a Santiago de Compostela. Fundó un órden, El órden del santísimo salvador, en Vadstena con monjes y monjas.
Suecia era un país católico hasta que Martín Lutero apareciera con sus tesises en Wittenberg. Olaus Petri, un sacerdote que había estudiado en Wittenberg, introduzó el protestantismo en Suecia.
Era sacerdote en Storkyrkan (=la iglesia grande) en Estocolmo, tradució El Nuevo Testamento y era el primer sacerdote que se casó. Al rey Gustav Wasa le gustaba mucho el protestantismo porque podía expropiar los riquezas de la iglesia sueca. Esto debido a que el rey era la cabeza de la iglesia en el protestantismo, y no como antes, el papa.
El protestantismo ganó finalmente en el año 1593.
En sueco/På svenska
Svensk religion två (32)
Genom kontakter med den övriga världen kom kristendomen till Sverige. Vikingarna hade kontakt med den religionen genom sina resor och det kom också missionärer till vårt land.
Den mest kände var Ansgar, som kom till Birka 829, Nordens apostel. Han lyckades omvända hövdingen Hergeir y och man grundade en liten församling med troende. Efter en konflikt med
denna församling och den övriga hedniska befolkningen upplöstes församlingen och Ansgar måste komma tillbaka ytterligare en gång. Men det dröjde åtminstone två århundraden innan kristendomen hade blivit hela landets religion.
En kung, Olov Skötkonung, lät döpa sig år 1000 i källan i Husaby, och det är en milstolpe på vägen till ett kristet Sverige.
Det var den förste kung som lät döpa sig och som förblev kristen livet ut.
År 1120 finns det ett antal biskopsdömen i Sverige. Och på trettonhundratalet levde den i kristenheten mest berömda svenska personen, Den Heliga Birgitta. Hon hade visioner, hon gjorde pilgrimsresor till Trondheim och Santiago de Compostela. Hon grundade orden Den Helige Frälsarens Orden i Vadstena, med munkar och nunnor.
Sverige var dtt katolskt land tills Martin Luther
Dök upp med sina teser i Wittenberg. Olaus Petri en präst som hade studerrat i Wittenberg,
Introducerade protestantismen i Sverige.
Han var präst i Storkyrkan i Stockholm, han översatte Nya Testamentet och han var den förste prästen som gifte sig. Kung Gustav Wasa
Tyckte mycket om protestantismen för han kunde expropriera kyrkans rikedomar. Detta berodde på att kungen var kyrkans överhuvud i protestantismen, och inte som förr, påven. Protestantismen segrade slutgiltigt år 1593.
Tengo una página para estudiantes suecohablantes que estudian el español. Se llama ¡don Gerardo! (mi nombre Gert “españificado”) y allí alumnos y profesores de cualquier país donde hay alumnos suecohablantes pueden practicar su español.
Recibo e-mail a veces de usuarios, y normalmente tiene que ver con algún error que hay en un ejercicio, pero a veces viene una perla con elogio al don Gerardo, es decir yo. Hoy me escribió una profesora de Estocolmo, ¿y sabes qué me ha escrito? No, claro que no lo sabes, pero me escribió qué soy un ángel, que tiene ejercicios para todos y para todo, ¿no mal, eh?
Y de esta manera estoy hecho un ángel en la red. Pero, para decir la verdad no es la primera vez que soy un ángel – ¡con alas, aureola y lo todo! Fue una navidad y quise hacer algo diferente para sorprender a la familia con la cual celebramos la navidad este año.
Hay qué prepararse si uno quiere ser un ángel. Me equipé con el camisón de mi padre difunto (¡mira que bueno es ahorrar cosas!), una caja de cartón grande y unos metros de espumillón. Y usando estos accesorios me transformé en un ángel muy hermoso.
Con unas tijeras corté dos alas del cartón. Las adorné con un poco de espumillón en los ribetes de las alas. Me vestí en el camisón, fijé las alas con un poco de cuerda, y puse el resto del espumillón alrededor de mi cabeza. Y disfrazado de esta manera fui con mi familia a la casa donde ibamos a celebrar la navidad.
Dé golpecitos a la ventana, y la familia que esperaba un Santa Claus estaba muy sorprendido y alegre cuando entendieron que aquel año era un año para un ángel de navidad.
Puedo recomendar a padres de todo el mundo ser ángel en vez de Papa Noël la próxima navidad - ¡será un éxito!
En sueco/På svenska
Att vara en ängel på nätet (31)
Jag har en hemsida för svensktalande elever/studerande i spanska. Den heter ¡don Gerardo! (Mitt namn Gert förspanskat) och där och där kan elever och lärare från vilket land som helst där det finns svensktalande öva sin spanska.
Jag får e-post ibland från användare, och normalt har de att göra med fel som finns i en övning, men ibland kommer det en pärla med
En eloge till don Gerardo, dvs jag. I dag skrev en lärarinna från Stockholm till mig, och vet du vad hon skrev till mig? Nej, det är klart att du inte vet, men hon skrev att jag är en ängel, som har övningar till allt och för alla, inte så tokigt?
Och på det viset har jag blivit en ängel på nätet. Men, för att säga sanningen så är det inte första gången jag är ängel – med vingar, gloria och allt! Det var en jul som jag ville göra något annorlunda för att överraska familjen som vi firade jul med det här året.
Man måste förbereda sig om man vill vara ängel. Jag ekiperade mig med min hädangångne fars nattskjorta (titta så bra det är att spara saker !), en wellpappskartong och några meter glitter. Och med hjälp av dessa assessoarer förvandlade jag mig till en vacker ängel.
Med en sax klippte jag till två vingar av kartongen. Jag prydde dem med lite glitter på kanterna. Jag tog på mig nattskjortan, satte fast vingarna med lite snöre och lindade resten av glittret på huvudet.
Och utstyrd på det här sättet gick jag med min familj hem till dem som vi skulle fira jul med. Jag knackade på dörren och familjen som väntade sig jultomten blev mycket förvånad och glad när de förstod att det här året var ett år för en julängel.
Jag kan rekommendera föräldrar i hela världen att vara ängel i stället för jultomten nästa jul – det kommer att bli succé!
El otoño en Suecia es una sinfonía de colores. Son los árboles caducifolios que muestran su esplendor cuando pierden sus hojas.
Abedules, arces, hayas, fresnos, álamos temblones y robles se compiten con ser los árboles más coloridos.
Verde, amarillo, rojo y marrón son los colores del otoño. Cuando el sol no brilla mucho, la clorofila está sustituida de otros pigmentos que dan estos colores.
Los pinos, los abetos y los enebros participan fuera del concurso. Siempre son verdes y da color a la naturaleza en el invierno.
Esta es la primera parte del otoño. Cuando lo árboles se han deshojado el bosque está un poco más triste. Cuando hace buen tiempo no importa tanto pero cuando levantan sus ramas desnudas en la niebla, entonces uno tiene ganas de que llegue el verano.
Aquí, en el centro de Suecia, el sol no se muestra tanto como en el verano. Se obscurece más y más y el 21 de diciembre, es el día más corto del año. Pero, tenemos un poco de sol, en la parte más norte de nuestro país no hay sol de día. Y en el verano hace sol por la noche también. Uno puede decir que tenemos días muy variados en Suecia.
Si tengo suerte, la nieve viene en noviembre – ¡me gusta la nieve! La nieve hace qué todo se cambie. El suelo está blanco y los árboles están cubiertos con nieve y los niños hacen muñecos de nieve.
La primera nieve siempre viene de sorpresa. Y el hielo también. Los conductores descubren otra vez que hay que frenar un poco más temprano para evitar choques. Los garajes están colmados de pedidos de gente que quiere cambiar a neumáticos claveteados.
Pero, ¡por favor! ahora ya tenemos invierno y no otoño. Es hora de terminar este episodio.
En sueco/På svenska
Hösten, en symfoni av färger (30)
Hösten i Sverige är en symfoni av färger Det är lövträden som visar sig granna när de tappar löven.
Björkar, lönnar, bokar, askar, aspar och ekar tävlar om att vara de grannaste träden.
Grönt, gult, rött och brunt är höstens färger. När solen inte lyser så mycket ersätts klorofyllet med andra färgämnen som ger dessa färger. Tallar, granar och enar deltar utom tävlan. De är alltid gröna och ger färg åt naturen på vintern.
Det här är den första delen av hösten. När träden har tappat löven är det lite tristare. När det är fint väder gör det inte så mycket men när det sticker de nakna grenarna i dimman vill man att sommaren ska komma. Här, i Mellansverige, visar sig solen inte så mycket som på sommaren. Det mörknar mer och mer och den 21 december, är årets kortaste dag. Men, vi ha lite sol, i nordligaste delen av vårt land är det ingen sol på dagen. Och på sommaren är det sol på natten också. Man kan säga att vi har mycket varierande dagar i Sverige.
Om jag har tur, kommer snön i november – jag tycker om snö! Snön gör att allt förändras. Marken är vit och träden är täckta av snö och barnen gör snögubbar. Den första snön kommer alltid som en överraskning. Och den första isen med. Bilförarna upptäcker än en gång att de måste bromsa lite tidigare för att undvika krockar. Verkstäderna är överfulla av folk som vill byta till dubbdäck.
Men snälla, nu har vi ju vinter och inte höst! Det är dags att avsluta den här episoden.
Casi la primera vez que publiqué un episodio en mi podcast un hombre de Bilbao se puso en contacto conmigo. Era un miembro del equipo directivo de un colegio vasco. Su colegio tiene un intercambio con un colegio sueco, y por esto ha visitado mi país nueve veces. ¡Y ha aprendido sueco también! Pienso que es muy fantástico.
Después de que yo hubiera publicado algunos otros episodios me informó que si me interesaba podría corregir los textos de mi podcast. Y yo, naturalmente, dije que sí. Por esto hemos tenido una correspondancia en la red bastante frecuente, y mi podcast tiene episodios con un idioma más correcta. Y claro, yo aprendo más y más de esta manera.
Este otoño Mikel vino a Suecia para otro intercambio y me preguntó si podía visitarme. Kerstin, mi mujer y yo dijimos qué sí – que ¡con mucho gusto!
Y el día 17 de septiembre, Mikel llegó en tren a Flen para estar aquí nueve horas. Primero fuimos a mi casita para tomar un café. Tuvimos suerte, hacía buen tiempo, y le gustó la casita y los alrededores. Y le gustaron mucho las magdalenas que mi Kerstin había preparado para nosotros.
Después fuimos a nuestra casa para mostrarle como vivimos en Flen. Hicimos una visita al colegio donde yo trabajaba antes. Es un colegio muy moderno, con paredes de vidrio y cosas así. Un colegio donde los alumnos tienen que estar en la misma sala junto con otros grupos al mismo tiempo. Una invención pedagógica que no he entendido nunca. Mikel tampoco lo comprendía, algo que me alegró mucho.
Después fuimos a mi casa. Tenía dos episodios sin corregir y por esto nos sentamos en frente al ordenador para trabajar juntos con las correcciones. En una pausa fuimos a Harpsund, donde el primer ministro de Suecia vive a veces. Y terminamos el día con una cena temprana, un estofado sueco.
En sueco/På svenska
Möte med en internetvän (29)
Nästan första gången jag publicerade en episod på min podcast kontaktade en man från Bilbao mig. Han var med i ledningsgruppen i en baskisk skola. Hans skola har ett utbyte med en svensk skola, och därför har han besökt mitt land nio gånger. Och han har också lärt sig svenska! Jag tycker att det är fantastiskt. Efter att jag publicerat några episoder till skrev han till mig att om jag var intresserad kunde hann rätta texterna i min podcast. Och jag, naturligtvis, sa ja. På grund av det har vi haft en ganska tät korrespondens på nätet, och min podcast har episoder med ett riktigare språk. Och naturligtvis, jag lär mig mer på det här sättet.
I höst kom Mikel till Sverige på ytterligare ett utbyte och han frågade om han kunde besöka mig.
Kerstin, min fru och jag sa ja – mycket gärna!
Och den 17 september kom Mikel med tåg till Flen för att vara här nio timmar. Först for vi till sommarstugan för att dricka kaffe. Vi hade tur, det var vackert väder, och han tyckte om stugan och omgivningarna. Och han tyckte mycket om kakorna som Kerstin hade bakat åt oss.
Sen for vi hem till oss för att visa hur vi bor i Flen. Vi gjorde ett besök på skolan där jag arbetade tidigare. Det är en mycket modern skola, med glasväggar och sånt där. En skola där eleverna måste vistas i samma sal med andra klasser samtidigt. En pedagogisk uppfinning som jag aldrig förstått. Mikel förstod den inte heller, nåt som gläder mig mycket.
Sen åkte vi hem till mig. Jag hade två episoder som inte var rättade och därför satt vi oss framför datorn för att arbeta tillsammans med rättandet. I en paus for vi till Harpsund, där statsministern i Sverige bor ibland. Och vi avslutade dagen med en tidig middag, en svensk gryta.
El otoño es el tiempo para coger setas y dar paseos. Pero en octubre empieza la caza de alces, y entonces no le gusta a mi mujer coger setas o dar paseos donde hay cazadores.
Daba un paseo el otro día y de repente ví a un alce en una área talada a la derecha. Y aquí, en esta parte de Suecia no es tan común encontrar a un alce. Traté de sacar mi cámara del bolsillo, pero no había forma de sacarla a tiempo y el alce pasó sin ser retratado. Maldije mi costumbre de poner la cámara en el bolsillo, porque si hubiera tenido la cámara en la mano habría podido tomar una foto.
En sueco/På svenska
På älgjakt (28)
Hösten är en tid för att plocka svamp och ta promenader. Men i oktober börjar älgjakten, och då vill inte min fru plocka svamp eller promenera där det finns jägare.
Jag gick en promenad häromdagen och plötsligt såg jag en älg på ett
kalhygge till höger. Och här, i den här delen av Sverige är det inte så vanligt att möta en älg. Jag försökte få ut kameran ur fickan, men det var totalt omöjligt att få ut den i tid och älgen passerade oporträtterad. Jag förbannade min vana att lägga kameran i fickan, för om jag haft kameran i handen skulle jag ha kunnat ta ett kort.
Jag gick en kilometer eller så, och då stötte jag på några jägare på stigen. Jag frågade dem om de om de hade skjutit nån älg, men de sa att det hade de inte.
Då talade jag om för dem att jag såg en älg en liten bit därifrån, och då började de fråga mig var det var och så började de röra sig, de ringde i mobilen till andra jägare, och så där. Jag vet inte om de lyckades skjuta nåt, men jag hade i alla fall sett en älg.
Man jagar många djur i Sverige. Älgar och rådjur, hjortar och lodjur och även brunbjörn i norr. I år dödade en björn en älgjägare. Man hittade jägaren död och skadad som om det hade varit en björn.
Sen jagade och dödade de den skyldiga björnen. Det är inte vanligt att björnar attackerar människor. På hundra år har det skett tre gånger. Men idag läste jag i tidningen att det hänt en gång till, men utan dödlig utgång den här gången.
De ska jag och döda även den här björnen. Det verkar som om björnarna går närmare byarna i år. Några säger att det är för att det inte finns mycket bär i år och att björnarna vill hitta annat att äta. En vuxen björn kan äta 90 kilo bär om dagen. Den måste få ett fettlager för att vara beredd att gå i ide.
Men här finns det inte björnar, som tur är. Men min son Martin for norrut med några kamrater för att fiska. Och de var några dagar på bara några kilometers avstånd från platsen där björnen dödade jägaren. Jag vet inte om de åker dit igen…
Pasaba un kilómetro o algo así, y entonces tropezé con unos cazadores en el sendero. Les pregunté si habían disparado algún alce pero dijeron qué no. Entonces les conté qué yo ví a un alce a poco distancia de allí, y entonces empezaron a preguntarme dónde pasó esto y empezaron a moverse, llamaron en el movil a otros cazadores, y cosas así. No sé si lograron matar a algo, pero yo por lo menos había visto a un alce.
Se caza muchos animales en Suecia. Alces y corzos, ciervos y linces y también osos pardos en el norte. Este año un oso mató a un cazador de alces. Se le encontraron el cazador muerte y rasgado como si hubiera sido un oso. Después cazaron y mataron al oso culpable. No es común que los osos ataquan a hombres. En cien años esto ha pasado tres veces. Pero hoy leí en el periódico que hubo pasado otra vez, pero no con final mortal. Van a cazar este oso también para matarle. Parece que los osos se van más cerca de los pueblos este año. Algunos dicen que es porque no hay muchas bayas este año y los osos quieren encontrar otras cosas para comer. Un oso grande puede comer 90 kilogramas de bayas al día. Tiene que tener una capa de tocino para estar dispuesto a hibernar.
Por aquí no hay osos, menos mal. Pero mi hijo Martín se fue con amigos al norte para pescar. Y ellos pasaban unos días a una distancia de solo unos kilómetros del sitio donde el oso mató al cazador. No sé si van otra vez allí….
Despertarse en pleno de la noche día tras día y tener qué trabajar el día siguiente es algo que cuesta. En mi caso solía despertarme entre las cuatro y cuatro y media, que quiere decir que es imposible volverse a dormir si uno tiene que levantarse a las seis. Ahora, cuando no trabajo, no me importa, y por esto duermo bien.
Antes solía escuchar BBC en onda corta cuando me despertí o si era posible distinguir la emisión entre las interferencias, escuchaba Radio Exterior de España. Algo que totalmente ha cambiado esto son las emisiones de podcast. Por ejemplo, la radio sueca tiene muchos de sus programas en podcast y descargo programas de ciencia que me interesan. La universidad de Berkeley tiene lecturas en podcast muy interesantes de una profesora de historia, Margret Anderson. Las tengo en mi MP3 en nuestra casita, muy cómodo pienso.
Lo que es más bueno es que no hay interferencias y que puedo escuchar los programas cuando quiera. Me gustaría encontrar más programas españoles en podcast, programas de interés común (según mi opinión) como de la historia, la religión y ciencias naturales. Hay mucho para jovenes, pero el gusto se cambia con el tiempo, y ahora esto no me da mucho. También es necesario para mí encontrar podcastes con ideas para mi propio podcast.
Entonces funciona así. Si me despierto y siento que es imposible de volverme a dormir, busco las auriculares, las pongo en mis orejas y de repente puedo informarme de cualquier cosa. El ratón lo tengo en la mesilla de noche y puedo manejar el mediaplayer desde la cama sin problemas. Un programa de ciencia es una estupenda medicina contra el insomnio. Y si no me duermo puedo cultivarme, algo que no es malo. Es decir, ¡todas las alternativas son buenas!
Pero, claro, si uno duerme sobresaltado, la cultivación pueda ser un poco entrecortada. Dormirse en medio de un programa de historia y despertarse en medio de una programa del Premio Nobel de medicina…
¡Pero lo que importa es que uno duerme bien!
En sueco/På svenska
Om datorer och sömnlöshet (27)
Att vakna mitt i natten dag efter dag och vara tvungen att arbeta dagen efter kostar på. I mitt fall brukar jag vakna mellan fyra och fyra och en halv timme, och det betyder att det är omöjligt att somna om igen om man ska upp klockan sex. Nu, när jag inte arbetar, spelar det ingen roll, och därför sover jag bra.
Förr brukade jag lyssna på BBC på kortvåg när jag vaknade eller om det var möjligt att urskilja sändningen mellan alla störningar, lyssnade jag på Spanska Utlandsradion. Nåt som har förändrat detta totalt är sändningarna på podcast. Till exempel, Sveriges Radio har många av sina sändningar på podcast och jag laddar ner vetenskapsprogram som jag är intresserad av. Berkeleyuniversitetet har mycket intressanta föreläsningar på podcast av en lärare som heter Margret Anderson som är intressanta. De har jag i min MP3 i sommarstugan, mycket bekvämt enligt mitt tycke.
Det som är bäst är att det inte är störningar och att man kan lyssna på programmen när man vill. Jag skulle vilja hitta fler podcastprogram på spanska, program av allmänt intresse (tycker jag) som historia, religion och naturvetenskap Det finns mycket för ungdomar, men smaken ändras med tiden och nu ger mig sånt inte mycket. Samtidigt är det nödvändigt att hitta podcastar med idéer till min egen podcast.
Då går det till så här. Om jag vaknar och känner att det är omöjligt att somna om, letar jag fram hörlurarna, sätter dem i öronen och plötsligt kan jag informera mig i vilket ämne som helst.
Musen har jag på nattduksbordet och kan manövrera mediaplayern från sängen utan problem. Ett vetenskapsprogram är en utmärkt medicin om man har svårt att sova. och om jag inte sover kan jag bilda mig, nåt som inte är så dumt. Det vill säga, alla alternativ är bra!
Men det är klart, om man sover ryckigt kan kultiveringen bli lite rumphuggen. Somna mitt i ett program om historia och vakna mitt i ett program om Nobelpriset…..
Men det som är viktigast är att man sover bra!
Durante 24 años hemos puesto cosas en nuestro garaje sin pensar si las necesitamos o no. Pueden ser útil por lo menos alguna vez….
Pero normalmente no son, y pronto hay enseres a los largo de las paredes y lo único que no queda sitio es el coche. (Y a veces es así: en cuanto he tirado algo, lo necesito…)
Antes siempre tenía gancho de remolque en mis coches, pero no tenía remolque. El año pasado compramos un remolque juntos mis vecinos y yo. Y ahora no tengo gancho de remolque. Que significa qué tengo qué
poner las cosas en mi maletero cuando voy al vertedero, y el maletero no es muy grande aunque puedo bajar los asientos. Con este ritmo de trabajo me tomará por lo menos un año vaciando el garaje.
¿Debo tirar el armario de Ana? Ah, aquí está la mochila de Martín, que usaba en el colegio, ¿no es un sacrilegio tirarlo….? ¿Y qué hago con el baúl con literatura y anotaciones de mi tiempo como estudiante en la universidad? No es facil separarse de cosas de valor sentimental.. ¿Y el escritorio de mi padre, donde siempre estaba sentado en su habitación – se puede tirar esto? O el telar de la bisabuela, mi mujer no me dejará tirarlo si no lo hago sin contarselo. No es facil, de veras, si se lo piensa detenidamente. Trato de no hacerlo y solo tirar las cosas sin remordimientos.
En el vertedero se nota que Suecia es un país bastante rico. Gente tira cosas que son servibles. El vertedero está equipado con contenedores diferentes. Para madera, papel, metal, vidrio y de todo tipo que se puede imaginarse y todo el vertedero es muy ecológico. Antes solo tirabamos todo lo que quisieramos deshacernos. Y entonces gente podía coleccionar cosas útiles si quería. Ahora está prohibido. Pero yo pienso así, si a alguién le gustan las cosas usadas ¿por qué no podría tomarlas? Recuerdo una vez cuando yo estuve tirando unas zapatillas (de marca buena finlandesa, Karhu) y un hombre me impidió diciendo: “¿Va a tirar estas zapatillas casi sin usar?” Lo me dijo en sueco, pero yo que siempre quiero hablar un poco de español, entendí que era latino, y que vinió del campamiento de refugios que hay en mi ciudad, le contesté en español, claro qué pero si a usted le gusta puede tomarlas. Me dijo que los suecos son insanos, y que tiran cosas casi nuevas y que había gente entre los refugiados que habían amueblado casi todas sus casas con muebles del vertedero.
Este fue todo por hoy. Mañana voy a tirar una mecedora, unas camas y todo lo que puedo atiborrar en el maletero…
En sueco/På svenska
Garaget – ett museum för eftertanke (26)
Under 24 år har vi stoppat in saker i vårt garage utan att tänka på om vi behöver dem eller ej. De kan ju vara bra att ha nån gång….
Men vanligtvis är de det inte, och snart finns det prylar uppåt väggarna och det enda som inte får plats är bilen (Och ibland är det så här: så fort jag slängt nåt, så behöver jag det….)
Förr hade jag dragkrok på bilen, men ingen dragkärra. Förra året köpte vi en kärra tillsammans mina grannar och jag. Och nu har jag ingen dragkrok. Vilket betyder att jag måste lägga grejorna i bagageluckan, och bakluckan är inte så stor även om jag kan fälla ner sätena. Med den arbetstakten kommer det att ta mig minst ett år att tömma garaget.
Borde jag slänga Annas skåp? Aha, där är Martins ryggsäck som han hade i skolan, är det inte ett helgerån att slänga den?
Och vad gör jag med kofferten med litteratur och anteckningar från min tid som universitetsstuderande? Det är inte lätt att skilja sig från saker med affektionsvärde.
Och pappas skrivbord, som han alltid satt vid i sitt rum kan man slänga det? Eller gammelfarmors vävstol, min fru låter mig inte slänga den om jag inte gör det utan att säga det till henne. Det är inte lätt, verkligen inte om man tänker efter. Jag försöker att göra det och bara slänga saker utan samvetskval
På soptippen märker man att Sverige är ett ganska rikt land. Folk slänger saker som går att använda. Soptippen är utrustad med olika containrar. För trä, papper, metall, glas och allt man kan föreställa sig och hela soptippen är mycket ekologisk.
Förr bara slängde vi allt vi ville bli av med. Och då kunde folk plocka användbara saker om de ville.
I dag är det förbjudet. Men jag tänker som så, om nån tycker om använda saker, varför kan han inte ta dem då? Jag kommer ihåg en gång när jag höll på att slänga ett par gymnastikskor
(av fint finskt märke, Karhu) och en man hejdade mig och sa:”Ska ni slänga de där skorna?” Han sa det till mig på svenska, men jag som alltid vill prata lite spanska, förstod att han var latino, och att han kom från flyktingförläggningen i vår stad, svarade honom på spanska, att ja, men att han fick dem om han ville. Han sa till mig att svenskarna är galna och att de slänger saker som är nästan nya och att det fanns folk bland invandrarna som hade hela sina hus med saker från soptippen.
Detta var allt för idag. I morgon ska jag slänga en gungstol, ett par sängar och allt jag kan få in i bagageutrymmet….
Un día mis suegros nos contaron qué iban a comprar una casa en España, para ser exacto en Torrevieja. Su intención era vivir en España durante el período frío y en Suecia en el verano. Y sí queríamos usarla en el verano podíamos hacerlo. Y yo pensaba qué debía saber un poco de español, para ir al mercado y comprar verduras y cosas semejantes.
Ya sabía inglés y alemán, pero no sabía idioma latina. Tenía 40 años cuando fuí a la biblioteca para ver lo que había para un estudiante como yo. No mucho, actualmente, porque entonces el español no era lengua de moda como hoy. Pero había un curso, Sol y sombra. Dicho y hecho, me puse a estudiar el español con la misma energía y frenesí que normalmente estudio asignaturas que quiero saber.
Después de unos meses de estudios a sólo, quería participar en un círculo de estudios, con profesor hispanohablante. Esto para poder escuchar el idioma hablado. ABF (un estableciminto de educación) tenía un curso, pero no donde vivo sino en Malmköping, a una distancia de 15 kilómetros. Hablé con el líder del curso, un chileno que no tenía coche y que iba en autobús allá. El curso ya había empezado pero yo sabía bastante para entrar. Le hice una propuesta. Si hablara español conmigo durante el viaje, y en la pausa en el curso, podría ir conmigo en el coche sin pagar.
Bueno, el curso no era una maravilla de pedagogia, y el profesor estaba siempre sentado en la catedra leyendo directamente del libro. No explicaba mucho, parecía pensar que teníamos el idioma en nuestros cerebros y si él hablara el texto lo aprenderíamos al fin. Pero no funciona así, y las tías que estudiaban conmigo y que habían estudiado varios años con este profesor, sabían menos que yo. Y entonces llegué a conocer qué para ser profesor no basta con saber su propio idioma.
Entonces me decidí empezar en el liceo, en un curso nocturno. El curso tenía dos libros, Eso sí I y Eso sí II. Cuando quería empezar a estudiar, los alumnus estudiaban en el término del curso Eso sí I. Y yo no quería esperar otro semestre para empezar y por esto compré Eso sí I, y me puse a estudiar, intensivamente, para poder entrar en el curso II después de la Navidad.
Llamé al profesor Roland, y le pregunté si fuera posible empezar a estudiar directamente en el curso II. Expliqué que tenía estudios autodidácticos y qué sabía Eso sí I. Y me dijo: “Bueno, claro que puedes tratar….” Comprendía que Roland no tenía esperanzas de qué podría lograr con mis estudios. En el término del curso me dió una buena nota, un cinco, que era la nota más buena. Y en la fiesta que celebramos en su casa al final del curso confesó qué no creía que yo pudiera leer el curso con mis conocimientos. Pero lo hice.
Después de terminar este curso, quería continuar en la universidad. Pero, habían problemas. Trabajaba jornada completa y era padre de un hijo de cuatro años, y estudios en la universidad son más avanzados qué los cursos en el liceo. Pero, entonces la universidad empezó a dar cursos a distancia, a velocidad media (un fin de semana al mes). ¡Y de repente era estudiante en la universidad! Allí estudié dos años y todo resultó en 40 puntos de español.
En La Union Europea habían descubierto qué es necesario saber más de una lengua extranjera, es decir más qué el inglés. Y en Suecia se reformaron el plano de estudios, y harían posible estudiar el español y no solo alemán y francés como tercero idioma. Y no habían profesores….. Y de esta manera fuí profesor de español.
Mis suegros han vendido su casa, y la última vez que fuimos allí era en 1992. Lo único que les queda de su estancia en España es tener un yerno que sabe el español…..
En sueco/På svenska
Allt började med ett hus i Spanien (25)
En dag talade mina svärföräldrar om för mig att de skulle köpa ett hus i Spanien, för att vara mer exakt i Torrevieja. Deras tanke var att leva i Spanien under den kalla perioden och i Sverige på sommaren.
Och om vi ville använda den på sommaren så kunde vi göra det. Och jag tänkte att jag borde kunna lite spanska, för att gå till marknaden och köpa grönsaker och liknande saker. Jag kunde redan engelska och tyska, men inget latinskt språk. Jag var 40 år när jag gick till biblioteket för att se vad som fanns för en studerande som mig. Inte mycket faktiskt, därför att då var spanska inget modespråk som idag. Men, det fanns en kurs, Sol y sombra (Sol och skugga). Sagt och gjort, jag satte igång att studera spanska med samma energi och frenesi som normalt när jag läser ämnen som jag vill kunna.
Efter några veckors studier på egen hand, ville jag delta i en studiecirkel, med spansktalande lärare. Detta för att höra det talade språket. ABF hade en kurs, men inte där jag bor utan i Malmköping, ett avstånd på en och en halv mil. Jag pratade med kursledaren en chilenare som inte hade bil och åkte i buss dit. Kursen hade redan börjat men jag kunde tillräckligt för att börja där. Jag hade ett förslag till honom. Om han pratade spanska oavbrutet med mig under resan, och i pausen, skulle han kunna åka gratis med mig i bilen.
Tja, kursen var väl inte ett under av pedagogik, läraren satt jämt i katedern och läste direkt ur boken. Han förklarade inte mycket, han verkade tro att vi hade språket i våra hjärnor och om han läste texten skulle vi lära oss den till slut. Men det fungerar inte så, och tanterna som läste tillsammans med mig och som hade studerat för den här läraren under flera år, kunde mindre än jag. Och då förstod jag att för att vara lärare räcker det inte bara att kunna sitt eget språk.
Då bestämde jag mig för att börja i gymnasiet, på en kvällskurs. Kursen hade två böcker. Eso sí 1 och Eso sí 2. När jag ville börja studera, läste eleverna slutet av kurs Eso sí 1. Jag ville inte vänta ytterligare en termin för att börja och därför köpte jag Eso sí 1 och började studera, intensivt, för att kunna gå in i kurs II efter julen.
Jag ringde till magister Roland och frågade om det var möjligt att börja direkt i kurs II. Jag berättade att jag hade läst själv och att jag kunde Eso sí I. Och han sa: ”Det är klart att du kan ju försöka…..” Jag förstod att Roland inte hade förhoppningar om att jag skulle lyckas med mina studier. Vid kursens slut gav han mig ett mycket fint betyg, en femma, som var det bästa betyget. Och på avslutningsfesten som vi firade i hans hem bekände han att han inte trodde att skulle klara kursen med mina förkunskaper. Men det gjorde jag.
Efter att ha avslutat den här kursen ville jag fortsätta på universitetet. Men där fanns problem. Jag jobbade full tid och var far till ett barn på fyra år, och kurser på universitet är mer avancerade än kurser på gymnasiet.
Men då började universitetet att ge kurser på distans, på halvfart (ett veckoslut i månaden). Och plötsligt var jag student vid universitetet! Där läste jag två år och det blev 40 poäng i spanska.
I EU hade man upptäckt att det är nödvändigt att kunna mer än ett främmande språk, det vill säga mer än engelska. Och i Sverige genomförde man en läroplansreform, och gjorde det möjligt att läsa spanska och inte bara tyska och franska som tredje språk. Och det fanns inte lärare…… Och på så sätt blev jag spansklärare. Mina svärföräldrar har sålt sitt hus, den sista gången vi var där var 1992. Det enda som återstår av deras vistelse i Spanien är att ha en svärson som kan spanska…..
Primero quiero informarle qué aunqué soy profesor de religión con formación de la universidad, todo lo que escribo sobre este tema son puntos de vista personales, y quizás hayan unos errores también aunqué no lo creo.
La religión vieja, la que los suecos tenían antes del catolicismo, era la con los dioses Oden, Tor y Frej. El culto de ellos tenía un centro famoso en Gamla Uppsala (la Uppsala Vieja). Allí, y en otros sitios, claro, celebraban fiestas religiosas y rendían culto a los dioses. La fiesta más famosa era el blot, (blod,blood = sangre). Era una fiesta del solsticio en diciembre. Un testigo, el obispo Adam de Bremen, ha contado que había visto como sacrificaban hombres, caballos y otros animales muertos colgandolos en un fresno gigante. Había visto 77 cadaveres una vez….
El fresno era un árbol importante en la mitología sueca. Había un fresno que se llamaba Yggdrasil y alrededor de esto tenía lugar todo que pasaba en el mundo. Teníe tres raices. En uno de ellos habían tres nornas, diosas del déstino. Ellas medían el tiempo que vivían los hombres.
El reino de los muertos se llamaba Hel (hell) y allí reinaba Hel, la hija de Loke. El reino de los muertos era muy aburrido. Los guerreros valientes venían a Valhall depués de morir. Allí podían comer carne de cerdo y jugar todo los días – ¡ qué vida irresponsable ! Sí, y la carne era del puerco Särimner. Le podían matar cada día y el día siguiente estaba vivo de nuevo. (Con tal cerdo se podía reducir bastante los costos de comida).
Loke tenía otros dos hijos horripilantes, Midgårdsormen (El serpeinte de Midgård) y
Fenrisulven (El lobo de Fenris). Midgårdsormen estaba rodeado de Midgård, el mundo de los hombres. Fenrisulven estaba siempre atraillado, pero en el fin del mundo se desprenderá para luchar en la última batalla. Ragnarök.
Oden era el jefe de los dioses. Tenía un caballo con ocho piernas. Se llamaba Sleipner. Oden era un diós savaje y tenía solo un ojo. El otro había sacrificado en Mimers brunn (el pozo de Mimer) para poder ver lo que iba a pasar en el futuro. Tambíen tenía dos cuervos Hugin y Munin que le daban información de lo que pasaba en el mundo.
Tor era el diós del cielo. Con su martillo Mjölner podía causar trueno. Iba en un carro tirado de dos machos cabrios.
Frej era el diós de la fertilidad. Montaba en un cerdo, Gullenborste. Se le rindaba culto embarnudando sangre en un pene de madera.
Freja era la diosa de fertilidad. Su animal era un gato. Tenia lios amorosos con los otros dioses.
En sueco/På svenska
Svensk religion. Första episoden (23)
Först måste jag tala om för er att trots att jag är lärare i religion med utbildning från universitet är allt jag skriver över det här temat personliga synpunkter, och kanske finns det fel även om jag inte tror det.
Den gamla religionen, den som svenskarna hade innan katolicismen, var den med gudarna Oden, Tor och Frej. Kulten av dem ägde rum i det berömda centret i Gamla Uppsala. Där, och på andra ställen förstås, firade man religiösa fester och dyrkade gudarna. Den mest berömda festen var blotet. Det var en fest vid midvintersolståndet i december. Ett vittne, biskop Adam av Bremen, har berättat att han hade sett hur man offrade män, hästar och andra djur och hängde dem döda i en jättelik ask. Han hade sett 77 kadaver en gång…
Asken var ett viktigt träd i den svenska mytologin. Det fanns en ask som hette Yggdrasil och runt den ägde allt rum som hände i världen. Det hade tre rötter. Vid en av dem fanns tre nornor, ödesgudinnor. Dessa mätte ut den tid som människorna levde.
Dödsriket hette Hel och där härskade Hel, dotter till Loke. I dödsriket var det mycket tråkigt. De modiga krigarna kom till Valhall efter döden. Där kunde de äta griskött och leka hela dagarna – vilket ansvarslöst liv! Ja, och köttet de åt kom från galten Särimner. Man kunde döda den varje dag och dan efter var den åter levande. (Med en sån gris skulle man kunna få ner kostnaderna väsentligt för maten).
Loke hade två skräckinjagande barn till, Midgårdsormen och Fenrisulven. Midgårdsormen låg ringlad kring Midgård, människornas värld och Fenrisulven var alltid bunden, men vid tidens ände skulle den slita sig lös för att slåss i den sista kampen, Ragnarök.
Den var gudarnas herre. Han hade en häst med åtta ben. Den hette Sleipner. Oden var en vild gud och hade bara ett öga. Det andra hade han offrat i Mimers brunn för att kunna se vad som skulle hända i framtiden. Han hade också två korpar Hugin och Munin som gav honom upplysningar om vad som hände i världen.
Tor var himlens gud. Med sin hammare Mjölner kunde han skapa åska. Han färdades i en vagn dragen av två getabockar.
Frej var fruktbarhetens gud. Han red på en gris, Gullenborste. Man dyrkade honom genom att stryka blod på en träkuk.
Freja var fruktsamhetsgudinnan. Hennes djur var katten. Hon hade kärleksaffärer med de andra gudarna.
Este verano estuvimos una semana de vacaciones en Bohuslän, una comarca en la costa del oeste. A mi mujer le gusta mucho estar allí porque pasaba muchos veranos allí cuando era niña y yo cuando era joven. Allí el mar es más salado que en la costa del este y la fauna y la flora del mar es diferente. Hay estrellas y cangrejos de mar, cigalas y erizos de mar y los peces son diferentes. Por ejemplo allí hay tiburones. y sobre todo medusas…
Hay dos tipos de medusas, las azules (sin peligro) y las rojas (que producen quemaduras). Normalmente no hay tantas medusas como este año - no sé por qué. Unos dicen que es el viento; otros que es la temperatura. Bueno, había muchas.
Solemos bañarnos en una playa en Ulebergshamn, donde no hay tanta gente y ni tantas medusas, y allá fuimos este año también para nadar sin problemas. Cuando había medusas Kerstin (mi mujer) no se bañó. Pero yo sí, lo hice, claro. Una situación un poco más complicada no debe poner trabas a un baño salado.
Entonces es así. Kerstin está en las rocas de la playa se queda mirando en el agua para avisar si hay medusas en ella. Y yo puedo navegar entre las medusas sin problemas!
Pero si uno tiene mala suerte, y se topa con los filamentos de la medusa, éstos pueden causar fiebre y escalofrío. Pero no son tan peligrosas como la medusa “navegante por el viento”, que puede causar la muerte.
Solemos vivir en albergues cuando viajamos en coche. En Suecia los huéspedes de los albergues son adultos. Son más fáciles de alquilar qué los hoteles y las pensiones y el confort es suficiente para nosotros. Hay qué llevar sábanas y arreglar la habitación en la partida. Pero es mucho más económico vivir así. Hay que reservar las habitaciones al principio del verano, porque es una región muy popular. Vienen turistas de Suecia y otros países. Es muy popular entre los alemanes irse allá.
En sueco/På svenska.
På kryss mellan maneterna (22)
I somras var vi en vecka på semester i Bohuslän, ett landskap på västkusten. Min fru tycker mycket om att vara där dörför att hon tillbringade många somrar där när hon var barn och jag när jag var ung. Där är havet mer salt än på östkusten och faunan och floran är annorlunda. Det finns sjöstjärnor och krabbor, havskräftor och sjöborrar och fiskarna är annorlunda. Det finns till exempel hajar där, och framför allt maneter...
Det finns två sorters maneter, de blå (ofarliga) och de röda (som kan brännas). Normalt finns det inte så mycket maneter som det här året – jag vet inte varför. Några säger att det är vinden; andra säger att det är temperaturen. Tja, det fanns många.
Vi brukar bada vid en strand i Ulebergshamn, där det inte är så mycket folk och inte så många maneter, och dit åkte vi det här året också för att bada problemfritt.
När det finns maneter badade inte Kerstin (min fru). Men jag jo, det gjorde jag, så klart. En något komplicerd situation får inte lägga hinder i vägen för ett salt bad.
Då är det så här. Kerstin står på klipporna och tittar i vattnet för att se om det finns maneter i det. Och jag kan navigera mellan maneterna utan problem!
Men om man har otur, och kommer emot manettrådarna kan de orsaka feber och frossa. Men de är inte så farliga som den portugisiske örlogsmannen, som kan orsaka döden.
Vi brukar bo på vandrarhem när vi åker bil. I Sverige är gästerna på vandrarhem vuxna. Det är enklare att hyra än hotell och pensionat och komforten räcker för oss. Man måste ha med lakan och städa rummet vid avresan. Men det är mycket mer ekonomiskt att bo så.
Man måste reservera rummen i början av sommaren, där för att det är en populät trakt. Dit kommer turister från Sverige och andra länder. Det är mycket populärt bland tyskar att åka dit.
Este verano ha sido malo para pescar. La lluvia incesante hacía que uno no quisiera sentarse en la barca. El lago donde tenemos la casita se llama Yngaren. Allí tenemos un bote de remos con un motor de 3,9 caballos. A veces funciona, a veces no.
Recuerdo una vez cuando Kerstin y yo habíamos ido a una isla en frente de nuestra playa, a una distancia de dos kilómetros. Entonces, cuando fuí a arrancar el motor, se rompió el mecanismo de seguridad de la hélice (no sé cómo se llama en español. Es una pequeña pieza de metal, se parece a un clavo, y que impide que la hélice se rompa). Bueno, tuve que volver remando bajo un sol que quemaba como nunca y me bañaba en sudor. Así es nuestra barca!
Pero normalmente no tengo que usar el motor y basta con remar. Especialmente cuando pesco. Tenemos derecho a pescar en la parte del lago que tiene una playa que pertenece a nuestro colectivo de casas.
Y allí podemos pescar incluso con red.
Ahora es otoño temprano y hace mejor tiempo y por esto hemos empezado a pescar. Mi amigo Leif Gullmander y yo pusimos dos redes, una cada uno. Él cogió seis percas, una lucioperca y un cangrejo del río. Yo cogí una lucioperca que pesaba 1,8 kg y dos cangrejos del río. Además una ruda (no sé cómo se llama en español), un pez que no comemos en Suecia.
Cuando me había vuelto a casa con esta pesca estupenda vino otro amigo Leif Paulsson para admirar a su vecino pescador. Me preguntó: “¿Que vas a hacer con la ruda ? Podríamos pescar cangrejos del río.”
Me pareció una buena idea. Leif descuartizó la ruda en piezas y yo saqué los botrinos (cestas para pescar). Pusimos los botrinos en el agua a las siete de la noche.
(Pescar cangrejos de río es una pesca muy fascinante para los suecos. Antes se pescaban con botrinos abiertos en agosto, poniéndolos en el agua a las siete o ocho, y vaciándolos a las doce, cuando había oscurecido. De esta manera cogímos una noche 100 cangrejos en la casita de mi tío Carl-Gustav en Tranås).
El día siguiente vaciamos los botrinos a las ocho de la mañana. Fue muy emocionante – ¿¿hubo algo en los botrinos o no?? En el primero nada - nada! En el segundo – ¡TRES! En el tercero - ¡DOS! En total había catorce cangrejos en los botrinos, pero como uno era demasiado pequeño, lo tiramos al agua, y pudimos repartir trece cangrejos para comer, esto no está mal para ser la primera pesca de este tipo.
Cocemos los cangrejos con eneldo y sal. Los comemos por la noche con amigos. La fiesta se llama kräftskiva. Hay lámparas con forma de luna y servilletas con dibujos de cangrejos y otras cosas que pertenecen a esta fiesta. Con esto se bebe cerveza y diferentes tipos de aguardiente. Muchas veces se cantan canciones humorísticas que tratan de cangrejos de río. Si no se pescan los cangrejos, se pueden comprar congelados, muchas veces vienen de España, pero también de China y EE UU, y más frecuentemente de Turquía. Pero lo mejor es comprarselos a Yngve, un amigo que pesca mucho. Pone 100 botrinos en el lago y a veces hay 74 cangrejos en uno de ellos. Es un poco caro 20 euros el kilo, pero son exquisitos.
Si alguna vez viene a Suecia tiene que probar los cangrejos de río, una noche de agosto cuando brilla la luna, con cerveza de Suecia y OP (un tipo de aguardiente condimentado). ¿Por qué no venir a mi casita? ¡Usted será muy bienvenido!
En sueco/På svenska
I båten, fiskande.
Den här sommaren har varit dålig för fiske. Det ihållande regnet har gjort att man inte vill sätta sig i båten. Sjön där vi har stugan heter Yngaren. Där har vi en eka (roddbåt) med motor på 3,9 hästar (hästkrafter). Ibland går den, ibland inte. Jag minns en gång när Kerstin och jag hade åkt till en ö mitt emot vår strand, en sträcka på två kilometer. Då, när jag skulle starta motorn, gick brytpinnen (säkerhetsmekanismen för propellern) sönder (jag vet inte vad det heter på spanska det är en liten metallbit, den ser ut som en spik, och den hindrar att propellern går sönder). Jaha, jag måste ro tillbaka under en sol som brände som aldrig och jag badade i svett. Sån är vår båt!
Men vanligtvis behöver jag inte använda motorn och det räcker med att ro. Särskilt när jag fiskar. Vi har fiskerätt i den del av sjön som har strand som hör till vårt husområde.
Och där kan vi till och med fiska med nät.
Nu är det tidig höst och det är bättre väder och därför har vi börjat fiska. Min vän Leif Gullmander och jag lade två nät, ett i var. Han fick sex abborrar, en gös och en kräfta. Jag fick en gös på 1,8 kg och två kräftor. Dessutom en ruda (jag vet inte vad den heter på spanska) en fisk som vi inte äter i Sverige.
När jag hade kommit hem med denna fantastiska fångst kom en annan bekant Leif Paulsson för att beundra sin fiskande granne. Han frågade mig: ”Vad ska du göra med rudan? Skulle vi kunna fiska kräftor?” Det föreföll vara en bra idé. Leif delade rudan i bitar och jag tog ut kräftburarna. Vi kastade i burarna i vattnet klockan sju på kvällen.
(Fiska kräftor är något är något som fascinerar svenskarna mycket. Förr fiskade man med öppna burar i augusti, man lade dem i vatten sju eller åtta och vittjade dem klockan tolv, när det hade mörknat. På det här viset fick vi 100 kräftor vid min morbror Carl-Gustavs sommarstuga i Tranås).
Följande dag vittjade vi burarna åtta på morgonen. Det var mycket spännande – fanns det något i burarna eller inte?? I den första inget – inget. I den andra TRE! I den tredje TVÅ! Totalt fanns det fjjorton kräftor i burarna, men eftersom en var för liten, den slängde vi i vattnet, och kunde dela tretton kräftor för att äta, det var inte dåligt för att vara första gången för sånt här fiske.
Vi kokar kräftorna med dill och salt. Vi äter dem med vänner på kvällen. Festen kallas kräftskiva. Det finns lampor som ser ut som månar och servetter med bilder på kräftor och annat som hör till den här festen. Till detta dricker man dricker man öl och olika sorters brännvinn.
Om man inte fiskar kräftor kan man köpa dem djupfrysta, många gånger kommer de från Spanien, men också från Kina, USA och oftast från Turkiet. Men det bästa är att köpa dem av Yngve, en kompis som fiskar mycket. Han slänger 100 burar i sjön och ibland finns det 74 kräftor i en av dem. Det är lite dyrt 200 kr kilot men de är utsökta.
Om ni nån gång kommer till Sverige måste ni pröva flodkräftor, en natt i augusti när månen lyser, med svenskt öl och OP (en sorts kryddat brännvin). Varför inte komma till min sommarstuga? Ni skulle vara mycket välkommen!
Estar de vacaciones es maravilloso. Estar uno en su casita disfrutando del sol, ir en barca pescando y bañarse varias veces del día. Y no tener que pensar en nada más que descansar - ¡todo el verano!
Tomamos un café en la terraza un día hermoso y entonces descubrí que a las tablas del frontón o frontis de la casa, las que cubre el final del tejado, les faltaba pintura, algo que podría significar trabajo. Bueno, hay un poco de pintura en el cobertizo, no va a tomar tanto tiempo.
Me fui para buscar la escalera, la encontré, y la apoyé en el frontón. Subí con cautela (tengo 62 años), paso a paso (es una altura de cuatro metros, no mucho, pero basta para quebrase un brazo o una pierna). Cuando empecé a quitar la pintura de la tabla vi unas hormigas marchándose de la mancha sin color.... ¡uf!
Metí un cuchillo en la madera para quitar la pintura e hice un descubrimiento desagradable - las hormigas se habían establecido allí y había miles de insectos. Por lo menos medio metro de la tabla era el alojamiento del hormiguero.
Con una pata de cabra continuaba mis esfuerzos y cuando finalmente hube quitado toda la plancha, comprendí la dura verdad; el borde de las planchas, por lo menos un metro del tejado, estaba podrido (trabajo, trabajo y aún más trabajo).
Despedí a las hormigas inmediatamente y toda la compañía se marchó por debajo del techo de lamina, no sé dónde a se marcharon y para saberlo tendría que destrozar todo el tejado.
Si no lloviera tanto todos los días sería más fácil cambiar las tablas. Ahora tengo que cubrir lo todo con un encerado cuando no trabajo para que no llueva a través del tejado.
Pero, no es tan lúgubre como el año 2000, entonces tuve qué cambiar todo el tejado, de cartón alquitrinado por un techo de lamina, porque había un derrame en el techo. esta vez también debido a un hormiguero. Con el agua caían hormigas en la mesa, y tuvimos que poner un cubo allí.
Vamos a ver dónde van a vivir en la casa la próxima vez. Si fuera posible, con mucho gusto, pagaría a las hormigas para que no se pusieran su casa en mi tejado. Porque, cuando estoy de vacaciones quiero descansar, no trabajar.
En sueco/På svenska
Med myrorna som arbetsgivare (19)
Att ha semester är underbart. Vara i en sommarstuga och njuta av solen, åka och fiska i båt och bada flera gånger om dagen. och inte behöva tänka på annat än att vila – hela sommaren!
Vi tog en kopp kaffe på verandan en vakcer dag och då upptäckte jag att vindskivorna på huset, de som täcker takslutet, saknade färg, nåt som kunde innebära arbete.
OK, det finns lite färg i boden, det kommer inte att ta så lång tid. Jag gick för att leta efter stegen, jag hittade den och lutade den mot gaveln. Jag klättrade upp försiktigt (jag är 62 år), steg för steg (det är fyra meter högt, inte mycket, men tillräckligt för att man ska bryta en arm eller ett ben). När jag började ta bort färgen på brädan såg jag några myror som gav sin iväg från fläcke utan färg… usch!
Jag petade in en kniv i brädan för att ta bort färgen och gjorde en förfärande upptäckt – myrorna hade bosatt sig där och det var tusentals insekter. Åtminstone en halv meter av brädan var hemvist för myrstacken.
Med en kofot fortsatte jag mina ansträngningar och när jag slutligen hade fått bort hela brädan, förstod jag den bittra/hårda sanningen: knaten på takbrädorna, åtminstone en meter av taket, var ruttet (jobb, jobb och mera jobb).
Jag avhyste omedelbart myrorna och hela styrkan marcherade under plåttaket, jag vet inte vart de marscherade och för att få reda på det skulle jag vara tvungen att riva hela taket.
Om det inte regnade så mycket varje dag skulle det vara lättare att byta bräder. Nu måste jag täcka över allt med en presenning när jag inte arbetar för att det inte ska regna genom taket.
Men det är inte så dystert som år 2000, då måste jag byta hela taket av tjärpapp till ett av plåt, därför att det var ett hål i taket på grund av en myrstack. Med vattnet föll myror på bordet, och vi måste ställa en hink där. Nu ska vi se var de ska bo i huset nästa gång.
Om det vore möjligt, skulle jag gärna, betala myrorna för att de inte skulle bosätta sig på mitt tak. Därför, att när jag är på semester vill jag vila, inte arbeta.
Como mencioné en el episodio del solsticio, nos interesa mucho el pronóstico meteorológico. Ahora puedo decir que lo vemos con esparto. Porque parece que. todas las nubes del mundo se han aparcado sobre nosotros.
Y llueve a torrentes y el cesped crece y tengo que sacar el agua de la barca sin poder usarla para pescar. Se empieza a mirar los anuncios de las agencias de viajes en el periódico y en la red. Una ojeada en la cuenta del banco y se nota que todos los viajes más de 50 km son imposibles de hacer.
La lluvia resuena en el tejado y llueve a cántaros, las nubes cuelgan del cielo cargadas de aún más lluvia.
Y como dije, el boletín meteorológico no nos consuela. El meteorólogo da la impresión de estar molesto cuando tiene que informarnos de otra semana con lluvia en nuestra región......
Lluvia, lluvia y de nuevo lluvia. Las flores de las peonias se penden en el suelo y parecen sentirse como nosotros y la espirea pasa su período en flor arrastrándose en la hierba.
No hay mucha gente afuera, son los que tienen perros son los que tienen que salir en este tiempo de perros. Dar paseos es imposible o por lo menos no agradable. Por esto fuimos en coche, (con la lluvia azotando el techo como el fuego de una ametralladora) para almorzar.
Pudimos constatar que ni siquiera a las vacas les gustan los chubascos. Se agrupan bajo los robles. En una dehesa incluso había un sofá. Quisieramos saber si era para las vacas o no. Hasta ahora no he visto vaca en el sofá, pero un día el sofá estaba caido, posiblemente debido a una vaca que quería sentarse en él...
No sé si es así, pero lo que sé es que no nos sentimos normales nosotros los hombres en un tiempo como el que hace.
Pero....? Qué pasa ahora? Hay sol en el horizonte!! Qué alegría, pero pronto será tiempo de sacar el cortacésped del cobertizo..........
En sueco/På svenska
Sverige i regn.
Som jag nämnde i episoden om midsommar, intresserar vi oss mycket för väderleksrapporten. Nu kan jag säga att vi ser på den med skräck. Därför att det verkar som alla moln i världen har parkerat ovanför oss.
Och det regnar floder och gräsmattan växer och jag måste ösa vatten ur båten utan att kunna använda den till fiske. Man börjar titta på reseannonserna (annonserna från resebyråerna) i tidningen och på nätet. En titt i bankkontot och man noterar att alla resor längre än 5 mil är omöjliga att genomföra/göra.
Regnet dånar på taket och det ösregnar, molnen hänger från himlen lastade med ändå mera regn.
Och som jag sa, väderleksrapporten ger oss ingen tröst. Meteorologen verkar vara besvärad över att (när han) måste informera oss om en vecka till med regn i vårt område….
Regn, regn och åter regn. Pionblommorna böjer sig mot marken och verkar känna sig som oss och spirean tillbringar blomningen med att släpa sig på gräset.
Det finns inte mycket folk ute, det är dem som har hundar som måste ut i det här hundvädret. Gå promenader är omöjligt eller åtminstone inte trevligt. Vi åkte därför i bil (med regnet piskande mot taket som en kulspruta) för att äta lunch.
Vi kunde konstatera att inte ens korna gillade skurarna. De samlade sig under träden. I en hage fanns det till och med en soffa. Vi skulle vilja veta om den var för korna eller inte. Fram till nu har vi inte sett nån ko i soffan, men en dag hade soffan ramlat, förmodligen beroende på att en ko som ville slå sig ner i den… Jag vet inte om det är så, men vad jag vet är att vi människor inte känner oss normala i en tid som denna.
Men…? Vad händer nu? Det är sol vid horisonten!! Så roligt, men snart är det dags att ta ut gräsklipparen ur skjulet…..
El otoño es un período problemático para mí. La primera parte es la que me gusta, y la segunda la odio. ¿Y por qué es así? He aquí la respuesta: En septiembre y octubre se puede coger setas.
La recogida de setas da mucho. Da ejercicio, contacto con la naturaleza, aire fresco y gollerías* o manjares esquisitos para la mesa. Ir a píe en un bosque bajo un brillante sol otoñal es maravilloso. Con los ojos en tensión, andando en el musgo bajo las copas de los árboles con hojas verdes, amarillas y rojas….. no encuentro palabras.
Hay muchos tipos de setas en Suecia. La mayoría de los suecos cogen cantarelas amarillas e uno o dos tipos más. Nosotros cogemos dos tipos de cantarelas, la amarilla y de la que no hay tanto y otra cantarela (embudo?) que ciertos años abundan en el bosque. También cogemos setas trompetas negras y rojas-amarillas, champiñones y boletos, los últimos se los damos a nuestros vecinos, Suecia exporta muchos boletos a Italia. Una cesta de setas con una mezcla de estas diferentes setas es un deleite para la vista, blanco, negro, amarillo y marrón, estiloso y sobrio.
¡Y qué riqueza en la mesa es un plato de setas! Setas fritas en mantequilla, setas a la crema en crepes al horno o setas a la crema en pan. Mezclarlas en una olla con carne es fantástico y lo más delicioso de todo: sopa de setas, sabrosísimo.
En sueco/På svenska
Plocka svamp (18)
Hösten är en problematisk period för mig. Den första delen är den jag tycker om, och den andra den hatar jag. Och varför är det så? Här är svaret: I september och oktober kan man plocka svamp.
Svampplockning ger mycket. Det ger motion, kontakt med naturen, frisk luft och läckerheter eller utsökta måltider till bords. Gå till fots i en skog under en strålande höstsol är fantastiskt. Med ögonen på spänn, gående i mossan under trädkronorna med gröna, gula och röda löv… Jag hittar inte ord.
Det finns många sorters svamp i Sverige. Flertalet svenskar plockar gula kantareller och en eller två sorter till. Vi plockar två sorters kantareller, den gula, av den finns det inte så mycket och en annan kantarell som vissa år finns i överflöd i skogen, trattkantareller. Vi plockar också svart och rödgul trumpetsvamp, champinjoner och Karl-Johan, de sistnämnda ger vi till grannarna. Sverige exporterar mycket Karl-Johan till Italien.
En svampkorg med en blandning av dessa olika svampar är en fröjd för ögat, vitt, svart, gult och brunt, stilfullt och rent. Och vilken rikedom en svamptallrik är för bordet! Svamp stekt i smör; svampcrepes; och svampstuvning på bröd. Blandat i en köttgryta är det fantastiskt och det läckraste av allt: svampsoppa, utsökt.
Queridos lectores y escuchadores, ahora son las cuatro y cuarto por la mañana. Detrás de las nubes el sol ha desaparecido hace unas horas. Esta noche es la noche más larga del año – es el solsticio de verano. Y yo no puedo dormir. Es casi siempre así, sin dormitivos me despierto después de cuatro, cinco horas de sueño.
A veces escucho en mi MP3 programas descargados de internet, si estoy en casa trabajo un poco con mi ordenador, o, como ahora, escribo algo. Y puesto que no quiero usar somníferos, esto me pasa todas las noches. Y ahora os contaré algo de como celebramos el solsticio en junio aquí en Suecia. (La fiesta correspondiente en España es San Juan, con tradiciones diferentes).
El solsticio de verano era antes la fecha de esta fiesta. Pero se ha cambiado la fecha al fin de semana más cerca del solsticio (para que no tengamos tantos días sin trabajar….) Para muchos suecos este día es el verdadero día nacional. El día nacional es más una construcción de los políticos para mostrar imigrantes en la tele (ahora yo no era bueno….) algo que no interesa la mayoría de la gente.
Unos días antes de la fiesta nos interesa mucho el pronóstico del tiempo. Todos quieren un sol brillante y un cielo sin nubes. No tengo la estadística pero creo qué por lo menos cada dos años hace mal tiempo en esta fiesta.
Pero si hace buen tiempo es una fiesta fantástica. El evento más espectacular es el levantamiento del mayo en los sitios de festividades (frecuentemente en Hembygdsgården donde hay edificios de tiempos pasados traidos aquí de otros pueblos de la región). Lo que ocurre es esto: Se cubren unas estacas unidas, que forman una cruz, con ramos verdes y flores de tipos diferentes. En los ”brazos” de la cruz cuelgan dos anillas también con flores. Por la tarde se levanta el mayo y tocadores de música popular empiezan a tocar el violín y el acordeón. Se baila en corro alrededor del mayo. Sobre todo son los niños y las madres que lo hacen (los hombres, como yo, estamos al lado, un poco embarazados…)
La comida y la bebida son importantes este día y muchos adultos comen arenque de diferentes tipos con patatas nuevas y con esto toman unos tragos de aguardiente y un vaso de cerveza o dos. Para postre muchos comen fresas muy a menudo de cultivación propia o de sitios donde se pueden coger y pagar al peso. Nosotros las compraremos en Marieberg, donde tienen fresas buenas).
Y después de esto esperamos la noche larga que no es noche total, sino con cielo claro, a las doce parece más al crepúsculo. Hay una vieja tradición sueca, para las muchachas. Deben coger siete tipos de flores y ponerlas debajo de la almohada esta noche. Si hacen esto pueden saber quién será su futuro novio. ¿No es esta una tradición romántica? Yo por lo menos así lo pienso. Y si estés casado y tu mujer se pone a coger siete flores para ponerlas debajo la almohada, es hora de que tú también seas un poco más romántico ….
En sueco/På svenska
Midsommar i Sverige (17)
Kära läsare och lyssnare,, nu är hon kvart över fyra på morgonen. Bakom molnen har solen försvunnit några timmar. Den här natten är den längsta på året – det är midsommar. Och jag kan inte sova. Det är nästan alltid så, utan sömnpiller vaknar jag efter fyra, fem timmars sömn.
Ibland lyssnar jag på nerladdade program från nätet i min MP3, och om jag är hemma jobbar jag lite med min dator, och, som nu, skriver något. Och eftersom jag inte vill använda sömnpiller, så händer det här varje natt. Och nu tänker jag berätta något om hur vi firar midsommar i juni här i Sverige. (Motsvarande fest i Spanien är San Juan, med andra traditioner).
Förr var det här datumet för midsommarfesten (den här festen). Men man har ändrat datumet till veckoslutet närmast midsommar (för att vi inte ska ha så många dagar utan arbete….) För många svenskar är det här den riktiga nationaldagen. Nationaldagen är mer en konstruktion av politikerna för att visa invandrare på teve (nu var jag inte snäll…) nåt som inte intresserar majoriteten av folket.
Några dagar innan festen intresserar vi oss mycket för väderleksrapporten. Alla vill ha en strålande sol och en molnfri himmel. Jag har inte statistiken, men jag tror att åtminstone vartannat år är det dåligt väder den här helgen.
Men om det är fint väder är det en fantastisk helg/fest. Det mest iögonenfallande evenemanget är resandet av majstången på festplasterna (ofta på Hembygdsgården där det finns byggnader från gamla tider ditförda från andra platser i regionen).
Det som händer är följande: Man klär några ihopsatta stammar, som bildar ett kors, med gröna kvistar och olika sorters blommor. På korsets ”armar” hänger två ringar, också med blommor. på eftermiddagen reser man majstången/midsommarsstången och folkmusikanter börjar spela fiol och dragspel. Man dansar i ring runt stången. Framför allt är deet barnen och mammorna som gör det (männen, som jag, står på sidan, lite förlägna/generade.…)
Mat och dryck är viktiga denna dag och många vuxna äter olika sorters sill med färskpotatis och till det tar de några supar och ett glas öl eller två. Till efterrätt äter många jordgubbar ofta från egen odling eller från ställen där man kan plocka och betala efter vikt. Vi köper dem i Marieberg, där de har bra jordgubbar.
Och efter det väntar vi på den långa natten som inte är total natt, utan med klar himmel, och klockan tolv verkar det mera gryning. Det finns en gammal svensk tradition, för flickorna. De ska/bör plocka sju sorters blommor och lägga dem under huvudkudden/kudden den här natten. Om de gör det så kan de få veta vem som ska bli deras tillkommande/pojkvän. Är inte det en romantisk tradition? Och om du är gift och din hustru börjar plocka blommor för att lägga under kudden, då är det dags att även du blir lite mer romantisk…..
Algo que me gusta mucho es ir en bicicleta por los alrededores. Trato de encontrar caminos con poco tráfico y mucha naturaleza. Un paseo en bicicleta debe ser no solo un entrenamiento físico sino también, y ante todo, un alivio del alma.
El verano en Suecia es muy verde y en la región donde vivo hay muchos árboles de fronda. Es una sensación fantástica pasar bajo el follaje de abedules y robles, fresnos y tilos. Durante mis giras suelo buscar setas, especialmente cantarelas que son fáciles de encontrar por su color amarillo fuerte. En los bordes del camino hay flores, campanillas, margaritas de varios colores, heliantemos, galios amarillos y blancos y no sé todo lo que hay… Paso junto a lagos azules y si llevo traje de baño puedo dar un salto al agua y bañarme. Y con un poco de suerte hará más de 20 grados de temperatura en el agua..Hay un proverbio en Asturias que dice: ”Se paga por lo verde”, es decir que tiene que llover para que los árboles mantengan su color verde. Es así también en mí país. Un verano sin lluvia es un verano sin muchas setas y los árboles pierden sus hojas más temprano. Y si cae la lluvia habrá más setas también en el otoño. El tiempo que tenemos ahora es ideal; sol y lluvia que es la mejor mezcla para la naturaleza. Claro, el césped crece también, algo que no me gusta tanto, pero se paga por lo verde….
El clima aquí se parece un poco al clima en el norte de España. Tenemos muchos lagos en Suecia (y en Finlandia también). Es un recuerdo de la era glacial. En este tiempo se desarrollaron también las colinas de guijarros, formaciones muy típicas de Suecia. Consisten de piedras de tamaños diferentes, con las piedras más grandes en el centro y las más pequeñas más afuera a los lados de la colina. Eran los ríos glaciales que formaban estos fenómenos. Antes, los hombres solían usar las colinas para caminos, y todavía hay caminos en las colinas.
No es malo poder ir en bicicleta por un camino encima de la colina, pensando en el río glacial que corría bajo del hielo, llevando consigo todo el material de la colina. Si vas a Suecia alguna vez y sí vienes a Sörmland, a Flen y los alrededores, y sí ves a un hombre en pantalones cortos, un poco gordo, sudando en su bicicleta, una REX negra, puede que sea yo…
Something I like very much is to go by bike in the surroundings. I try to find roads with little traffic and much nature. A ride by bike shall not only be physical training but also, and above all, a rest for your soul. The summer in Sweden is very green and in the area where I live there are many broad-leaves. It´s a fantastic feeling to go under the foliage of birches, ashes and linden. During my rounds I use to look for mushrooms, especial chanterelles that are easy to find because of their yellow color. On the verges there are flowers, bluebells, daisies of different kinds, rock-roses, yellow and white bed-straws and I don´t know all there is… I pass blue lakes and if I´ve brought my bathing-trunks I use to jump in the water and take a bath. With a little bit of luck there may be more than 20 degrees in the water. There is a proverb in Asturia that says: “One pays for the green”, that is it must rain so the trees can keep their green color. It´s so in my country too. A summer without rain is a summer without many mushrooms and the trees loose their leaves early. And if it falls rain there will be more mushrooms in the autumn too. The weather we´ve got now is ideal; sun and rain that´s the best mixture for the nature. Of course, the lawn grows too, something I don´t like very much, but one pays for the green… The climate here is a little like the climate in northern Spain. We have many lakes in Sweden (and in Finland too). That´s a memory from the ice age. At the time came the boulder-ridges, formations very typical for Sweden. They consist of stones of different kinds, with bigger stones in the middle and smaller further out on the sides of the hill. It was the valley glaciers that formed these phenomena. Formerly people used the ridges for roads, and there are still roads on the ridges. It´s not too bad to be able to go by bike on a road on the ridge, thinking of the ice river that flew under the ice, and brought with it all the material in the ridge. If you ever come to Sweden and if you come to Sörmland, to Flen with surroundings, and watches a man, rather fat, sweating on his bike, a black REX, then it may be me…..
En sueco/På svenska
På cykel genom naturen (16)
Nåt som jag tycker mycket om är att åka cykel i omgivningarna. Jag försöker hitta vägar med lite trafik och mycket natur. En cykeltur ska inte bara vara fysisk träning utan också, och framför allt (fr a), en vila för själen.
Sommaren i Sverige är mycket grön och i området där jag bor finns det mycket lövträd. Det är en fantastisk känsla att åka under lövverket på björkar, askar och lindar. Under mina rundor brukar jag leta svamp, speciellt kantareller som är lätta att hitta genom sin gula färg. På vägrenarna finns blommor, blåklockor, prästkragar av olika slag, solvändor, gula och vita måror och jag vet inte allt vad som finns… Jag åker förbi blåa sjöar och om jag har badbyxor med mig brukar jag hoppa i vattnet och bada.
Och med lite tur kan det vara (kommer det att vara) mer än 20 grader i vattnet. Det finns ett ordspråk i Asturien som säger: ”Man betalar för det gröna”, det vill säga (d v s) det måste regna för att träden ska behålla sin gröna färg. Det är så även i mitt land. En sommar utan regn är en sommar utan mycket svamp och träden tappar löven tidigt. Och om det faller regn kommer det att finnas mer svamp även på hösten.
Vädret som vi har nu är idealiskt; sol och regn som är den bästa blandningen för naturen. Det är klart, gräsmattan växer också, nåt som jag inte tycker så mycket om, men man betalar för det gröna…
Klimatet här är lite som klimatet i Norra Spanien. Vi har många sjöar i Sverige (och i Finland också. Det är ett minne från istiden. På den tiden tillkom (utvecklade sig) också rullstensåsarna, formationer mycket typiska för Sverige. De består av sten av olika storlekar, med större stenar i mitten och mindre längre ut på båda sidorna av kullen. Det var isälvarna som formade dessa fenomen. Förr brukade folk använda åsarna för vägar, och ännu finns det vägar på åsarna.
Det är inte dumt att kunna åka cykel på en väg på åsen, tänkande på isälven som rann under isen, och med sig allt åsens material. Om du nån gång åker till Sverige och om du kommer till Sörmland, till Flen med omgivningar, och ser en man i shorts/kortbyxor, lite fet, svettandes på sin cykel, en svart REX, då kan det vara jag…
Como mencioné en el episodio de los precios del alcohol en mi país. solemos hacer un viaje a Alemania de vez en cuando. El viaje tiene varios propósitos, abastecernos de ”bebidas con un tanto por ciento de alcohol”, hablar alemán y estar de vacaciones unos días. Este año no fue una excepción y celebramos el día nacional (6/6) en Alemania, en Burg, con muchos otros compatriotas que tenían sed.
Celebramos….., no sé, corremos en los supermercados buscando los precios más bajos. Estando sudorosos en filas con gente tan sudorosa como nosotros. Hablamos alemán mi mujer y yo, yo un poco más que ella. Por esto el viaje junta lo útil con lo agradable, comprar el alcohol y hablar el alemán. Es un placer el poder comunicarnos en su idioma sin tener que usar el inglés. Pero este año pasó algo que me hizo intérprete español-alemán y al revés.
Fue así, cuando estábamos en un supermercado oí la voz de un hombre hablando español sin que la cajera comprendiera nada. Èl trataba de explicarle algo a la cajera, pero ella no comprendía absolutamente nada, aunque era finlandesa, y hablaba tanto alemán como inglés. Entonces yo pensé que era la ocasión para la acción buena del día y me fui a la caja. El español era un camionero que quería cargar cerveza para regresar a España, y tenía un papelito en la mano con el nombre de la firma y un número de entrega. No hablaba más qué español y pensábamos que era un poco arriesgado, dejar a un hombre cargar cerveza sabiendo tan poco de la lengua.
Podéis imaginaros qué alivio para la cajera y el camionero cuando yo intervene y pude traducir las preguntas que se hacían entre ellos. ¡Y qué orgulloso estaba yo! Pensaba pedir una rebaja del precio de lo que habíamos comprado, pero magnánimo como soy, lo dejé. Compré mis cervezas y fuimos a otro supermercado para sudar otra hora………
As I mentioned in the episode about alcohol in my country, we use to make a journey to Germany now and then. The journey has different purposes, provide us with “beverage with a certain per cent of alcohol”, speak German and having vacations for some days. This year was no exception and we celebrated the National Day (6/6) in Germany, in Burg, with many thirsty country fellows.
Celebrate… I don´t know, we run around in the supermarkets looking for the cheapest prices. We sweat in queues with people who are as sweaty as we are. We speak German my wife and me, I a little more than her. Therefore the journey combines business with pleasure, buy liquors and speak German.
It´s a pleasure to be able to communicate on their language without using English. But this year happened something which made me a Spanish-German interpreter and the other way.
It was like this, when we were in a supermarket I heard a man´s voice who spoke Spanish and the woman cashier didn´t understand a single word, in spite of the fact that she spoke both German and English. Then I thought that this could be the kindness of the day and I went to the cash-point.
The Spaniard was a truck-driver who wanted to load beer and go back to Spain, and he had a little piece of paper in his hand with the name on the firm and deliverance number.
He didn´t speak anything but Spanish and we thought it a little risky, let a man load beer when he so little knowledge of languages. You can imagine the female cashiers relieve and for the driver when I could interpret the questions they had. And how proud I was! I thought I should ask for a price-reduction on the goods we bought, but broadminded as I am, I let it be. I bought my beer and went to another supermarket and sweat another hour….
Som jag nämnde i episoden om alkohol i mitt land, brukar vi göra en resa till Tyskland då och då. Resan har flera syften, förse oss med ”drycker med en viss procent alkohol”, Prata tyska och vara på semester några dagar. Det här året var inget undantag och vi firade nationaldagen (6/6) i Tyskland, i Burg, med många landsmän som var törstiga.
Firar…., jag vet inte, vi springer på supermarketerna och letar efter de lägsta priserna. Står svettiga i köer med folk som är lika svettiga som oss.
Vi pratar tyska min fru och jag, jag lite mer än henne. Därför förenar resan nytta med nöje, köpa sprit och prata tyska. Det är ett nöje att kunna kommunisera på deras språk utan att använda engelska. Men i år hände något som gjorde mig till spansk-tysk tolk och tvärtom.
Det var så här, när vi var i en supermarket hörde jag en mansröst som pratade spanska utan att kassörskan förstod ett ord. Han försökte förklara någonting för kassörskan, men hon förstod absolut ingenting, trots att hon var finländska och pratade både tyska och engelska. Då tänkte jag att det var tillfälle för dagens goda gärning och jag gick till kassan. Spanjoren var en lastbilschaufför som ville lasta öl och åka tillbaka till Spanien, och han hade ett litet papper i handen med namnet på firman och ett lveransnummer. Han pratade inget annat än spanska och vi tyckte det var lite riskabelt, låta en man lasta öl när han har så lite språkkunskaper.
Ni kan tänka er sån lättnad för kassörskan och cauffören när jag gick in kunde översätta frågorna de hade till varandra. Och så stolt jag var! Jag tänkte be om en sänkning av priset på det vi hade köpt, men storsint som jag är, lät jag det vara. Jag köpte min öl och gick till en annan supermarket för att svettas en timme till….
Erase una vez…. hace aproximadamente 40 años. Estuve en Estocolmo para ver el musical Hair (Hår en sueco) en Skalateatern (el teatro de Skala). Mi novia había actuado en la obra El oso, de Chekov con uno de los actores que actuaba en Hår, y por esto eramos un poco de ”special guests” en esta ocasión. Era chulo el ser recibido por Charliey Ulf Brunnberg, cuando vinieron en su ropa de escena en el foyer, y estar allí discutiendo, como si uno tuviera un montón de amigos en el mundo de los artistas – yo, un muchacho del campo!
Este tipo de musical era algo totalmente nuevo entonces, por lo menos para mí. También era una obra política en la sombra de la guerra de Vietnam. Tenía un amigo, un desertor estadounidense, John, que me había contado lo que pasaba en Vietnam antes de se fuera a Suecia. Y comprendía que no era justo participar en ella.
No me acuerdo demasiado del espectáculo, pero cuando cantaban Aquariuscirculaba la compañía alrededor del público con bufandas de diferentes colores entre sí. Era muy sugestivo, porque imitaban ondas. Esto, de que lacompañía se moviera fuera de la escena, también era algo nuevo. La otra cosa espectacular fue que jugaban con la luz para dar la impresión de fuego de ametralladoras. Mi novia, que tenía epilepsia casi tuvo un ataque.…
En el colegio donde trabajo han puesto en escena este espectáculo ahora, en 2007. Mi mujer y yo y unos amigos lo miramos el otro día. Entonces podéis comprender que era muy divertido para mi el verlo, después de 40 años Y lo mismo esta vez, sentirse un poco importante cuando se habla con los actores, los alumnos. Y poder decir a tus amigos: Sabéis, conozco a este actor, era su mentor el otro año y a esta chica la tenía en una clase de español e.t.c.
Roland, uno de mis amigos que vio la obra de teatro conmigo, estuvo de acuerdo conmigo en qué esto era mejor que el teatro Hår que vio también en Skalateatern – ¡qué fantástico es que alumnos puedan actuar de esta manera! Habíamos escuchado el disco de Hår, y no era lo bastante mordiente en comparación con lo que habíamos escuchado. Todo era perfecto, las canciones, la música, la actuación, la coreografía, el café, los programas y las entradas y todo lo demás de la organización.
He visto un gran número de obras de teatro con alumnos en secuencias de la tele, y pienso qué esto vence a todo. Si fuera posible quisiera qué los alumnos fueran de gira con Hair, no es justo que sólo nosotros podamos presenciar tal función! Y después, venir a casa para ver Eurovision Song Contest, soportar cuantas horas de música infantil sin sentido y calidad, con decorado exagerado y jurados tontos. No vale gran cosa… No, según mi opinión La televisión sueca habría emitido Hair con los alumnos en Stenhammarskolan (el colegio). Había mejorado la calidad y probablemente hubiera sido más barato, o para ser breve:
Once upon a time… About 40 years ago. I was in Stockholm to watch the musical Hair on the Skala Theater. My girlfriend had acted in the Bear by Anton Tjechov with one of the actors in hair, and that´s why we were kind of “special guests” on this occasion.
It was fun to be welcomed by Charlie and Ulf when they came out in their costumes in the green room, and stand there talking, as if you´d got a lot of friends in the world of actors – me, the boy from the country!
This kind of musical was something totally new then,
at least for me. It was also a political piece in the shade of the Vietnam War. I had a friend, an American deserter from the US, John, who had told me what happened in Vietnam before he went to Sweden.
I don´t remember so much of the performance, but when they sang Aquarius the actors circulated with cloth in different colours between them. It was very suggestive, because it imitated waves. This, that the actors moved outside the stage was also something new. The other remarkable thing was that they played with the light to give an impression of machinegun fire. My girlfriend, who had epilepsy almost got an attack..
In the school where I worked (I´m retired) they have performed this play 2007. My wife and I and some friends saw it the other day.
Then you can understand that it was very fun for me to watch it again, after 40 years. And the same as that time, feeling a little bit important when you speak to the actors, the pupils. You know, I know that actor, I was his mentor the other year and that girl I had had in Spanish and so on.
Roland, one of my friends who saw the play with me, agreed that this was better than the Hair he watched on the Skala Theatre too – so fantastic that pupils can act this way! We had listened to the (Swedish) LP Hair and it wasn´t so good compared to what we had listened to.
Everything was perfect, the songs, the acting, the choreography, the coffee, the programs and the tickets and all the rest of the organization.
I´ve seen quite a lot of plays with pupils in TV sequences, and I think this beats it all.
If it was possible I´d like the pupils to go on tour with Hair, it´s not fair that only we can be there and watch it.
And then, come home to watch the European Song Contest, suffer several hours with childish music without feeling and quality, with exaggerated costumes and a stupid jury. All in vain… No according to my opinion Swedish TV should have sent Hair with pupils from Stenhammarskolan. It would have improved the quality and it would probably have been cheaper, or to be brief: Hair was best!
Det var en gång….. ungefär 40 år sen. Jag var i Stockholm för att se musikalen Hår på Skalateatern. Min flickvän hade spelat i Tjechovs Björnen med en av skådespelarna i Hår, och däför var något av ”special guests” (specialgäster) vid det här tillfället. Det var kul att tas emot av Charlie och Ulf när de kom ut i sina scenkläder i foajén, och stå där och prata, som om man hade en hel hög med vänner i artistvärlden – jag, grabben från landet! Den här sortens musikal var något alldeles nytt då, åtminstone för mig. Det var också ett politiskt stycke teater i skuggan av Vietnamkriget. Jag hade en vän, en amerikansk desertör från USA, Jahn, som hade berättat vad som hände i Vietnam innan han for till Sverige.
Jag kommer inte ihåg så mycket av föreställningen, men när man sjöng Aquarius cirkulerade skådespelarna runt publiken med tyg i olika färger emellan sig. Det var mycket suggestivt, för det imiterade vågor. Detta, att skådespelarna rörde sig utanför scenen var också något nytt. Den andra anmärkningsvärda saken var att man lekte med ljuset för att ge intryck av kulspruteeld. Min flickvän, som hade epilepsi fick nästan ett anfall..
I skolan där jag arbetar, har man satt upp detta skådespel år 2007. Min fru och jag och några vänner såg det häromdagen.
Då kan ni förstå att det var mycket roligt för mig att se det, efter 40 år. Och samma sak som den gången, känna sig lite betydelsefull när man pratar med skådespelarna, eleverna. Ni vet, jag känner den där skådespelaren, jag var hans mentor häromåret och den där flickan hade jag i spanska e t c.
Roland, en av mina vänner som såg stycket med mig, var överens med mig att det här var bättre än Hår som han också såg på Skalateatern – så fantastiskt att elever kan spela på det här viset! Vi hade lyssnat på skivan från Hår och den var inte så bra i jämförelse med det vi hade lyssnat på. Allt var perfekt, sångerna, framförandet, koreografin, kaffet, programmen och biljetterna och hela den övriga organisationen.
Jag har sett en hel del teaterstycken med elever i teve-sekvenser, och jag tycker att det här slår allt. Om det vore möjligt skulle jag vilja att eleverna åkte på turné med Hair, det är inte rättvist att bara vi kan vara med och se det.
Och sen, komma hem för att se
Melodifestivalen, genomlida flera timmar med infantil musik utan känsla och kvalité, med överdriven utstyrsel och töntig jury. Helt värdelöst… Nej, enligt min åsikt skulle svensk teve ha givit Hair med elever från Stenhammarskolan (skolan), Det skulle ha förbättrat kvaliteten och det skulle förmodligen ha varit billigare, eller för att fatta sig kort:
Si va a Suecia alguna vez y si de cualquier forma quiere divertirse bebiendo alcohol, no lo compre aquí, es demasiado caro. ¿Por qué es así? La respuestaes que los impuestos son muy altos. Las autoridades afirman que son así por nuestra salud, y si los impuestos no fueran altos beberíamos demasiado. Las autoridades nos tratan cómo si fuéramos incapaces o menores de edad. Las bebidas alcohólicas las vende el estado en tiendas especiales que se llaman Systembolaget. Tienen un letrero verde. No como en países civilizados, donde se vende el alcohol en supermercados y tiendas.Bueno, yo y muchos de los suecos sospechamos que las autoridades mienten y lo que quieren es sacar más impuestos de nosotros solo para pagar parte de los diferentes subsidios de los que hay tantos aquí. (De los subsidios hablaré más en otro episodio). Pues, ¿cuánto cuesta una botella de whisky? Contenga la respiración….. ¡ La más barata cuesta 22 euro! Es una locura, verdad. Una botella de vino tinto de media calidad cuesta 6 a 10 euros. Y para colmo de males, en los restaurantes no es poco común que una botella pueda costar 22 euros y un whisky de 4 centilitros 9 euros, Sí, yo lo sé, es horrible. Una persona normal no tiene dinero para invitar a su familia a comer y beber en un restaurante. ¿Qué puede hacer un pobre sueco tan desplumado para aliviar esas cargas? Hay métodos ilegales como hacer su proprio alcohol por destilación clandestina, o comprarlo de gente que han producido alcohol de esta manera. Ninguno de los métodos son de recomendar, por que las multas son altos si la policía lo descubre. La gente en el Sur del país, los que viven cerca de Dinamarca y Alemania pueden hacen viajes allá muy a menudo para comprar a precios mucho más baratos. En Alemania el alcohol cuesta un tercio de lo que cuesta aquí, y en Dinamarca es un poco menos barato, pero bastante para un sueco. Nosotros que vivimos más al norte podemos ir una vez o dos veces al año, quizás de vacaciones o juntos con otras personas en el mismo coche con un remolque. Entonces es posible traer consigo la ración completa, es decir 10 litros de bebida espirituosa, 20 litros de jerez o bebidas con el mismo contenido de alcohol, 90 litros de vino y una cantidad ingente de cerveza. Todo esto hace que bebamos demasiado, como usted puede entender. No estoy seguro, pero creo que me iré de vacaciones a Alemania este año…… ¡Salud
If you go to Sweden sometime and want to enjoy yourself and drink alcohol, don´t buy it here, it´s too expensive. Why is it so? The answer is that the taxes are so high. The authorities pretend it´s for our health, and if it weren´t for the high taxes we´d drink too much. The authorities treat us as if we were incapable or under age.
The beverages with alcohol the state sells in special stores named Systembolaget. They´ve got a green sign. Not like in civilized countries, where they sell the alcohol in super markets and stores. Well, I and many Swedes suspect that the authorities lie and what they want to get more tax from us to pay different kinds of subsidies we´ve got a lot of. (About the subsidies I´ll talk in an other episode). OK, what´s the cost of a bottle of whisky? Take a breath… the cheapest costs 22 euro! (2006) It´s madness, really. A bottle of red wine of medium quality six to ten euro. And on top of it all, in the restaurants, it´s not uncommon that a bottle of wine costs 22 euro and a 4 cl whisky 9 euro. Yes, I know, it´s horrible. A normal person can´t afford to invite his family to eat and drink in a restaurant. What can then a poor Swede do to relieve these burdens? There are illegal methods like making your own alcohol through illicit distilling, or by it from people who´ve made it this way. None of the methods are to recommend, because the fees are high if the police discover it.
People in the south of Sweden, they who live near Denmark and Germany can make journeys often to by at much lower prices. In Germany the liquors cost a third of what it costs here, and in Denmark it´s a little bit less cheap, but enough for a Swede. We who live further to the north can go once or twice a year, maybe on vacations or with other persons in the same car with trailer. Then it´s possible to bring whole ration, that is 10 l of spirits, 20 l of dessert wine, 90 l of wine and an immense quantity of beer. All this makes us drink too much, as you can understand. I don´t know, but I think I´ll go to Germany this year… Cheerio!
(The only persons who go to Sweden to buy spirits are the Norwegians….)
Om Ni åker till Sverige någon gång och vill roa Er med att dricka alkohol, köp det inte här, det är för dyrt. Varför är det så? Svaret är att skatterna är mycket höga. Myndigheterna påstår att det är för vår hälsa, och om inte skatterna vore/var så höga skulle vi dricka för mycket. Myndigheterna behandlar oss som om vi vore oförmögna eller minderåriga. Alkoholdrycker säljer staten i speciella butiker som heter Systembolaget. De har en grön skylt. Inte som i civiliserade länder, där man säljer alkoholen på stormarknader och affärer.
Nja, jag och många svenskar misstänker att myndigheterna ljuger och det de vill är att få ut mer skatt från oss för att betala delar av de olika typer av understöd som vi har så mycket av. (Om understöden ska jag prata i en annan episod). Jaha, vad kostar en flaska whisky? Håll andan… Den billigaste kostar 22 euro! (2006) Det är vansinne, sannerligen. En flaska rödvin av mellankvalité 6 till 10 euro. Och till att råga på allt, på restaurangerna, är det inte ovanligt att en flaska (vin) kostar 22 euro och en whisky på 4 centiliter 9 euro. Ja, jag vet, det är horribelt. En normal person har inte råd att bjuda ut sin familj att äta och dricka på en restaurang. Vad kan då en stackars skinnad svensk göra för att lätta på dessa bördor? Det finns olagliga metoder som att göra sin egen alkohol genom hembränning, eller köpa det av folk som gjort sprit på det sättet. Ingendera metoden är att rekommendera, däför att böterna är höga om polisen upptäcker det. Folk i södra delen av landet, de som bor nära Danmark och Tyskland kan göra resor dit ofta för att köpa till mycket lägre priser. I Tyskland kostar spriten en tredjedel av vad den kostar här, och i Danmark är den lite mindre billig, men tillräckligt för en svensk. Vi som bor längre norrut kan åka en eller två gånger om året, kanske på semester eller med andra personer i samma bil med en släpvagn. Då är det möjligt att ta med sig hel ranson, det vill säga (d v s ) 10 liter spritdrycker, 20 liter starkvin, 90 liter vin och en ofantlig kvantitet öl. Allt detta gör att vi dricker för mycket, som Ni kan förstå. Jag vet inte, men jag tror att jag ska åka på semester till Tyskland i år…. Skål!
En la primavera celebramos el último de abril, una fiesta que se hace en unas partes de Suecia, pero no en otras ( no en el oeste, donde hay las hogueras de pascua). En la región donde vivo yo, allí sí hay esa fiesta. Durante el año, en muchos sitios a partir del otoño colectamos ramojo y otras cosas combustibles para quemar este día.
Donde yo y mi mujer solemos estar el último de abril hacemos fuego (si la vegetación no está demasiado seca, pues entonces está prohibido) a las ocho y media después de cenar. Es fantástico ver a la gente agrupada alrededor de las hogueras en el crepúsculo. La cena que comemos es borstj, una sopa rusa de verduras, especialmente remolachas, y carne de alce. El organizador de la fiesta es un profesor de Skinnskatteberg. Esta cena es la cena más complicada que prepara. Mientras los demás toman café el organizador y yo solemos tocar un poco de música.
Es una fiesta un poco bulliciosa, con fuegos artificiales y cohetes, con jóvenes que han bebido un poco y otros un “poco demasiado”. En Uppsala, donde hay una universidad con tradiciones se celebra Walpurgis con coros masculinos y oraciones. Los miles de estudiantes que tienen gorras blancas se parecen a un montón de nemorosas.
In the spring we celebrate the Walpurgis night (the Eve of May Day), a holiday we celebrate in some parts of Sweden but not in others (Not in the western part, there they´ve got Easter fires). In the area where I live, there we´ve got this feast. During one year, in many places from the autumn, we gather branches and other burnable things to burn this day.
Where my wife and I use to be the Walpurgis Night we light the fire (if the vegetation is not to dry, then it is forbidden) at eight thirty after we´ve had dinner. It´s fantastic to see people stand around the fire in the twilight. We have borstj for dinner, a vegetable soup, with beet roots and meat elk. The one who arranges the party is a teacher from Skinnskatteberg. This is the most advanced dinner he uses to serve. During the time the others are having coffee the organizer and I use to play some music.
It´s a somewhat loud festivity, with fireworks and rockets, with youngsters who´ve drunk a little and others who´ve drunk too much. In Uppsala, where there is a university with traditions they celebrate Walpurgis with male choir and speech. Thousands of white caps look like wood anemones.
På våren firar vi sista april, en helg som man firar i en del delar av Sverige, men inte i andra (Inte i västra delen, där man har påskeldar). I trakten där jag bor, där har vi den festen. Under ett år, på många ställen från hösten, samlar vi grenar och annat brännbart/andra brännbara saker för att bränna upp den här dagen.
Där min fru och jag brukar vara sista april tänder vi elden (om inte växtligheten är alltför torr, för då är det förbjudet) klockan halv nio efter att vi ätit. Det är fantastiskt att se folk stå runt elden i skymningen. Vi äter borstj till middag, en rysk grönsakssoppa, speciellt rödbetor, och älgkött. Den som ordnar festen är en lärare från Skinnskatteberg. Det här är den mest invecklade middagen som han ordnar. Under det att de övriga dricker kaffe brukar organisatören och jag spela lite musik.
Det är en något ljudlig festlighet, med fyrverkerier och raketer, med ungdomar som har druckit lite och andra lite för mycket. I Uppsala, där det finns ett universitet med traditioner firar man Valborg med manskör och tal. Tusentals studenter med vita mössor ser ut som en massa vitsippor.
Un amigo extranjero me dijo una vez: “Parece qué muchos suecos saben construir sus proprias casas”. Y creo qué es así. aunque yo no lo sé, conozcoa mucha gente que lo hace. Dicen qué somos prácticos. Hay empresas suecas bien conocidas en todo el mundo, Volvo, Saab, Ikea, Ericsson, Astra y Pharmacia, para dar unos ejemplos. El dueño de IKEA compite con Bill Gates por ser el hombre más rico del mundo. El programa Skype, para llamar gratis en Internet, construyó un sueco y un danés.
Mucha gente toca instrumentos, y muchos jóvenes tienen grupos. Hay grupos suecos muy famosos como Abba y Roxette. Somos bastante influidos de lamúsica inglesa y americana.. Estudiamos inglés desde el año tres en la primaria, y esto, en combinación de que no doblamos la habla en películas, hace qué hablamos y comprendemos inglés bastante bien. En un mundo global como la de ahora es una ventaja. Mucha gente en Suecia tienen páginas de web.
Nos gusta mucho la naturaleza, pasear en el bosque pensamos es un placer y coger setas es un gozo. Somos tranquilos y no queremos jactarnos de cosas. Por esto no nos gusta gente que es presuntuosa y quiere brillar. Cuando estuve en Grecia con unos amigos de vacaciones encontramos a un capitán griego de barco. Nos dijo: “Ustedes son suecos! Que me gustan los suecos, trabajan bien y no hablan demasiado. Tenía suecos en mis tripulaciones y eran los mejores, les digo”. Tal vez seamos así, no sé...
Hablé con un corredor de fincas una vez, y él dijo qué tenía en su oficina unos suecos que querían comprar casas en España. “Eran como de piedra, ni una risa, ni siguiera una sonrisa, rígidos y sin humor. Pero después de las negociaciones, con una cena y un poco de vino eran como nosotros….”
A foreign friend once said to me:”It seems as if many swedes can build their own houses”. And I think it is so. Even if I cannot, i know many who do (that is build their houses). They say we are practic. There are well known Swedish companies in the whole world, Volvo, Saab, IKEA, Ericsson, Astra and Pharmacia. IKEA:s owner competes with Bill Gates to be the richest man in the world. The program Skype, for free calling on internet is constructed by a Swede and a Dane. Many play an instrument, and many young people have groups. There are world famous groups as ABBA and Roxette. We are rather influenced by English and American music. We study English from year three, and that, in combination with that we dont´t dub the speech in movies, makes us speak and understand English pretty well. In a global world like that today it´s an advantage. Many Swedes have their own site on the web. We like the nature very much, to stroll in the wood we think is a pleasure. We are calm and not boast. Therefore we don´t like people who pretend to be important and show off. When I was in Greece with some friends once we met a Greek captain. He said to us: “You are Swedes! How I like Swedes, they work well and don´t speak too much. I had Swedes in my crews and they were the best. That I say to you”. Maybe we are, I don´t know….
Once I spoke to a Spanish estate agent, and he said he had some Swedes who wanted to buy house in his office. “They were like in stone, not a laugh, not even a smile, stiff and free from humor. But after the negotiations, with food and some wine they were as we are”…..
En utländsk vän sa en gång till mig: “Det verkar som om många svenskar kan bygga sina egna hus”. Och jag tror att det är så. Även om jag inte vet, så känner jag många som gör det (bygger sina hus alltså. Det sägs/man säger att vi är praktiska. Det finns välkända svenska företag i hela världen, Volvo, Saab, Ikea, Ericsson, Astra och Pharmacia. IKEA:s ägare tävlar med Bill Gates om att vara den rikaste mannen i världen. Programmet Skype, för att ringa gratis på internet det konstruerade en svensk och en dansk.
Många spelar instrument, och många ungdomar har grupper. Det finns världsberömda grupper som Abba och Roxette. Vi är ganska påverkade av engelsk och amerikansk musik. Vi läser engelska från årskurs tre på lågstadiet, och det, i kombination med att vi inte dubbar talet i filmer, gör att vi pratar och förstår engelska rätt så/ganska bra. I en global värld som den i dag är det en fördel. Många i Sverige har egna sidor på webben.
Vi tycker mycket om naturen, att gå i skogen tycker vi är ett nöje och plocka svamp är en njutning. Vi är lugna och inte skrytsamma. Därför gillar vi inte folk som är märkvärdiga och vill briljera. När jag var i Grekland med några vänner en gång träffade vi en grekisk sjökapten. Han sa till oss: ”Ni är svenskar! Vad jag tycker om svenskar, de arbetar bra och pratar inte för mycket. Jag hade svenskar i mina besättningar och de var de bästa, det säger jag er”. Kanske är vi såna, jag vet inte… Jag pratade med en fastighetsmäklare en gång, och han sa att han hade några svenskar som ville köpa hus i Spanien på sitt kontor. ”De var som i sten, inte ett skratt, inte ens ett småleende, stela och humorfria (utan humor). Men efter förhandlingarna, med mat och lite vin var de som oss”……
Ser profesor es un trabajo fantástico. A veces se presentan situaciones cómicas y tengo unas aquí, que quiero compartir con ustedes.
Aquí la primera: Tenía clase de historia y hablábamos sobre La Guerra Segunda Mundial. Yo quería ser un poco humoristico y dije: ”El año1945 se recuerda sobre todo a causa de tres sucesos, el paz, la primera bomba atómica y mi nacimiento”. Entonces una chica dijo:”Sí, las desgracias vienen nunca solas…”.
La segunda: Teníamos clase de español. Había dibujado un bebe en la pizarra para explicar cómo se llaman las partes del cuerpo. Habían lineas conectadas con cada parte del cuerpo. Un muchacho que no podía ver tan distinto grito: “Gert, la linea más arriba, adónde va?” Era la linea para ejemplificar el pelo. _Yo, bastante calvo, trataba de dar un ejemplo un poco concreto y dije, señalando con el dedo a mi pelo: ”Es esto, de lo que tengo tan poco”. “Ah sí, “dijo el alumno,”es el cerebro!”
La tercera: Lo siguiente pasaba en una clase de español también. Los alumnos tenían una prueba, todos escribían, y el profesor (yo) tenía problemas de no dormirse. Entonces dijo una muchacha: “Gert, qué alegre pareces”. “¿Yo?”, respondí sin comprender nada. “Sí, ¿cómo se llama alegre es español?” Yo se lo dije, alegre. “Gracias”, dijo ella,”era la palabra que necesitaba para la pregunta número siete.”
Sí, así puede ser la vida de un profesor en un colegio sueco.
Being a teacher is a fantastic work. Sometimes comic situations emerge and I´ve got some here that I want to share with you. Here is the first one. I had a lesson in history and we spoke about the Second World War. I wanted to be a little humoristic and said: “The year 1945 one remembers above all for three reasons, the peace, the first atom bomb and my birth”. Then a girl said: “Yes, one accident seldom comes alone…”.
The second. We had lesson in Spanish. I had drawn a baby on the whiteboard to explain what the different parts of the body are called. There were lines connecting to every part of the body. A guy who couldn´t see distinctly shouted: “Gert, the line at the top, where does it lead?”
It was the line that pointed at the hair. I, rather bald, tried to give a more concrete example, pointed with my finger at my hair: “It´s this, that I´ve so little of”. “Ah”, the pupil said”, it´s the brain!” The third. Following took place on a spanish lesson too. The pupils had a test, everybody was writing, and the teacher (me) had problems not to fall asleep.
Then a girl said: “Gert, you look so glad”. “Me”, I said understanding nothing. “Yes”, what´s glad in Spanish?” I said it, alegre. ”Thanks”, she said,”that´s the word I needed to question numer seven”.
Yes, so can it be to be a teacher in a Swedish school.
Att vara lärare är ett fantastiskt arbete. Ibland dyker det upp komiska situationer och jag har några här, som jag vill dela med er.
Här är den första. Jag hade lektion i historia och vi pratade om Andra Världskriget. Jag ville vara lite humoristisk och sa: ”År 1945 minns man framförallt på grund av tre saker, freden, den första atombomben och min födelse”. Då sa en flicka: ”Ja, en olycka kommer sällan ensam…”.
Den andra: Vi hade lektion i spanska. Jag hade ritat en bebis/baby på tavlan för att förklara vad de olika kroppsdelarna heter. Det fanns streck som förbands med varje kroppsdel. En grabb som inte kunde se så tydligt skrek: ”Gert, strecket längst upp, vart går det? Det var strecket som visade håret. Jag, ganska kal, försökte ge ett en smula konkret exempel, pekade med fingret på mitt hår: ”Det är det här, som jag har så lite av”. ”Aha”, sa eleven, ”det är hjärnan!”
Den tredje: Följande utspelade sig också på en spansklektion. Eleverna hade prov, alla skrev, och läraren (jag) hade problem att inte somna. Då sa en flicka: ”Gert, så glad du ser ut”. ”Jag”, sa jag utan att förstå någonting. ”Ja, vad heter glatt på spanska?” Jag sa det, alegre. ”Tack”, sa hon, ”det var ordet jag behövde till fråga sju”. Ja, så kan det vara att vara lärare i en svensk skola.
Auf Deutsch - en alemán.
Audio
Lehrer sein ist eine fantastische Arbeit. Manchmal treffen komische Situationen ein und ich habe hier ein Paar, die ich mit Ihnen teilen möchte.Hier ist die erste. Ich hatte Unterricht in Geschichte und wir sprachen über den Zweiten Weltkrieg. Ich wollte ein bisschen humoristisch seinund sagte:"Das Jahr 1945 erinnert man sich, vor allem für drei Dinge, des Friedens, die erste Atombombe und meine Geburt ". Dann sagte ein Mädchen: "Ja, ein Unglück kommt seltenallein ... ".Die zweite: "Wir hatten Unterricht in Spanisch. Ich hatte ein Baby auf dem Brett gezeichnet zu erklären, was man die verschiedenen Körperteilen nennen. Es gab Linien, die im Zusammenhang mit jedem Körperteil war. Ein Kind, das nicht so klar sehen konnte, schrie: "Gert, die Linie droben, wo geht sie? Es war eine Linie, die auf das Haar zeigte. Ich, ganz kahl, versuchte, ein konkretes Beispiel geben, und zeigte mit meinem Finger auf mein Haar: "Es ist dieses, davon ich habe so wenig". "Aha", sagte der Student, "es ist das Gehirn!"Die dritte: Die folgende spielte sich auch auf einer Stunde Spanischunterricht ab. Die Schüler hatten einen Test, alle schrieben, und der Lehrer (ich) hatte Probleme, nicht eingeschlafen zu fallen. Dann sagte ein Mädchen: "Gert, du scheinst so glücklich". "Ich", sagte ich, ohne etwas zu verstehen. "Ja, wie nennt man glücklich in Spanisch?“ Ich sagte es, alegre. "Danke", sagte sie, "es war das Wort, das mich fehlte."Ja, so kann es sein, Lehrer in einer schwedischen Schule zu sein.
En España se da los regalos el Reyes, en Inglaterra el día de Navidad. En Suecia es la Nochebuena que es el día de regalos. Es Tomten (El Gnomo de Navidad o algo así que distribuye los regalos. Originalmente Tomten era una pequeña figura que guardaba la casa y la parcela y la gente que vivía allí. Le gustaba mucho la polenta de arróz con un poco mantequilla. Sí no le daban esto podía maldecir a la casa y ellos que vivían allí,. No daba regalos a nadie en este tiempo, sino era Julbocken (una persona enmascarada a un macho cabrio con cuernos y perilla). Nuestro Tomte “moderno” es una mezcla de influencias, un poco de Tomten, un poco de Santa Claus y un poco de Julbocken. Santa Claus tiene renos pero Tomten no lo tiene.
El Tomte llega a píe, toca la puerta y pregunta: ”¿Hay chicos buenos aquí?” Y claro qué hay….
La Nochebuna las familias tienen problemas de contratar a un Tomte. Talvéz haya un vecino que puede serlo. Si hace falta, el padre o la madre se sale ”para comprar un periódico” una mentira piadosa, pero no es prohibido cuando se quiere mantener la paz de la navidad.
En nuestra familia comemos un bufé, que se llama julbord (mesa de navidad) a la una y treinta por la tarde. Hay jamón, arenque, albondigas, huevos, chorizo y platos así. Por la noche, a las ocho, comemos polenta de arroz con leche y canela. Con esto comemos pan con jamón o queso. Hay una bebida especial para la navidad, julmust (mosto de navidad).Se parece un poco a Coca-Cola de color pero tiene un sabor un poco diferente.
Muchas de las familias miran la tele cuando es Ratón miguelito y sus amigos, una hora con episodios diferentes con Blancanieve y los enanitos, Cenicienta, Pato Donald y otras figuras de Disney. Somos un poco americanizados nosotros los suecos. El otro programa es muy sueco. Se llama La Nochebuena de Karl-Bertil Jonsson y trata de un muchacho que trabaja extra en el correo. Roba paquetes de los ricos y los reparte entre los pobres en los barrios bajos – como lo hacía Robin Hood.
In Spain they give the christmas presents the 6:th of January, in England on the Christmas day. In Sweden the Christmas Eve is the day for the presents. Its “tomten” who gives the presents. From the beginning tomten was a little figure who guarded the house and the building site (=tomt) and the people who lived there. He liked rice porridge with a little butter very much. He didn´t distribute presents in that time, but it was the Christmas goat ( a person disguised as a he-goat with horns and beard). Our modern tomte is a mixture of influences, a little from tomten, a little from Santa and a little from the Christmas goat. Santa has got rein deer, but the tomten has not.
Tomten comes walking, knocks on the door asking: “Have we got any kind children here?” And of course there are..
The Christmas Eve people has got problems getting a tomte. Maybe there is a neighbor who can be it. If there isn´t, dad or mum goes “to buy the news paper”, a white lie, but that isn´t forbidden when you want to keep the Christmas peace.
In our family we have the Christmas buffet at one thirty in the afternoon. There is ham, herring, meat-balls, eggs, sausages and such dishes. In the evening, at eight o´clock we have rice porridge with milk and cinnamon. With this we eat a sandwich with ham and cheese. There is a special beverage for Christmas, julmust. It reminds a little of Coca-Cola in color but it´s got a somewhat different taste.
Many families looks upon the TV when it´s Mickey Mouse and his friends, an hour with different episodes with Snow white, Cinderella, Donald Duck and other Disney characters. The other program is very Swedish. Its name is Karl-Bertil Jonsons Christmas Eve and it´s about a youngster who works extra in a post office. He steals parcels from the rich and distributes them amongst the poor in the slum – like Robin Hood did.
I Spanien ger man klapparna/gåvorna/presenterna den 6 januari (Reyes), i England på juldagen. I Sverige är julaftonen dagen för gåvor. Det är tomten som delar ut julklapparna. Från början var tomten en liten figur som vaktade huset och tomten och folk som bodde där. Han tyckte mycket om risgrynsgröt med lite smör. Om man inte gav honom det kunde han förbanna huset och folket som bodde där. Han gav inga klappar på den tiden, utan det var julbocken (en person maskerad som en getabock med horn och skägg). Vår moderna tomte är en blandning av inflytanden (saker), lite från tomten, lite från Santa Claus och lite från julbocken. Santa Claus har renar, men det har inte tomten. Tomten kommer till fots, knackar på dörren och frågar: ”Finns det några snälla barn här?” Och det är klart att det finns… På julaftonen har folk svårt att få tag på någon tomte. Kanske finns det en granne som kan var det. Om det inte finns, går pappa eller mamma ut ”för att köpa tidningen”, en nödlögn, men det är inte förbjudet när man vill uppehålla julfriden. I vår familj äter vi julbord klockan halv två på eftermiddagen. Det finns skinka, sill, köttbullar, ägg, korvar och såna rätter. På kvällen, klockan åtta, äter vi risgrynsgröt med mjölk och kanel. Till det äter vi smörgås med skinka och ost. Det finns en speciell sorts dryck till jul, julmust. Den påminner lite om Coca-Cola till färgen men den har en lite annorlunda smak. Många familjer tittar på teve när det är Musse Pigg och hans vänner, en timme med olika episoder med Snövit och de sju dvärgarna, Askungen, Kalle Anka och andra Disney-figurer. Vi är lite amerikaniserade vi svenskar. Det andra programmet är mycket svenskt. Det heter Karl-Bertil Jonssons julafton och det handlar om en yngling som arbetar extra på posten. Han stjäl paket från de rika och delar ut dem bland de fattiga i slumkvarteren – som Robin Hood gjorde.
Gustav Vasa había llevado a cabo la reforma que convirtió en protestantes a los suecos. Su propósito era quitar a la iglesia sus riquezas, para pagar los gastos por la lucha de independencia. Durante el siglo XVII, en la lucha entreprotestantes y católicos , el rey sueco GustavAdolf (Gustavo Adolfo) se decidió por entrar en la Guerra de los Treinta Años. Era para defender su fe y para conquistar tierra. Se murió en la lucha, pero Suecia tuvo suerte en las negociaciones de paz y obtuvo diferentes regiones alrededor del Báltico.
La nobleza sueca ganó mucho con la guerra. La reina Kristina, hija de GA, le daba donaciones de tierra hasta que el país casi quedó arruinado. A ella le gustaba más el catolicismo (la hija de un rey que dio su vida por la defensa del protestantismo – una ironía, verdad). Ella fue consecuente con sus creencias y se fue a Roma. Está enterrada en la Iglesia de San Pedro.
Su primo Karl X Gustav heredó la corona. Su contribución más grande fue la conquista de las provincias en el sur. Dio a Suecia acceso a Öresund, el estrecho de entrada al Báltico. Es por esto que la gente en el sur tiene un dialecto especial, un poco más danés. El resto del siglo de 1660 y adelante hubo una lucha de los reyes para recuperar las donaciones de Kristina. Impusieron el absolutismo para poder dominar al país sin problemas.
In English/På engelska
The Swedish History (6b)
Gustav Wasa had carried through the reform that made the Swedes protestants. His intention was to quit the wealth from the church, to pay the costs for the struggle for independence. During the 17th century, in the battle between the Protestants and the Catholics, Gustav II Adolf decided to intervene in the Thirty Years War, this in order to defend his faith and conquer land. He died in the fight, but Sweden was lucky in the peace negotiations and received different areas in the Baltic States.
The Swedish nobility earned a lot through the war. Queen Kristina, daughter to Gustav II Adolf gave it land donations so the country was near bankruptcy. She liked the Catholicism more ( daughter of a king that gave his life to defend the Protestantism – really an irony). She followed her faith and went to Rome. There she´s buried in the Peters Church.
Her cousin Karl X Gustav inherited the crown. His greatest achievement was to conquer the southern landscapes. It gave Sweden access to Öresund, the sound at the approach to the Baltic. That’s why people in the south have a special dialect, a little more Danish. The rest of the century from 1660 and forward the kings struggled to take back Kristinas donations. They inaugurated the absolutism to be able to rule the country without problems.
En sueco/På svenska
Svenska historien (6b)
Gustav Vasa hade genomfört reformen som gjorde svenskarna till protestanter. Hans avsikt var att ta ifrån kyrkan deras rikedomar, för att betala utgifterna för självständighetskampen. Under sextonhundratalet, i kampen mellan protestanter och katoliker, beslutade sig Gustav II Adolf för att gå in i Trettioåriga kriget. Detta för att försvara sin tro och erövra land. Han dog i kampen, men Sverige hade tur i fredsförhandlingarna och fick olika områden i Baltikum (eller de baltiska staterna).
Den svenska adeln tjänade mycket på kriget. Drottnig Kristina, dotter till Gustav II Adolf gav den landdonationer så att landet nästan ruinerades. Hon tyckte mer om katolicismen (dotter till en kung som gav sitt liv för att försvara protestantismen – verkligen en ironi). Hon följde (var konsekvent mot) sin tro och for till Rom. Där är hon begraven i Peterskyrkan.
Hennes kusin Karl X Gustav ärvde kronan. Hans största insats var erövrandet av de södra landskapen. Det gav Sverige tillgång till Öresund, sundet vid infarten till Östersjön. Det är därför folk i söder har en speciell dialekt, lite mer dansk. Resten av århundradet från 1660 och framåt kämpade kungarna för att återta Kristinas donationer. De införde envälde för att kunna härska över landet utan problem.
Español
Gustav Vasa había llevado a cabo la reforma que convirtió en protestantes a los suecos. Su propósito era quitar a la iglesia sus riquezas, para pagar los gastos por la lucha de independencia. Durante el siglo XVII, en la lucha entreprotestantes y católicos , el rey sueco GustavAdolf (Gustavo Adolfo) se decidió por entrar en la Guerra de los Treinta Años. Era para defender su fe y para conquistar tierra. Se murió en la lucha, pero Suecia tuvo suerte en las negociaciones de paz y obtuvo diferentes regiones alrededor del Báltico.
La nobleza sueca ganó mucho con la guerra. La reina Kristina, hija de GA, le daba donaciones de tierra hasta que el país casi quedó arruinado. A ella le gustaba más el catolicismo (la hija de un rey que dio su vida por la defensa del protestantismo – una ironía, verdad). Ella fue consecuente con sus creencias y se fue a Roma. Está enterrada en la Iglesia de San Pedro.
Su primo Karl X Gustav heredó la corona. Su contribución más grande fue la conquista de las provincias en el sur. Dio a Suecia acceso a Öresund, el estrecho de entrada al Báltico. Es por esto que la gente en el sur tiene un dialecto especial, un poco más danés. El resto del siglo de 1660 y adelante hubo una lucha de los reyes para recuperar las donaciones de Kristina. Impusieron el absolutismo para poder dominar al país sin problemas.
Gustav Wasa had carried through the reform that made the Swedes protestants. His intention was to quit the wealth from the church, to pay the costs for the struggle for independence. During the 17th century, in the battle between the Protestants and the Catholics, Gustav II Adolf decided to intervene in the Thirty Years War, this in order to defend his faith and conquer land. He died in the fight, but Sweden was lucky in the peace negotiations and received different areas in the Baltic States.
The Swedish nobility earned a lot through the war. Queen Kristina, daughter to Gustav II Adolf gave it land donations so the country was near bankruptcy. She liked the Catholicism more ( daughter of a king that gave his life to defend the Protestantism – really an irony). She followed her faith and went to Rome. There she´s buried in the Peters Church.
Her cousin Karl X Gustav inherited the crown. His greatest achievement was to conquer the southern landscapes. It gave Sweden access to Öresund, the sound at the approach to the Baltic. That’s why people in the south have a special dialect, a little more Danish. The rest of the century from 1660 and forward the kings struggled to take back Kristinas donations. They inaugurated the absolutism to be able to rule the country without problems.
Gustav Vasa hade genomfört reformen som gjorde svenskarna till protestanter. Hans avsikt var att ta ifrån kyrkan deras rikedomar, för att betala utgifterna för självständighetskampen. Under sextonhundratalet, i kampen mellan protestanter och katoliker, beslutade sig Gustav II Adolf för att gå in i Trettioåriga kriget. Detta för att försvara sin tro och erövra land. Han dog i kampen, men Sverige hade tur i fredsförhandlingarna och fick olika områden i Baltikum (eller de baltiska staterna).
Den svenska adeln tjänade mycket på kriget. Drottnig Kristina, dotter till Gustav II Adolf gav den landdonationer så att landet nästan ruinerades. Hon tyckte mer om katolicismen (dotter till en kung som gav sitt liv för att försvara protestantismen – verkligen en ironi). Hon följde (var konsekvent mot) sin tro och for till Rom. Där är hon begraven i Peterskyrkan.
Hennes kusin Karl X Gustav ärvde kronan. Hans största insats var erövrandet av de södra landskapen. Det gav Sverige tillgång till Öresund, sundet vid infarten till Östersjön. Det är därför folk i söder har en speciell dialekt, lite mer dansk. Resten av århundradet från 1660 och framåt kämpade kungarna för att återta Kristinas donationer. De införde envälde för att kunna härska över landet utan problem.
Suecia es un pequeño país largo, 2000 km del Sur al Norte. En el noroeste hay montañas. Allí se puede esquiar en el invierno y hacer senderismo cuando no hay nieve. Allí viven los lapones, unos de ellos con sus renos. Los lapones pueden ser la población indígena. En el Sur de Suecia el paisaje es más llano. Las regiones allí pertenecían antes a Dinamarca, que las perdió en el siglo XVII a los suecos. El clima es más suave y la primavera llega generalmente más temprano. En el este hay un archipiélago, Roslagen, con muchas islas. El mar es un mar interior que se llama el Báltico.
En el Báltico hay dos islas, Öland y Gotland, con vegetación y cultura un poco diferente a la otra Suecia. En Visby, la ”capital” de Gotland hay una muralla medieval y en Gotland crece la hiedra silvestre.
En el Oeste tenemos otro archipiélago, Västkusten, con islas sin árboles y bosques. Solo hay hierbas y arbustos.
Partes del Norte de Suecia están al Norte del Círculo Polar y en el invierno y el sol se muestra solo un poco en el día. En el verano hay midnattssol ( sol de medianoche) que es una atracción turística. Se puede leer el diario a las doce por la noche – ¿no es malo?
Los árboles más comunes son el abeto, el pino y el abedul. En el campo hay muchas casas rojas pintadas con almagre.
Sweden is a small and long country, 2000 km from the South to the North. In the North West there are mountains. There one can go skiing in the winter and make trips when there is no snow. There the Lapps live, some of them with their rein deers. The Laps may be the original population. In the south of Sweden the landscape is more flat. These parts earlier belonged to Denmark, that lost them to the Swedes in the 17:th century. The climate is milder and the spring normally comes earlier. In the East there is an archipelago, Roslagen, with many islands. The sea is an inland sea named Östersjön (the Baltic).
In the Baltic there are two islands, Öland and Gotland, with vegetation and culture somewhat different than in the rest of Sweden. In Visby, The “capital” of Gotland, there is a medieval city wall and on Gotland the ivy grows wild. In the West we have another archipelago, Västkusten, with islands without trees and forests. There are only trees and bushes.
Parts of the northern Sweden are situated north of the Arctic Circle and in the winter the sun only shows a little in the daytime. In midsummer they have midnight sun , which is a tourist attraction. One can read the newspaper at twelve o´clock in the night – not to bad? The most common trees are spruce, pine and birch. In the countryside there are many houses that are painted red.
Sverige är ett litet och långt land, 2000 km från söder till norr. I nordväst finns berg. Där kan man åka skidor på vintern och gå på tur när det inte är snö. Där bor samerna, en del av dem med sina renar. Samerna kan vara ursprungsbefolkningen. I södra Sverige är landskapet slätare. Områdena där tillhörde tidigare Danmark, som förlorade dem till svenskarna på 1600-talet. Klimatet är mildare och våren kommer vanligtvis tidigare. I öster finns det en skärgård, Roslagen, med många öar. Havet är ett innanhav som heter Östersjön. I Östersjön finns två öar, Öland och Gotland, med växtlighet och kultur som är en smula annorlunda än i övriga Sverige. I Visby, Gotlands ”huvudstad” finns en medeltida stadsmur och på Gotland växer det vild murgröna. I väster har vi en annan skärgård, Västkusten, med öar utan träd och skogar. Det finns bara träd och buskar.
Delar av norra Sverige ligger norr om polcirkeln och på vintern visar sig solen bara lite på dagen. Vid midsommar har man midnattssol, som är en turistattraktion. Man kan läsa tidningen klockan tolv på natten – inte så dumt?
De vanligaste träden är gran, tall och björk. På landet finns många hus som är rödmålade.
Después de la última era glacial, cuando el hielo había desaparecido del Sur de Suecia, llegaron cazadores del continente a Skåne, la región más al Sur de Suecia. Cazaban focas y renos en la tierra libre de hielo. Esto pasó hace10 000 años. Donde vivimos nosotros el hielo desapareció hace 8 000 años. Aquí el paisaje estaba parcialmente cubierto de agua y habían muchas islas y islotes donde hoy hay tierra. 4 000 años a de Cr tuvimos un clima con más calor qué el de hoy día. Entonces aquí crecían las uvas por ejemplo.
En la Edad de Piedra construían tumbas de piedra de diferentes tipos. 2 000 a. de Cr. llegó una nueva tribu acá. Se llamaba båtyxefolket ( la tribu de las hachas en forma de barco). Se piensa que esta tribu era la primera que hablaba ”sueco” o elidioma que sería sueco más tarde. Pertenecían a los indoeuropeos, un grupo al que pertenecía también los romanos. Por esto son parientes el sueco y el español.
Si nos saltamos unas páginas en la historia estamos en el tiempo de los vikingos cerca de 800 – 1000 años d. de Cr. Éste es el período de nuestra historia más conocido para la gente de otros países. Eran los vikingos que fundaron Rusia. Allí captaban esclavos para venderlos más al Sur. Los vikingos eran guerreros y comerciantes, y se han descubierto muchos tesoros con monedas árabes (muchas veces por campesinos arando la tierra). Los vikingos tenían barcos de fondo plano, y podían acercarse muy cerca de la playa y después correr a tierra para robar a los pueblos.
Hay piedras con escripciones e imágenes. Las letras se llaman runas, y la escritura está tallada en la piedra. Dan cuenta de la vida de los vikingos con textos como: Daban comida a los cuerpos en el Oriente o Toril dejaba levantar esta piedra.
Alrededor de los siglos XI y XII el cristianismo triunfaba sobre la religión vieja, con los dioses Oden, Tor y Frej. A las afueras de Uppsala hay tres túmulos funerarios muy famosos. Allí había también un templo para rendir culto a estos dioses. Hay muchas iglesias medievales, con pinturas con motivos de la Biblia en las paredes.
Durante los dos siglos siguientes lucharon los señores de la nobleza entre sí para tomar el dominio sobre Suecia. Hay dos episodios de esta época que conocen los alumnos suecos. El banquete de Nyköping en 1317 y La masacre de Estocolmo en 1520. En El banquete de Nyköping lucharon tres hermanos,Birger, Erik y Valdemar. Erik y Valdemar habían maltratado a su hermano y él quería vengarse de esto en sus hermanos. Les invitó a un ”banquete” en el castillo de Nyköping, Nyköpingshus. Todo terminó con el cautiverio de Erik yValdemar en un calabozo. Birger cerró la puerta con llave y la tiró en el río afuera. Qué triste….
Para comprender La masacre de Estocolmo es necesario saber un poco de las circunstancias políticas en Suecia. Desde 1397 Suecia estaba unida con Dinamarca y Noruega. Habían unos señores en Suecia que querían salir de la unión y otros que no lo querían. Al rey de Dinamarca no le gustaba que Suecia se hiciera independiente. Los suecos le llamaron Kristian Tyrann al rey danés ( Cristian el Tirano).
En la masacre Kristan invitó a los señores más importantes de la nobleza sueca a un banquete en Estocolmo. Después de unos días de festividadesKristian ordenó de cerrar las puertas y empezó un interrogatorio. Esto terminó con sentencia de muerte a 94 hombres. La ejecución tuvo lugar en Stortorget. (La Plaza Mayor) donde los verdugos dejaron caer sus hachas sobre muchos cuellos, y la sangre corrió por el suelo.
Uno de los decapitados en esta masacre era el padre de un joven señor. Este señor se llamaba Gustav Vasa. Èl decidió no rendirse a Kristian Tyrann. El tiempo anterior a que lograra ser rey de una Suecia independiente, fue un período de muchas leyendas acerca de sus aventuras, no se sabe cuales son verídicas y cuales no.
He aquí una leyenda: Gustav en su fuga de Suecia a Noruega fue alcanzado por dos hombres suecos de Dalarna. Querían qué Gustav regresara para luchar contra los daneses. Lo hizo y este episodio ha inspirado los fundadores de la competición de esquí Vasaloppet (la carrera de Vasa). La distancia tiene una longitud de más de 90 km. Un tío mío la corrió cuando tenía 74 años. Este año de 2007 compitieron más de 13 mil de personas en Vasaloppet.
Bueno, ¡volvamos a la historia!
Fue coronado rey en 1523. Ha sido el rey más importante de nuestra historia. Unió a Suecia como estado nacional. Quitó el poder a la iglesia, y dejó confiscar muchas de sus riquezas. Se murió el año 1560. Y los hijos de él, Erik, Johan y Karl empezaron a luchar entre sí. La lucha continuaba hasta 1600 y terminó con otra masacre con un poco menos personas involucradas.Díos mío, ¡qué historia tenemos!
After the last ice age, when the ice had disappeared from the south of Sweden, came hunters from the continent to Skåne, the area far south of Sweden. They hunted seals and rein deer on the land that was ice free. This happened 10 000 years ago. Where we live the ice disappeared 8 000 years ago. Here the landscape was partly covered by water and there were many islands and islets where it´s land today. 4 000 years ago we had a warmer climate than today. Then occured grapes here for instance.
In the stone age one built stone graves of different kinds. 2 000 year b Cr came a new kind of people here. It was called båtyxefolket (the boat ax people). They think that this tribe was the first who spoke “Swedish” or the language that later came to be Swedish. They belonged to the indo Europeans, a group of people to which the Romans belonged too. That´s why Swedish and Spanish are related. If we jump over (leave out) some pages in the history we´ll come to the age of the Vikings, around 800 – 1000 a Cr. This is the period in our history most known to people from other countries. It was Vikings who founded Russia. There they captured slaves they sold forward further to the south. The Vikings were warriors and tradesmen. One has discovered many treasures with Arabic coins (many times found by plowing farmers). The Vikings had ships that had flat bottom and they could come very close to the beach and then run on shore to rob in the villages. There are stones with text and pictures. The letters are called runes, and the text is cut in stone. They tell about the life of the Vikings in texts as: They gave the ravens food in the Orient and Torild had this stone raised. Approaching the ninth and tenth century the Christianity triumphed over the old religion, with the divinities Oden, Tor and Frej. Near Old Uppsala there are three very famous grave-mounds. There was also a temple for worshipping these gods. There are many medieval churches with paintings with subjects from the Bible on the walls.
During the following two centuries the noblemen fought to get supremacy over Sweden. There are two episodes from this epoch the Swedish pupils know about. The Banquet of Nyköping 1317 and The Stockholm Bloodbath 1520. In The Banquet of Nyköping three brothers fought, Birger, Erik and Valdemar. Erik and Valdemar had treated their brother badly and now he wanted revenge on his brothers. He invited them to a “Banquet” in the castle of Nyköping, Nyköpingshus. All ended up with the incarceration of Erik and Valdemar in a dungeon. Birger closed the gate and threw the key in the river outside. Very troublesome… To understand the Stockholm Bloodbath one has to know a little about the political situation in Sweden. From 1397 Sweden was in an union with Denmark and Norway. There were some noblemen who wanted to leave the union and others who didn´t. The king of Denmark didn´t like that Sweden to be independent. The Swedes called him Kristian the Tyrant. In the Bloodbath Kristian invited the most outstanding noblemen to a banquet in Stockholm. After some days festivities Kristian gave order that the doors should be closed and began an interrogation. This ended in death penalty for 94 men. The beheading took part on Stortorget (the big square) where the executioners let their axes fall over many necks, and the blood poured on the ground.
One of the beheaded was the father of a young nobleman. This nobleman´s name was Gustav Vasa. He decided not to give in to Kristian the Tyrant. The time before he succeeded in becoming a king is filled with legends about his adventures, you don´t know true and not.
Here is one legend: Gustav was on the run from Sweden to Norway and was caught up by to Swedish men in Dalarna. They wanted Gustav to return to fight against the Danes. This he did and and this episode has inspired the founders of the Vasaloppet. The distance is 90 km. An uncle of mine run it when he was 74 years. This year competed more than 13 000 in the Vasaloppet.
That´s it, back to the history!
He was crowned king in the year 1523. He is the most important king in our history. He united Sweden to a nation-state. He broke the churches power and had its wealth expropriated. He died in the year 1560. And the sons Erik, Johan and Karl started to fight each others. The struggle lasted till 1600 and ended with another bloodbath with less persons involved. God Heavens, what a history we´ve got!
Efter den sista istiden, när isen hade försvunnit från södra Sverige, kom jägare från kontinenten till Skåne, området längst till söder i Sverige. De jagade sälar och renar på det land som var isfritt. Det här hände för 10 000 år sedan. Där vi bor försvann isen för 8 000 år sedan. Här var landskapet delvis täckt av vatten och det fanns många öar och kobbar där det idag är land. 4 000 år före Kristus (f Kr) hade vi ett klimat med mer värme (ett varmare klimat) än i dag. Då växte det druvor här till exempel.
På stenåldern byggde man stengravar av olika typer (olika sorters). 2 000 år f Kr kom ett nytt folkslag hit. Det hette båtyxefolket (båt=barca, yxa=hacha,folk=pueblo/tribu). Man tror att den här stammen var den första som talade ”svenska” eller språket som senare skulle bli svenska. De tillhörde indoeuropéerna, en folkgrupp till vilken även romarna hörde. Därför är svenskan och spanskan släkt. Om vi hoppar några sidor i historien kommer vi till vikingarnas tid, cirka 800 – 100 efter Kristus (e Kr). Detta är den period i vår historia som är mest känd för folk från andra länder. Det var vikingar som grundlade Ryssland. Där fångade de slavar som de sålde längre söderut. Vikingarna var krigare och handelsmän, och man har upptäckt många skatter med arabiska mynt (många gånger av bönder som plogat). Vikingarna hade båtar som hade flat botten och de kunde komma mycket nära stranden och sen springa iland för att röva i byarna. Det finns stenar med text och bilder. Bokstäverna kallas runor, och skriften är huggen i sten. De berättar om vikingarnas liv i texter som: De gåvo (gav) korparna föda i Österland och Torild lät resa denna sten. Närmare det tionde och elfte århundradet triumferade kristendomen över den gamla religionen, med gudarna Oden, Tor och Frej. Utanför Uppsala finns tre mycket berömda gravhögar. Där fanns också ett tempel för att dyrka dessa gudar. Det finns många medeltidskyrkor, med målningar med motiv från Bibeln på väggarna. Under de två följande århundradena kämpade adelsmännen för att få herravälde över Sverige. Det finns två episoder från den epoken som de svenska eleverna känner till. Nyköpings gästabud år 13 17 och Stockholms blodbad år 1520. I Nyköpings gästabud kämpade tre bröder, Birger, Erik och Valdemar. Erik och Valdemar hade behandlat sin bror illa och han ville hämnas det på sina bröder. Han bjöd in dem till ett ”gästabud” i Nyköpings slott, Nyköpingshus. Det hela slutade med inspärrandet av Erik och Valdemar i en fängelsehåla. Birger stängde porten och slängde nyckeln i ån utanför. Så ledsamt…. För att förstå Stockholms blodbad (blodbad=baño de sangre) måste man känna till lite om de politiska förhållandena i Sverige. Från 1397 var Sverige i union med Danmark och Norge. Det fanns några adelsmän i Sverige som ville gå ur unionen och andra som inte ville det. Danmarks kung tyckte inte om att Sverige skulle göra sig självständigt. Svenskarna kallade honom Kristian Tyrann. I blodbadet inbjöd Kristian de mest betydande svenska adelsmännen till ett gästabud i Stockholm. Efter några dagars festligheter gav Kristian order att stänga dörrarna och började ett förhör. Detta slutade med dödsstraff för 94 män. Avrättningen ägde rum på Stortorget där bödlarna lät sina yxor falla över många halsar, och blodet rann på marken. En av de avrättade i det här blodbadet var fadern till en ung adelsman. Denne adelsman hette Gustav Vasa. Han bestämde sig för att inte ge sig för Kristian Tyrann. Tiden innan han lyckades bli kung är fylld av legender om hans äventyr, man vet inte vilka som är sanna och inte. Här är en legend: Gustav var på flykt från Sverige till Norge och blev upphunnen av två svenska män i Dalarna. De ville att Gustav skulle återvända för att kämpa mot danskarna. Det gjorde han och den episoden har inspirerat grundarna av Vasaloppet. Distansen är mer än 90 km. En morbror till mig åkte det när han var 74 år. I år tävlade mer än 13 000 personer i Vasaloppet
Så där, nu återvänder vi till historien! Han kröntes till kung år 1523. Han är den mest betydande kungen i vår historia. Han enade Sverige till en nationalstat. Han bröt kyrkans makt och lät konfiskera många av dess rikedomar. Han dog år 1560. Och sönerna Erik, Johan och Karl började att bråka med varandra. Kampen varade till 1600 och slutade med ett blodbad till med lite färre personer inblandade. Herre Gud, vilken historia vi har!
Este año la primavera llegó temprano. No lo hace siempre. Me gusta mucho la primavera. La naturaleza se desprende de la nieve y yo me quito la camisa de mangas largas. Se disfruta el sol. Las árboles que perdieron sus hojas en el otoño están verdes otra vez. Todas las primaveras mi mujer y yo hacemos excursiones para ver las primeras flores, el tusilago, la hepática y la nemorosa. El sonido de pájaros que han regresado de su estancia en sitios más calurosos, nos alegra. Han llegado aves frías, pinzones y estorninos y la alondra canta muy arriba en el cielo azul. El espectáculo más famoso es la llegada de las grullas comunes a Hornborgasjön. Vienen de España, Extremadura, y otros países con más calor del nuestro. Se reúnen en este lago antes de ir a otros sitios para aparearse. Es fantástico ver estos pájaros grandes, miles, bailando y gritando como si tuvieran trompetas. A veces hay más ornitólogos qué grullas allí. La primavera es un período de esperanza en Suecia.
This year the spring came early. It doesn´t always come early. I like the spring very much. The nature gets rid of the snow and I with my long sleeve shirt. One enjoys the sun. The trees that lost their leaves in the autumn are green again. Every spring my wife and I do trips to see the first flowers, coltsfoot, hepatica and wood anemone. The sounds of birds, who have returned from their life in warmer places, make us glad. There have come lapwings, chaffinches and stalings and the lark sings high up in the blue sky. The most well known spectacle is the cranes arrival at the lake Hornborgasjön. They come from Spain, Estremadura, and other countries with more warmth than ours. They gather at this lake before they go to other places to couple. It´s fantastic to watch these big birds, in thousands, dancing and screaming as if they had trumpets. Sometimes there are more ornithologists than cranes there. The spring is the time of hope in Sweden.
Våren I år kom våren tidigt. Det gör den inte alltid. Jag tycker mycket om våren. Naturen gör sig av med snön och jag med min långärmsskjorta. Man njuter av solen. Träden som förlorade sina löv på hösten är återigen gröna. Varje vr gör min fru och jag utflykter för att se de första blommorna, Tussilago, blåsippa och vitsippa. Ljudet av fåglar, som har åtevänt från sin tillvaro på varmare platser, gör oss glada. Det har kommit tofsvipor, bofinkar och starar och lärkan sjunger högt på den blå himlen. Det mest berömda skådespelet är tranornas ankomst till Hornborgasjön. De kommer från Spanien, Extremadura, och andra länder med mera värme än vårt. De samlas vid den här sjön innan de far till andra ställen för att para sig. Det är fantastiskt att se de här stora fåglarna, i tusental, dansande och skrikande som om de hade trumpeter. Ibland är det fler ornitologer än tranor där. Våren är en hoppets tid i Sverige.
En el este Suecia limita con Finlandia. Entre nuestros países hay un mar interior que se llama el Báltico. En esta mar hay una isla que se llama Åland. Allí se habla sueco, pero la isla pertenece a Finlandia. Un placer para muchos suecos, a nosotros también, es viajar a Åland con uno de los transbordadores o ferries que hacen cruzeros en el Báltico, de Suecia a Åland. Uno de los barcos más grandes es Birka Paradise. Escribo este episodio a bordo de este barco en camino a Åland. ¿Por qué va gente a Åland? No dejan el barco para ver Åland, están a bordo hasta que vuelven a Estocolmo. Muchos van para bailar. Hay orquestas que tocan música “dansband” (banda de baile). Sen vende bebidas alcohólicas “taxfree”, sin impuesto en pequeños supermercados. Y para nosotros los suecos que tienen que pagar 23 euros para una botella de whisky en Suecia es un verdadero paraiso pasear allí entre botellas de coñac, gin, whisky, aguardiente y martini y no sé todo que hay. Y comer el bufé no es malo, es saborísimo. El bufé se llama smörgåsbord (smörgås es un bocadillo de pan de queso o jamón, bord significa mesa). Y las mesas son bastantes, varios metros, con arenque en escabeche agridulce, en tomato, o cebolla. Salmón humado y cocido, salchichas y chorizos de diferentes tipos, albondigas y un montón de postres. Y cereza y vino gratis. Después es necesario soltar el cinturón… Claro es un poco barbárico, casi quitarse la vida comiendo. Una copita de aguardiente es bueno para el estómago. Hay muchos tipos de aguardiente (brännvin o akvavit en sueco). Están condimentados con anís, comilla y otras especias. Así es, comer, beber, bailar y comprar. Si hace buen tiempo sin niebla es fantástico ver el archipiélago pasar afuera. Hay miles de islas, escollas y islotes. Con un poco de suerte se puede ver un águila marino volando. Mucha gente tienen casitas en el archipielago. Pero es caro, muy caro. Pero ir a Åland no lo es. Y español se puede hablar también. Este viaje comimos con dos cubanos, Antonio y Ira.
In the East Sweden border on Finland. Between our countries is a sea named the Baltic. In that sea is an island named Åland. There they speak Swedish, but the island belongs to Finland. A pleasure for many Swedes, for us too, is to go to Finland (Åland) with one of the passenger ferries that arranges travels on the Baltic from Sweden to Åland. One of the biggest ferries is Birka Paradise. I write this episode on board that boat on our way to Åland. Why do people go to Åland? They don´t leave the boat to see Åland, they are on board till they return to Stockholm. Many people go for dancing. There are orchestras who play music, “dance band”. They sell alcohol beverages ”tax free” free from taxes in small stores. And for us Swedes who have to pay 23 euro for a bottle of whisky in Sweden it´s a real paradise to walk between bottles with cognac, gin, whisky, aquavit, martini and I don´t know everything there is. And having a smorgasbord is not so bad, it´s delicious. Buffet is called smorgasbord in Swedish (smörgås is a bread and butter with cheese or ham). And the tables rather big, several meters with herring in vinegar tomatoes or onion. Smoked and boiled salmon, sausages of different kinds, meatballs and a heap of desserts. And free beer and wine. After that one has to ease the belt… Of course, it´s a little barbaric, almost kill oneself by eating. A little dram is good for the stomach. There are many kinds of aquavit. They are flavoured with aniseed, cumin and other spices. So there is to eat, drink, dance and buy. If there is good weather without mist it´s fantastic to watch the archipelago pass outside. There are thousands of islands and islets. With a little luck one can see the sea-eagle fly. Many have weekend cottages in the archipelago. But it´s expensive. But go to Åland isn´t expensive. And one can speak Spanish too. This journey we had dinner with two cubans, Antonio y Ira.
I öster gränsar Sverige till Finland. Mellan våra länder ligger ett hav som heter Östersjön. I det havet ligger en ö som heter Åland. Där pratar man svenska, men ön tillhör Finland. Ett nöje för många svenskar, för oss också, är att åka till Finland med en av de passagerarfärjor som gör kryssningar på Östersjön från Sverige till Åland. En av de största färjorna är Birka Paradise. Jag skriver den här episoden ombord på den båten på väg till Åland. Varför åker folk till Åland? De lämnar inte båten för att se Åland, de är ombord tills de kommer tillbaka till Stockholm. Många åker för att dansa. Det finns orkestrar som spelar musik, ”dansband” Man säljer alkoholhaltiga drycker “taxfree” skattefritt i små affärer. Och för oss svenskar som måste betala 23 euro för en flaska whisky i Sverige så är det ett riktigt paradis att promenera mellan flaskor med konjak, gin, whisky, brännvin och martini och jag vet inte allt (som finns). Och äta smörgåsbord är inte så dumt, det är läckert. Buffé heter smörgåsbord på svenska (smörgås är en bocadillo med bröd med ost eller skinka). Och borden är ganska stora, flera meter, med sill i ättika, tomat eller lök. Rökt och kokt lax, korv av olika sorter, köttbullar och en (hel) hög med efterrätter. Och öl och vin gratis. Efter det måste man lätta på livremmen/bältet… Det är klart, det är lite barbariskt, nästan ta livet av sig genom att äta. En liten sup är bra för magen. Det finns många sorters brännvin. De är smaksatta med anis, kummin och andra kryddor. Så är det äta, dricka, dansa och handla/köpa. Om det är fint väder utan dimma är det fantastiskt att se skärgården passera utanför. Det finns tusentals öar och kobbar. Med lite tur kan man se en havsörnen flyga. Många har fritidshus i skärgården. Men deet är dyrt, mycket dyrt. Men åka till Åland är inte dyrt. Och spanska kan man prata också. Den här resan åt vi med två kubaner, Antonio och Ira.
Un extranjero me dijo una vez: “No comprendo los suecos. Viven en casas cómodas y modernas y en cuanto tienen tiempo se apretan en casitas sin comodidades ningunas”. Y es así, nosotros vivimos en una casa adosada muy cómoda y tenemos una casita sin ducha y con retrete afuera. ¿Es porque nos gustan estar cerca de la naturaleza? Creo que somos un país de campesinos sin pueblos. No sé, talvez sea la razón de tanta gente viven tan primitivo. Nuestra casita está cerca de un lago, 200 metros, en una ”urbanisación rural”. Hay 70 casas. Podemos bañarnos los meses junio, julio y agosto, a veces también en mayo y septiembre. Tenemos barco y derecho a pescar con red en el lago. Hay muchos lagos en Suecia. Son restos del hielo que cubría nuestro país durante mucho tiempo. Se puede coger setas, cantarelas, boletos, y champioñes. Los suecos tienen derecho a estar donde quieran en la naturaleza. Podemos coger setas y bayas sin preguntar a nadie. Este derecho se llama Allemansrätt (Derecho para todos) Hay muchos pájaros que cantan y por la noche se puede escuchar la lechuza y mirar las estrellas en un cielo no contaminado de la de la ciudad. Hay muchas casitas donde hay lagos y también en el archipiélago en el este y el oeste con todas las islas y playas. Sí, irse a la casita le gusta al sueco.
A foreigner once said to me: ”I don´t understand the Swedes. They live in comfortable houses and as fast as they get time they crowd together in small houses without shower and with outhouse”. Is it because we like to be near the nature? I think we are a people of peasants without villages. I don´t know, maybe that´s the reason why so many live so primitively. Our house is situated near a lake, 200 meters, in a weekend cottage area. There are 70 houses. We have boat and right to fish with net in the lake. There are many lakes in Sweden. They are remains from the ice that covered our country during a long time. One can pick mushrooms, chanterelles, Karl-Johan (after a king with the same name) and field mushrooms. Swedes have the right to be where they want in the nature. We can pick mushrooms without asking somebody. There are many birds that sing and in the night one can listen to the owl and watch the stars on a sky that isn´t spoiled by the town (the light). There are many weekend cottages where there are lakes and in the archipelago too in the east and in west with all islands and beaches. Yes, the Swede likes go to his weekend cottage.
Fritidshus En utlänning sa en gång till mig: “Jag förstår inte svenskarna. De bor i bekväma och moderna hus och så fort de får tid så tränger de ihop sig i små hus (egentligen fritidshus) utan dusch och med utedass. Är det för att vi tycker om att vara nära naturen? Jag tror att vi är ett folk av bönder utan byar. Jag vet inte, kanske är det skälet till att så många (mycket folk) lever så primitivt. Vårt fritidshus ligger nära en sjö, 200 meter, i ett fritidshusområde. Det finns 70 hus. Vi har båt och fiskerättigheter (rätt att fiska) med nät i sjön. Det finns många sjöar i Sverige. De är rester av isen som täckte vårt land under lång tid. Man kan plocka svamp, kantareller, Karl-Johan (los boletos tienen su nombre de un rey al que le gustaba mucho estas setas) och champinjoner. Svenskar har rätt att vara var de vill i naturen. Vi kan plocka svamp och bär utan att fråga någon. Den rätte heter allemansrätt. Det finns många fåglar som sjunger och på natten kan man lyssna på ugglan och titta på stjärnorna på en himmel som inte är förstörd av staden (la luz). Det finns många fritidshus där det finns sjöar och även i skärgården i öst och väst med alla öar och stränder. Ja, åka till stugan (fritidshuset) det gillar svensken.
¡Bienvenidos a mi rincón en Internet! Me llamo Gert Forsström, soy un profesor de español jubilado. Mi esposa se llama Kerstin, profesora de hogar y nuestro hijo Martín empaqueta helados. Vivimos en una pequeña ciudad, Flen, con 16 mil de habitantes. Nuestro pueblo está a 130 km de distancia de Estocolmo.
He trabajado 30 años en la educación primaria en un colegio que se llama Stenhammarskolan (que significa El colegio del martillo de piedra). ¿Por qué hace un hombre en las sesentas un blog en español? Hay muchas razones pero hay dos que importan más, quiero practicar mi español y quiero informar a la gente en el mundo hispanohablante un poco de la vida en la Suecia de mi tiempo. Si encuentra algún error o una frase no idiomática – por favor,infórmeme.
Hay gente en España y América Latina que tienen blogs muy interesantes, por ejemplo Teresa Sanchez en Zamora, España y Sofia en Argentina con su blog Desde el baño.
Bueno, qué hace un profesor jubilado en su tiempo libre? Claro, todo mi tiempo es libre… Me gusta mucho la naturaleza y damos paseos casi todos los días mi mujer y yo. Trabajo con mi ordenador una hora o dos cuando estamos en casa aquí en Flen. Durante mi tiempo como profesor de español he producido una página en Internet con ejercicios para estudiantes de español en Suecia (y otros países donde comprenden el sueco, Finlandia, Dinamarca y Noruega). El sitio se llama ¡don Gerardo! y si quiere verlo busque en Google con la palabra de busca don Gerardo.
Toco la guitarra sin mucho éxito. También toco el violín y el piano, el piano en el tono C, con aún menos éxito. Pero me gusta y es lo que importa. Claro qué me gustan los idiomas. Hablo inglés, español, alemán y un poquito de francés, y sueco claro.
Tenemos una casita en el campo donde nos gusta estar en las estaciones en que hace calor.
¿Qué puedo añadir? Bueno, antes de los estudios de español era profesor de historia, religión y ciencias sociales. Empecé a estudiar el español cuando tenía 40 años. Más vale tarde que nunca….
Welcome to my corner on the Internet. My name is Gert Forsström, I´m a retired teacher. My wife´s name is Kerstin, teacher in home economics and our son Martin studies technical physics. We live in a little town, Flen, with 16000 inhabitants. Our city is in a distance of 130 km from Stockholm. I´ve worked 30 years in a nine-year compulsory school named Stenhammarskolan. Why is a person in the sixties making a blog in English? There are many reasons but there are two more important, I want to practice my English and inform people in the English-speaking world a little about the life in contemporary Sweden. If you find some error or a sentence that isn´t idiomatic – please, inform me.
Well, what does a retired teacher do in his free time? Of course, all my time is free… I like the nature very much and we take a walk almost every day my wife and me. I work with my computer one hour or two when we are in Flen. During my time as a Spanish teacher I´ve produced a site on the Internet with exercises for Spanish students in Sweden (and other countries where they understand Swedish, Finland, Denmark and Norway). The site is called ¡don Gerardo! And if you want to see it, look for it on Google on the word don Gerardo.
I play the guitar without great success. I also play the violin and the piano, the piano en C flat, with even less success. I speak English, Spanish, German and a little French, and Swedish of course. We have a weekend cottage where we like to be the seasons when it´s warm. What can I add? Well, before my Spanish studies I was a teacher in history, religion and social science. I began study Spanish when I was 40. Better late than never….
Välkommen till min vrå på internet! Jag heter Gert Forsström, jag är pensionerad lärare. Min fru heter Kerstin, hushållslärare och vår son Martin studerar teknisk fysik. Vi bor i en liten stad, Flen, med 16 000 invånare. Vår stad ligger på 130 km avstånd från Stockholm. Jag har arbetat i 30 år i grundskolan i en skola som heter Stenhammarskolan. Varför gör en person i sextioårsåldern en blogg på spanska? Det finns många orsaker men det är två som är viktigast, jag vill öva min spanska och informera folk i den spansktalande världen lite om livet i min tids Sverige. Hittar Ni något fel eller någon mening som inte är idiomatisk – snälla, meddela mig.
Det finns folk i Spanien och Latinamerika som har mycket intressanta bloggar, till exempel (t ex) Teresa Sanchez i Zamora, Spanien och Sofia i Argentina med sin blogg Från badrummet. Jaha, vad gör en pensionerad lärare på sin fritid? Det är klart, all min tid är fri… Jag tycker mycket om naturen och vi promenerar nästan varje dag min fru och jag. Jag arbetar med min dator en timme eller två när vi är i Flen. Under min tid som lärare i spanska har jag framställt en sida på Internet med övningar för spanskstuderande i Sverige (och andra länder där man förstår svenska, Finland, Danmark och Norge). Sidan heter ¡don Gerardo! och om ni vill se den, leta på Googel med sökordet don Gerardo. Jag spelar gitarr utan större framgång. Jag spelar också fiol och piano, piano i C dur, med ännu mindre framgång. Men jag tycker om det och det är det som är viktigt. Jag pratar engelska, spanska, tyska och lite franska, och svenska förstås. Vi har ett fritidshus på landet där vi tycker om att vara de årstider när det är varmt. Vad kan jag tillägga? Tja, innan mina spanskstudier var jag lärare i historia, religion och samhällskunskap. Jag började studera spanska när jag var 40 år. Bättre sent än aldrig…..
Podcast Summary
Una página donde hablo de Suecia y mi vida aquí.
Texto: Español/Sueco
Audio: Español
¡Bienvenidos a mi rincón en internet! Me llamo Gert Forsström, soy un profesor de español jubilado. Mi esposa se llama Kerstin, profesora de hogar y nuestro hijo Martín estudia física técnica en Uppsala. Vivimos en una pequeña ciudad, Flen, con 16 mil de habitantes. Nuestro pueblo está a 130 km de distancia de Estocolmo.
He trabajado 30 años en la educación primaria en un colegio que se llama Stenhammarskolan (que significa El colegio del martillo de piedra). ¿Por qué hace un hombre a los sesenta un blog en español? Hay muchas razones pero hay dos que importan más, quiero practicar mi español y quiero informar a la gente del mundo hispanohablante un poco de la vida en la Suecia de mi tiempo. Si encuentra algún error o una frase no idiomática - por favor, informeme.
Hay gente en España y América Latina que tienen blogs muy interesantes, por ejemplo Teresa Sanchez en Zamora, España y Sofia en Argentina con su blog Desde el baño.
Bueno, qué hace un profesor jubilado en su tiempo libre? Claro, todo mi tiempo es libre. Me gusta mucho la naturaleza y damos paseos casi todos los días mi mujer y yo. Trabajo con mi ordenador una hora o dos cuando estamos en casa aquí en Flen. Durante mi tiempo como profesor de español he producido una página en Internet con ejercicios para estudiantes de español en Suecia (y otros países donde comprenden el sueco, Finlandia, Dinamarca y Noruega). El sitio se llama ¡don Gerardo! y si quiere verlo busque en Google con la palabra de busca don Gerardo.
Toco la guitarra sin mucho éxito. También toco el violin y el piano, el piano en el tono C, con aún menos éxito. Pero me gusta y es lo que importa. Claro qué me gustan los idiomas. Hablo inglés, español, alemán y un poquito de francáis, y sueco claro.
Tenemos una casita en el campo donde nos gusta estar en las estaciones en que hace calor.
¿Qué puedo añadir? Bueno, antes de los estudios de español era profesor de historia, religión y ciencias sociales. Empezé a estudiar español cuando tenía 40 años. Más vale tarde que nunca!
En Sueco/På svenska
Presentation
Välkommen till min vrå på internet! Jag heter Gert Forsström, jag är pensionerad lärare. Min fru heter Kerstin, hushållslärare och vår son Martin studerar teknisk fysik. Vi bor i en liten stad, Flen, med 16 000 invånare. Vår stad ligger på 130 km avstånd från Stockholm. Jag har arbetat i 30 år i grundskolan i en skola som heter Stenhammarskolan. Varför gör en person i sextioårsåldern en blogg på spanska? Det finns många orsaker men det är två som är viktigast, jag vill öva min spanska och informera folk i den spansktalande världen lite om livet i min tids Sverige. Hittar Ni något fel eller någon mening som inte är idiomatisk – snälla, meddela mig.
Det finns folk i Spanien och Latinamerika som har mycket intressanta bloggar, till exempel (t ex) Teresa Sanchez i Zamora, Spanien och Sofia i Argentina med sin blogg Från badrummet.
Jaha, vad gör en pensionerad lärare på sin fritid? Det är klart, all min tid är fri… Först det tråkiga. I vår (06) har jag genomgått en strålningsbehandling och jag åker till en grannstad, som heter Eskilstuna, för att få behandling. Sju veckor, 35 dagar totalt… Det kommer att ta tid, men i bussen till sjukhuset, kan jag arbeta med innehållet i min blogg. Det är inte dumt även om resten är det.
Och nu det roliga. Jag tycker mycket om naturen och vi promenerar nästan varje dag min fru och jag. Jag arbetar med min dator en timme eller två när vi är i Flen. Under min tid som lärare i spanska har jag framställt en sida på Internet med övningar för spanskstuderande i Sverige (och andra länder där man förstår svenska, Finland, Danmark och
Norge). Sidan heter ¡don Gerardo! och om ni vill se den, leta på Googel med sökordet don Gerardo.
Jag spelar gitarr utan större framgång. Jag spelar också fiol och piano, piano i C dur, med ännu mindre framgång. Men jag tycker om det och det är det som är viktigt. Jag pratar engelska, spanska, tyska och lite franska, och svenska förstås.
Vi har ett fritidshus på landet där vi tycker om att vara de årstider när det är varmt.
Vad kan jag tillägga? Tja, innan mina spanskstudier var jag lärare i historia, religion och samhällskunskap. Jag började studera spanska när jag var 40 år. Bättre sent än aldrig…..
Let this podcaster know that you like their show and want another episode: